Facebook noscript imageBrinkemo: Våga utbilda nyanlända i svensk syn på barnaga!
Per Brinkemo
Krönikörer
Brinkemo: Våga utbilda nyanlända i svensk syn på barnaga!
Rädda Barnens världskarta över olika länders lagstiftning om barnaga. Foto: Rädda Barnen / Karl Gabor
Rädda Barnens världskarta över olika länders lagstiftning om barnaga. Foto: Rädda Barnen / Karl Gabor

Barnaga förbjöds 1979. Men det tog Sverige decennier av opinionsbildning och utbildning att vänja sig av med aga som uppfostringsmetod. Ändå tycks vi tro att våra moderna normer internaliseras naturligt så fort flyktingar passerar gränsen, skriver Per Brinkemo.

Olika länder har olika lagstiftning.

Inget konstigt i sig.

Konkret innebär det att en handling som är brottslig i ett land är laglig i ett annat.

Om jag hade flyttat till Sudan hade jag rent principiellt kunnat aga mina barn som en del av uppfostran och dessutom gifta bort dem, oavsett vad de själva tyckte om den blivande partnern, utan att riskera att lagföras.

Sverige har en lagstiftning och styrs av normer som markant skiljer sig från större delen av världen. Därför blir en ansenlig mängd asylsökande potentiellt kriminella i samma sekund som de kliver över landgränsen till Sverige. Den reflektionen har Sverige som mottagarland av asylsökande sällan gjort.

Hade vi haft en massiv invandring från, låt oss säga Holland, hade det inte inneburit några större problem eftersom lagar och normer är så likartade, om än inte identiska.

Om man däremot kommer från ett land med hederskultur och där det är norm, eller i alla fall tillåtet, att aga sina barn, blir skiftet desto större.

Läs även: Ahmed: Jag vägrar känna otacksamhetsskuld

1979 var Sverige det första landet i världen att införa ett förbud mot fysisk bestraffning av barn. Idag har en rad andra länder följt efter.

De flesta har det dock inte.

I stort sett alla länder varifrån asylsökande kommer till Sverige tillåter fysisk bestraffning av barn, ofta både i skolan och i hemmet. Hederskultur är vanligt förekommande i Mellanöstern och västra Asien. Borde det då inte ha varit på sin plats med en gedigen utbildning för nyanlända i hur och varför vi har den syn vi har på barnuppfostran? Och att könsstympning och tvångsäktenskap är kriminaliserat. Jag menar gedigen utbildning. Är det helt orimligt med ett kontraktskrivande mellan den svenska staten och de nyanlända om att de senare förstått den svenska synen på dessa två områden och lovar att anpassa sig?

I stället har vi mött nyanlända människor som om alla på jorden egentligen innerst inne är svenskar, eller levt i tron att man per automatik ”smittas” av svenska värderingar.

Visst får asylsökande höra om att man inte får fysiskt bestraffa sina barn. På samhällsorienteringen säger man förvisso: ”I Sverige får man inte slå sina barn.” Men det kommer oftast ingenting efter den punkten.

Men sen då? Hur gör man i stället? Vilka alternativa uppfostringsmetoder står till buds?

Men det är väl självklart, tänker svensken som glömt bort hur vanligt det förr var att aga sina barn i Sverige. Som glömt att uppfostringsmetoder skiftat över tid. Som glömt att numera har de allra flesta i Sverige med självklarhet internaliserat den moderna synen på barn och hur man bör fostra dem.

Läs även: Makram: Invandrare bör försöka bli svenskar

Lagen mot aga föregicks av åratal av debatt och informationskampanjer. Man genomförde helt enkelt en statlig uppfostran av det svenska folket. På 1960–80-talet fanns det ett kort program på tv som de flesta svenskar tittade på: ”Anslagstavlan”. Vad var det för ett program? Det var statens sätt att ge samhällsinformation – till svenskarna. Det informerades om att snart kommer en ny lag mot fysisk bestraffning av barn. Det informerades att om svensken ville lära sig alternativa uppfostringsmetoder kunde man kontakta till exempel Hem- och skolaföreningen. Staten använde till och med mjölkpaketen, dåtidens mest lästa texter, för samhällsinformation till svenskarna. Där stod: ”Alternativ till smisk och dask”, och sen information om hur man kunde uppfostra utan våld.

När lagen väl genomfördes var det i stort redan norm att inte slå sina barn. Om lagen införts utan förankring hos befolkningen hade staten tvingats sätta en stor andel av svenska föräldrar i fängelse efter laginförandet.

Läs även: Dahlman: Medierna har medskapat integrationskrisen

Till lagstiftningens hjälp finns en rad myndigheter och funktioner som syftar till att gagna enskilda och familjer. De mammor och pappor som av något skäl har svårigheter med att uppfostra sina barn kan till exempel vända sig till socialtjänsten för stöd. En instans som i yttersta fall, om barnens grundläggande behov inte anses tillgodosedda, har mandat att frånta föräldrarna vårdnadsansvaret.

När jag arbetade i Rosengård under ett antal år, i en invandrarförening, insåg jag att kunskapen om svenska lagar och normer var låg. Det fanns hos många dessutom en rädsla för socialtjänsten, att barnen skulle tas ifrån familjen. Det fanns ett vida spritt rykte att så kunde ske lite hur som helst. En del var helt vilse i hur man skulle uppfostra barnen när man inte fick använda sig av fysiskt våld.

Mängder med socionomer runt om i landet kan bekräfta detta. Kombinationen av att inte ha skolats in i ett progressivt samhälles metoder för barnuppfostran och samtidigt rädslan för att söka hjälp därför att man tror att ens barn på lösa grunder kan komma att omhändertas, är fullkomligt förödande, både för samhället i stort och enskilda familjer.

Det riskerar i sig att ge upphov till en känslomässig distans till majoritetssamhället, en fruktan att komma det alltför nära. Möjligtvis kan det vara en av förklaringarna till bristande integration hos vissa grupper. Det du inte förstår, det du känner osäkerhet inför, blir ett hot som i sin tur riskerar att överföras till nästa generation.

Läs även: Brinkemo: Yasin Byn rapporterar från ett moraliskt ingenmansland

Det finns en märklig men obefogad rädsla att identifiera kulturella skillnader. Som exempelvis skillnaden i synen på individ kontra kollektiv, eller olika samhällens syn på barnuppfostran. Denna rädsla har alltför länge handikappat vår förmåga att möta nyanlända på ett relevant och adekvat sätt.

Därvidlag har Sverige misslyckats.

Den nyanlände har förvisso ett eget ansvar. Därom råder inget tvivel.

Men om man är ny i ett land och i värsta fall inte har någon längre skolgång i bagaget, är inskolad sedan barnsben i hederskultur och en barnuppfostran som markant skiljer sig från den svenska, är det inte det enklaste att själv socialisera sig in i ett helt nytt sätt att tänka. Och det är inte något annat än nonchalant och gement, för att inte säga diskriminerande, att inte rusta dem för ett liv i Sverige.

Om det krävts decennier att socialisera svenskarna i en ny ordning, hur kan man då tro att människor från andra kulturer på egen hand ska klara den resan.

Per Brinkemo

Per Brinkemo är kolumnist i Bulletin. Han har en examen i religionsvetenskap och har jobbat som journalist för både tidningar och tv, t ex Uppdrag Granskning. Under fyra år var han projektledare i en somalisk förening i Rosengård. Han är också föreläsare och författare, och har bland annat skrivit om klansamhällen i de båda böckerna "Mellan klan och stat" och "Klanen".