– Trots kritiken från internationella organisationer finns det inte något specifikt juridiskt hinder mot en sådan lösning. Danmark upprätthåller med detta rätten att söka asyl och rätten till skydd, men man stoppar asylmigrationen till Danmark, säger Charlie Weimers.

När folketinget den 3 juni röstade igenom de danska socialdemokraternas lagstiftning som gör det möjligt att skicka vidare asylsökande till ett land utanför EU fanns det ett svenskt parti som gav sitt stöd. I sociala medier publicerade Sverigedemokraterna en bild av två skålande champagneglas och en dansk flagga.

I avsaknad av en gemensam europeisk asylpolitik har EU:s medlemsländer kommit med allt fler förslag där syftet tycks vara att avskräcka flyktingar från att söka sig till just deras länder. Flera svenska politiker har tolkat det danska förslaget som just den sortens signalpolitik.

SD tror däremot inte bara att förslaget kommer att bli verklighet – inom några år kommer betydligt fler partier och länder att tänka i samma banor som Danmark, och i slutändan hela EU, menar Charlie Weimers.

– Trycket under det här århundradet kommer att vara så enormt vad gäller migration att det inte är praktiskt möjligt att upprätthålla 1900-talets asyl-lösningar. Frågan som borde ställas är kanske om alternativet är möjligt. Mitt svar är nej.

Han hänvisar till att Afrikas befolkning väntas bli tre gånger större det här århundradet, och forskning som säger att även människor med förhållandevis konkurrenskraftiga löner i sina hemländer vill migrera till Europa.

Danmark har ett undantag från EU:s flyktingpolitik men deltar i Dublinförordningen, som innebär att asylsökande kan skickas tillbaka till det första säkra land de anlänt till. I den danska debatten har det spekulerats om huruvida Danmark skulle kunna sparkas ut ur det samarbetet om man inför ett asylsystem som övriga EU motsätter sig.

– Det är ett dramatiskt steg att ta, och det utan att belackarna i EU-kommissionen kan peka på något reellt juridiskt som danskarna har gjort fel, säger Charlie Weimers.

Läs även: Per Brinkemo: Tio år sedan upproren i Mellanöstern – som aldrig var någon ”vår”

Andra har pekat på Israels tidigare samarbete med Uganda och Danmarks tilltänkta samarbetspartner Rwanda, som kollapsade efter att det blivit känt för omvärlden. Trots löften från Israel om uppehållstillstånd och stabilitet till de asylsökande som accepterade erbjudandet möttes de bara av ett turistvisum och 3 500 dollar (29 600 kronor) i kontanter – och människosmugglare.

Charlie Weimers tror att eventuella samarbeten med Danmark kommer att fungera betydligt bättre.

– Med den danska linjen skapar man starka incitament för Rwanda att leva upp till sina åtaganden. Morötterna är genom stärka utvecklingspolitiska samarbeten, säger han.

Själv tror han att de som motsätter sig ett sådant system drivs av ideologiska skäl som handlar om mer än asylrätten.

– Jag tycker mig se hos kritikerna en större vurm för själva migrationen till Europa än för asylrätten. Är man som asylsökande i ett säkert land i Afrika och har fått asyl beviljad, och får vara där fram tills konflikten i hemlandet är över, då torde ju asylrättsförespråkarnas önskemål vara tillgodosedda. Men så är det ju inte, i själva verket verkar de drivas av en vilja att se migration till Europa.

Varför tror du att de vill det?

– Av samma skäl som medelklassens barn krävde kärnfamiljens upplösning 1968. Man vill göra upp med det rådande systemet. Det finns ett civilisationshat i detta.

Egentligen tror han att det redan nu finns delar av migrationspolitiken som EU:s medlemsländer skulle kunna enas om. Förstärkt gränskontroll och utökad screening av dem som anländer är två sådana saker. Men så länge EU-kommissionen insisterar på att kombinera de åtgärderna med krav om en obligatorisk ”solidaritetsmekanism” tror han inte någonting kommer att hända.

– De håller den delen av paketet som gisslan gentemot högersidan för att få igenom sin tvingande solidaritet, säger han.

Solidaritetsmekanismen går ut på att länder som inte vill ta emot asylsökande ska kunna ansvara för att utvisa personer som har fått avslag, alternativt bidra ekonomiskt till andra delar av systemet. Men om en person inte har utvisats inom åtta månader övergår ansvaret till landet i fråga, och i en krissituation kan möjligheten att ”köpa sig fri” från ansvar tillfälligt avskaffas.

– Det finstilta innebär ett effektivt avskaffande av medlemsländernas självständiga migrationspolitik.

Om nu fler länder kommer att följa det danska exemplet, vilka blir först? Charlie Weimers nämner Sverige, Nederländerna och Norge som möjliga kandidater.

– Jag tror att de länder som har drabbats hårdast av segregation kommer att titta på den här lösningen, säger han.

Läs även: Greklands nya vapen mot migration: Ljudkanoner

EU:s framtida migrationspolitik

Del 1: Migrationsforskare: Osannolikt att EU-länderna gör som Danmark