Jag diskuterade i en tidigare krönika intoleranta aspekter av svensk familjepolitik. Här kommer jag att övergå till de praktiska och ekonomiska effekterna av denna politik, effekter som är rent ut sagt katastrofala.

Läs även: Lidström: Den intoleranta svenska familjepolitiken

Den svenska familjepolitikens kostnader är enorma. 91 miljarder 2020 gick till sådant som föräldraledighet, VAB och barnbidrag. Uppräknat för inflationen blir det ungefär 106 miljarder idag. Daghemmen kostade 78,4 miljarder 2018, idag med inflation ungefär 93 miljarder. Varje daghemsplats kostade 152 800 kronor per år, idag 182 000 kronor, eller omkring 15 000 kronor i månaden.

Skolan kostade 310 miljarder kronor 2020, vilket uppräknat blir 362 miljarder. Högre utbildning och forskning kommer att kosta 63 miljarder 2023.

Sammanlagt kostar alltså familjepolitiken, plus skola, plus högre utbildning och forskning omkring 609 miljarder. Sveriges BNP 2021 var 5440 miljarder, vilket justerat för inflation blir 6111 miljarder kronor. Sammanlagt kostar alltså dessa områden tämligen prick 10 procent av Sveriges BNP.

Jag hävdar i sammanhanget, som jag skriver i min bok Befriad utbildning, att skolan måste upphöra vara en offentlig angelägenhet ifall barn ska få god utbildning. Hittills har jag hört att många inte tror på min argumentation. Något verkligt bemötande har jag dock inte sett. I en tidigare krönika har jag påpekat att högskolan både kan och bör privatiseras.

Om allt ovanstående avskaffas skulle skatten kunna sänkas med 5 000 kronor i månaden för alla arbetande och för alla pensionärer. 10 000 kronor i månaden för en familj. 120 000 kronor om året. Under säg 55 års arbetsliv och pensionering blir det 6,6 miljoner kronor per familj.

Det är alltså absurt att påstå att ”vissa”, ”en del” eller ”några” föräldrar inte skulle kunna betala själva för föräldraledighet, barnpassning, vård av sjuka barn och skola. Lika absurt är det att påstå att unga inte skulle kunna arbeta och låna så att de själva kan finansiera sina högskolestudier.

Men detta är bara början på vad vi medborgare och hela landet Sverige skulle tjäna på sådana nedläggningar. Jag har i ett par tidigare krönikor (här och här) diskuterat Socialdemokraternas (och också övriga partiers) felaktiga ekonomiska världsbild.

På familjepolitikens område resulterar dessa ekonomiska teorier i tron på att ”rationella” tayloristiska lösningar skulle vara mer kostnadseffektiva än att medborgarna själva organiserar sina liv. Några få vetenskapligt utbildade pedagoger skulle, tror de, till både lägre kostnad och på ett mycket bättre sätt ta hand om andra människors barn än föräldrarna själva kan göra. I verkligheten blir det ju inte så och våra daghem, numera omdöpta till ”förskolor”, är som ovan noterat absurt dyra.

200 miljoner år som däggdjur, 2 miljoner år som jägare och samlare, med föräldrar som av evolutionen formats för att uppfostra och älska sina barn mer än någon annan kan älska dem, ska tydligen väga lätt jämfört med kompetensen hos påstått vetenskapligt skolade dagisfröknar.

Jag vill här förtydliga: Jag hyser den största respekt för dagisfröknar. Vad jag dock inte respekterar är den påstådda vetenskapligheten i deras utbildning. Ej heller att verklig vetenskaplighet ens skulle vara till mer än marginell nytta på området fostra barn. Människan kan dels sådant instinktivt, dels lär hon sig det från sin omgivning. Människan är inte ett unikt däggdjur som till skillnad från alla övriga är oförmöget att föda upp och fostra sin egen avkomma.

Läs även: Edwardsson: De utopiska drömmarnas väg till slakthuset

Det finns ytterligare en djupt skadlig effekt av den svenska familjepolitiken. Fram till början av 1970-talet kunde karriärkvinnor nyttja en kombination av dagmamma och barnflicka. De kunde därför jobba långa dagar ifall de så önskade. De behövde inte heller ta ledigt ifall deras barn var sjuka.

Idag gäller något helt annat. På grund av ett enormt finansiellt tryck tvingas föräldrar sätta sina barn på daghem (över hälften av inkomsten skattas bort så att båda måste arbeta).

Ordet ”tvingas” kanske låter konstigt för en del. Vi bor ju i Sverige, där (nästan) alla frivilligt tycker precis likadant, och där (nästan) alla uppskattar att sätta sina barn på daghem. Det faktiska tvånget existerar ändå och ser till att eventuella dissidenter inte kan avvika från av åsiktskorridoren föreskrivet beteende.

Barn blir dock ibland förkylda eller sjuka på annat vis. I synnerhet blir de ofta sjuka när de är på daghem, där virus och bakterier från hundratals barn, föräldrar och far- och morföräldrar möts och utbyts av barnen.

På grund av daghemmens införande har därför Vård av barn, VAB, också införts. Och, även om det finns några få platser på nattdagis, så fungerar daghem i taylorismens anda, med ”rationellt” beslutade öppettider.

Småbarnsföräldrars liv i Sverige formas därför kring lämna, hämta, lämna, hämta, VAB, VAB, lämna, hämta, bulldag, lämna, hämta, VAB, lämna, hämta…

Antag att du vill bli riktigt, riktigt bra på någonting, som ditt jobb. Nå världsklass. Vad bör du då göra? Den gemensamma nämnaren är ungefär 60 timmars arbete per vecka under tio års tid. Få människor önskar arbeta så, men de som gör det är våra innovatörer, toppingenjörer, framstående läkare, internationellt erkända forskare, grundare av företag, musiker, författare och så vidare.

Även med en mycket lägre ambitionsnivå visar data från USA att den som istället för 40 timmar i veckan arbetar 13 procent mer, 45 timmar, i genomsnitt tjänar hela 44 procent mer. Vanligen inte med samma arbete. Viljan att arbeta mer ger dig ofta ett annat, bättre betalt dito.

Manliga IT-ingenjörer jag arbetat med kommer inte sällan in klockan sex på morgonen för att få tillräckligt mycket gjort innan de ska hämta på dagis. Kvinnliga civilingenjörer med små barn arbetar ofta inte 40 utan 32 eller 35 timmar i veckan för att orka med barn, lämna och hämta. Endera eller båda föräldrarna vabbar var, varannan vecka.

Det blir inga 60 timmar i veckan för svenska småbarnsföräldrar. Det blir inga 45 eller 40 timmar heller. Vad kan ett medel vara? 35 timmar i bästa fall? Familjepolitiken förbjuder i princip att någon förälder med barn under 6 års ålder blir särskilt bra på någonting. Föräldrar med 2–3 barn får lätt en period om mellan 6 och 12 år under vilka det inte blir hackat eller malet för vare sig äktenskapet eller karriären.

Det är omöjligt att mer precist avgöra med hur mycket svensk kreativitet, kvalitet, innovationsförmåga, företagande, och så vidare dras ner av familjepolitiken, men effekterna är enorma.

Säg att det ger en procent lägre tillväxt på grund av att staten tar hand om barnen och tar våra pengar, alltså på grund av det offentligas primitiva taylorism och närmast sovjetiska centralstyrning istället för att utnyttja den flexibilitet, kreativitet och kompetens som är associerad med miljoner individuella lösningar (se Hayek, The Use of Knowledge in Society).

Säg att det ger ytterligare en procent lägre tillväxt via dynamiska effekter på grund av reducerad svensk kompetens och kreativitet idag när knappt någon småbarnsförälder kan bli verkligt bra på någonting.

Sammantaget två procent högre tillväxt per år, i ett Sverige utan familjepolitik, låter för mig helt rimligt. På tio år skulle det innebära 22 procent högre BNP, på tjugo år nästan 50 procent högre välstånd.

En sådan utveckling skulle förstås kräva är att svenska politiker börjar respektera sina medmänniskor och återger oss rätten att forma våra egna liv. Tyvärr inte ett särskilt troligt scenario.

Läs även: Sandström: Att driva politik med andras pengar