Överenskommelsen mellan utbildningsministerns statssekreterare och Skolverkets generaldirektör om att undanhålla information från oppositionen visar på en allvarlig röta i svensk statsförvaltning.
Knappt hade allmänheten hunnit ta in att utbildningsminister Anna Ekström (S) manipulerat och skönmålat Sveriges Pisa-resultat, försökt mörka det hela och gett djupt otillfredsställande svar vid utfrågningen i riksdagens utbildningsutskott, innan det framkom att Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson går i hennes statssekreterares Erik Nilssons ledband.
På annat sätt går det inte att tolka den sms-konversation från november 2019 mellan statssekreterare Nilsson och generaldirektör Fredriksson som Ekot grävt fram (SR 19/5). Fredriksson undrar hur han ska svara oppositionen som efterfrågat öppen information, varpå Nilsson ber honom censurera bort för regeringen känsliga delar. ”Bra, då gör jag så.”, svarar Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson.
Erik Nilsson är för övrigt samma statssekreterare som i en eldig debattartikel i Dagens Arena (10/12 -19) menade att kritiken mot de felaktiga Pisa-resultateten var konspirationsteorier.
Att utbildningsminister Anna Ekström inte skulle ha varit med på noterna under upptakten till vare sig Pisa-haveriet eller nu den senast uppkomna skandalen förefaller osannolikt med tanke på hennes gedigna CV. Hon har nämligen själv tidigare varit generaldirektör för Skolverket 2011-2016, ordförande för 2015 års Skolkommission och även gymnasie- och kunskapslyftsminister mellan 2016 och 2019. Kort sagt borde hon veta precis vad hon gör och hur saker bör fungera och inte.
Men Ekström agerar som trängda politiker tenderar att göra. Hon var först snabb med att ta åt sig äran för det missvisande Pisa-resultatet och förnekade därefter envist att något skulle vara fel med hur mätningen genomförts. Därefter har hon smutskastat de skeptiker som ändå framfört kritik. När hon väl överbevisades av Riksrevisionen gjorde hon allt för att försöka släta över saken och menade att det hela inte är så farligt ändå. Det sista steget som återstår i den nedåtgående spiralen är att försöka skylla ifrån sig.
Läs även: ”Vår utrikesminister Ann Linde är naiv när det gäller Kina”
Skolverkets generaldirektör har Ekström dock genomgående uttryckt förtroende för och efter att Riksrevisionens Pisa-granskning briserade gav hon honom en hemläxa och sin välsignelse. “Jag måste säga att jag tycker att det är ett väldigt roligt jobb att vara generaldirektör för Skolverket”, hälsade Fredriksson i Aktuellt (30/4).
Att i detta läge försöka lägga skulden på Skolverket, som är direkt underställd regeringen, skulle dessutom i ljuset av den framgrävda sms-konversationen ge sken av att Skolverket endast är en självständig myndighet när den politiska makten ska skyddas från att behöva ta ansvar. Men som minister är det Ekström som är ansvarig för det som utspelats.
Att politiker slingrar sig som ålar och försöker vända och vrida på sanningen är tråkigt men hör tyvärr till vanligheterna. Men att en statlig myndighet deltar i charaden är oerhört bekymmersamt. Sensationellt faktiskt.
Hur det egentligen står till med självständigheten på Skolverket är en högst befogad fråga. Att höra av sig till utbildningsdepartementet för att komma överens om hur man ska kommunicera trivial och öppen information till oppositionen är en typ av agerande som brukar förknippas med diktaturer och bananrepubliker.
Även om Sverige internationellt sett har en låg grad av korruption betyder det inte att vi är befriade från fenomenet. Enligt Hayaat Ibrahim, tillförordnad generalsekreterare för Institutet mot mutor (IMM), tar sig den inhemska korruptionen i Sverige ofta uttryck i olika former av vänskapskorruption, jäv och favoriseringar och en vaksamhet måste därför upprätthållas gentemot de problem som ändå finns.
Blotta misstanken om korruptionsproblematik ruckar på det viktiga förtroende som folket hyser för den offentliga förvaltningen.
Förtroende och tillit för myndigheter och tjänstemän är värdefulla men ömtåliga tillgångar för ett land och kan inte tas för givna. När ett maktparti som Socialdemokraterna och dess politiker visar tecken på att ha vuxit ihop med förvaltningen urholkas förtroendet för de institutioner som vårt samhällsbygge vilar på. Det riskerar att få mycket långtgående konsekvenser och skulle stå Sverige dyrt under lång tid framöver.
För borgerliga partier är det en dygd att hålla isär politik och förvaltning. Men Socialdemokratin har uppenbara svårigheter att skilja på de två. Att de mer än gärna vill slå rot i Rosenbad är ingen hemlighet. Därifrån kan man konkret styra politiken och påverka åt vilket håll utvecklingen i landet ska gå. Men inte minst tillsätta generaldirektörer och höga tjänstemän vilket gör att ideologiska raster och lojalitet gentemot partiet omärkligt kan byggas in i väggarna över tid.
Socialdemokraterna har för länge sedan förstått vikten av att sitta vid makten och är därför beredda att sälja ut i princip all sakpolitik för att få och behålla den. Makten synes ha blivit en form av livsluft. Denna instinkt har vuxit sig så stark att delar av partiet närmast verkar leva i villfarelsen att makten är deras av hävd. Men när dessa maktanspråk flyter ut över och gör anspråk på de opolitiska delarna av svensk förvaltning har en gräns passerats. Sverige är ingen totalitär stat.
Ett statsråd som inte har förstått det bör städa ur skrivbordet och tacka för sig.
