– Droger hjälper folk att vara sociala och trevliga mot varandra, är inte det precis vad vi behöver, säger Mayasa El-Mahmadi innan hon slickar den klistriga strängen av cigarettpappret och rullar färdigt sin lilla joint. 

Över ett år har gått sedan hon rökte sist. Bland annat för att hon lämnat Malmö och inte har någon ny kran i hälsinglandska Holmsveden. Men också för att hon vill driva frågan om legalisering politiskt, och anser att hon gör det bättre ”ren.”

– Nu vill jag bara återuppleva känslan, och visa för min terapeut att jag inte får några problem av det.

Hon tar ett bloss och söt, örtdoftande rök ringlar från hennes mun. 

– Hur känner du dig?

– Uppiggad. Lite, lite gladare. Mer fungerande. 

Hon tar ett bloss till.

– Som att dricka morgonkaffet.

Alltfler svenskar tar narkotika. Andelen 30-44-åringar som brukat cannabis eller någon annan drog den senaste månaden eller året har mer än fördubblats sedan 2014. Procentuellt rör det sig inte om några stora siffror. Men det växande antalet utgör en politisk kraft. Om alla röstberättigade svenskar som rökt på det senaste året lade sin röst på samma parti skulle det passera riksdagsspärren.

Ändå lyfts drogbrukarnas perspektiv sällan upp. Då det händer handlar det oftast om missbrukare eller ungdomar. Kanske är det en anledning till att många vuxna drogbrukare känner ett uppdämt behov av att dela med sig. Då Bulletins förre chefredaktör Ivar Arpi bad om intervjuobjekt hörde dussintals snart av sig. De senaste veckorna har Bulletin intervjuat ett tjugotal av dem. En enda ställde upp utan att kräva anonymitet. Därför börjar vår resa i en tvårummare i Holmsveden.

”Jag förstod att folk gjorde något för att bli bäng”

Skogsbrynet tränger sig på utanför fönstret, in över en tavelduk i Mayasa El-Mahmadis lilla ateljéhörn.

– Det lär bli mer skog framöver, skrattar Mayasa.

Hon har haft utställningar, men marknadsföring är yrket och musik den stora passionen. Suget att testa narkotika, säger hon, fanns redan som barn i Bagdad.

– Jag minns att jag hörde White Rabbit med Jefferson Airplane då jag var sex, och läste Alice i Underlandet. Jag förstod att folk gjorde något för att bli bäng, och det var något jag ville uppleva.

Nyfikenheten fick snart en mer fysisk klang. En bomb briserade intill deras hus, och familjen flydde. Minnena följde med till Sverige. En våldsam nära relation förvärrade dem. Idag får Mayasa medicin mot post-traumatisk stress.

– Läkemedlen får tankarna att sluta susa, men det är som att mitt system inte riktigt kommer igång igen.

För att göra det tar hon cannabis, svamp eller LSD.

– Då blir jag som en pil som släpps iväg och lämnar allt ”crap” bakom mig.

Personerna Bulletin intervjuar är vitt skilda. Ålder, utbildning, intressen, relation till narkotika. Somliga har självmedicinerat, likt Mayasa, andra vill festa, slappna av, eller vidga sina vyer. Alla rapporterar positiva effekter i sina liv. En 58-årig kvinna testade sent i livet och hade fantastiskt sex. En 35-årig man i byggbranschen säger att han lyckats bli av med sin ilska.

– Hela mitt liv har varit stökigt och ängsligt. Cannabis ger mig vänliga ögon. Det har hjälpt mig att slappna av tillräckligt mycket så jag vågat börja tro på att jag är en älskvärd människa. 

Svenska sanningar är inte allmängiltiga

Gemensamt är att de har korsat en gräns. Den gräns samhället dragit kring vilka preparat som är förbjudna eller endast tillåtna inom vården. Det är en osynlig gräns, men i Sverige – där alla illegala substanser klumpas ihop med termen ”knark” och allt bruk av dem ofta benämns ”missbruk” – är den knivskarp.

Det är självbedrägeri att tro att man skulle gilla en drog men inga andra. Och att den enda drog som passar är just alkohol, vilken gör att man blir aggressiv och tappar omdömet.

”Gustav,” en 36-årig företagsledare i Stockholm, säger att det går vattentäta skott mellan dem i hans bekantskapskrets som är negativt inställda till narkotika och alla andra. 

– Det bildas cirklar inom cirklar. Vi pratar inte narkotika i närheten av dem som är kategoriskt emot det. Men de blir allt färre. Idag är de ett fåtal som går i blindo medan andra håller det ifrån dem.

Utlandsresor efter gymnasiet ändrade ”Gustavs” perspektiv. Han märkte att svenska sanningar inte var allmängiltiga sanningar. Idag beskriver han det som att han är utrustad med en hel verktygslåda för rus då andra endast har ett verktyg. 

– Efter en hård tag på jobbet tar jag ett par bloss marijuana. Som en liten whiskey.

Vid alkoholstinna fester blir det kokain.

– För att balansera. Ingen är intresserad av att vara en skitfull 30-åring.

Vid dansfester och rave blir det ecstasy eller ketamin. För själasökande vid brasan blir det svamp eller LSD.

– Det låter kanske som att jag festar mycket, men så är det inte. 

Istället beskriver han det som att ett skynke dragits från hans ögon och att han börjat testa sig fram till vad som fungerar för honom.

– Det är självbedrägeri att tro att man skulle gilla en drog men inga andra. Och att den enda drog som passar är just alkohol, vilken gör att man blir aggressiv och tappar omdömet.

Är knark verkligen bajs?

Svensk narkotikaprevention har fått många törnar under åren. Ingrid Sahlin, professor i socialt arbete vid Lunds universitet, citeras i Magnus Lintons bok ”Narkotika, en svensk historia” med att detta arbete inte har att göra med bruk eller missbruk, utan är en ”ideologiproduktion” som syftar till att ”vinna majoritetsbefolkningens stöd för visionen om ett narkotikafritt samhälle och den politik det antas kräva.” 

Många av de drogbrukare Bulletin pratat med ger eko för den linjen. I skolan har de fått höra att cannabis är inkörsporten till tungt missbruk och på 00-talet hette den offentliga kampanjen ”knark är bajs.” En idag 29-årig försäljare i Jönköping säger att kommunikationen vände honom emot staten.

– Varför skulle jag inte tro att det de sa om andra droger också var en lögn? Det var lite korkat tänkt, men jag var ju tonåring.

En brittisk studie publicerad i den medicinska journalen The Lancet år 2010 rankade tjugo rusmedel utifrån deras skadlighet. Först hamnade alkohol, vilken orsakar stor skada både på brukaren och dess omgivning. Därefter följde heroin, kokain och metamfetamin – vilka främst är skadliga för konsumenten – och först en rad platser senare, bakom tobak, kom marijuana. Psykedelika som svamp, LSD och ecstasy placerades sist på listan.

Jag tycker att folk ska vara fria att utforska sitt eget medvetande utan att be om tillåtelse av staten. Felet är ju inte att jag vill bruka substans X utan att staten tvingar mig att göra det på ett olagligt sätt.

Det senaste decenniet har annan forskning lett till ytterligare problem för knarkmotståndarna. Cannabis, ecstasy, LSD och magisk svamp, som länge klassats i den tyngsta gruppen av droger – de droger med hög risk för missbruk och utan någon som helst medicinsk användning – har framgångsrikt börjat användas eller testas i en rad läkemedel. Bland tillstånden de behandlar märks depression, missbruk, och Parkinsons. Resultaten har bland annat lett till att FN har omklassificerat cannabis, den amerikanska delstaten Oregon har legaliserat magisk svamp för terapeutisk behandling, och Australien är på väg att ta beslut om att potentiellt tillåta medicinsk behandling med ecstasy.

Legalisera för hälsa, frihet och mindre kriminalitet

De drogbrukare Bulletin talar med förespråkar föga förvånande även legalisering av privat bruk. För att substanserna ska regleras och bli säkrare, samt för att komma åt kriminaliteten. ”Antoine,” en 36-årig systemutvecklare i Stockholm, väger och testar de substanser han konsumerar. Men han skulle gärna ha tillgång till labbtestade droger, och professionellt stöd utan dömande. Han pekar på det motsägelsefulla i att folk får göra vad de vill med sina kroppar när det gäller abort, men inte narkotika.

– Jag tycker att folk ska vara fria att utforska sitt eget medvetande utan att be om tillåtelse av staten. Felet är ju inte att jag vill bruka substans X utan att staten tvingar mig att göra det på ett olagligt sätt.

”Gustav” menar att många drogbrukare rationaliserar bort sin egen roll i kriminaliteten. Det är lätt att känna sig distanserad. Själv beställer han narkotika över en app med tydliga menyer och snabb leverans.

– Professionellare än att använda Foodora.

Men kriminaliteten därbakom plågar honom. Hans förhoppning är att mer ansvarsfullt bruk kan leda till att fler vågar ta öppna samtal, och att det kan leda till legalisering och reglering. 

– Jag vet att det är en ”hard sell”. Men som det är nu får folk inte bra information om hur de kan bruka på ett säkert sätt. Fokus borde vara skademinimering. Tankeförbud är inte vägen framåt.

Regeringen har gjort klart att de inte vill utreda avkriminalisering av privat bruk av droger. Legalisering finns inte ens på bordet. Drogliberala satte sitt hopp till Norge, där stortinget röstar om avkriminalisering den 3:e juni, men Arbeiderpartiet sköt förslaget i sank vid sin partistämma den 16:e april. En 40-årig byggprojektör i Västmanland som försökt diskutera narkotika på sociala medier, men beskriver tonläget som hatiskt.

– Man är knarkare, pundare, haschtomte och andra skällsord. Jag har blivit ombedd att ”dö i rännstenen med en spruta i armen” och ser människor som tycker att man ska ”dela ut gratis strykninförgiftat knark för att bli av med problemet för gott”.

Håll knarket borta från ungdomarna

I Mayasas lägenhet är stämningen avslappnad. Ett ljudlandskap växer ut från hennes fingrar. En synttrumma blir två, får sällskap av en kort melodi. Som musiker kallar hon sig Schersmin, efter sin favoritblomma. En dagdröm, som kittlar yrkesmänniskan i henne (hon är marknadsförare), är att skapa en cannabislinje under samma namn.

– (Skådespelaren) Seth Rogen har just släppt ett märke som heter House Plant. (Hiphopgruppen) Run The Jewels ett annat. Fina burkar som man kan samla på, precis som folk gör med whiskey. Och så kan man lära unga att: det här är ”fancy”, inte något man håller på med hela tiden.

Mayasa vill satsa mer på förebyggande arbete mot ungdomar. Men vuxna som vill ta droger ska få göra det under reglerade och positiva former. Inte alls som det ser ut idag.

– Industrin bakom preparaten är för jävlig. Människor lever destruktivt kring det och så många dör.

Hon jämför med hedersvåld och organisationer som Glöm aldrig Pela och Fadime.

– När narkotikadödsfall lyfts blir det lite emo-pornografi över det. ”Åh, nu dog det en 20-åring igen i en håla nånstans.” Men ingen för fram deras röst i samhället.

Likt ”Gustav” tror hon på samtal som ett första steg, och det är något hon vill bidra till.

– Nu ser vi inte drogbruket, och pratar inte om det. Hur ska vi då kunna hålla koll och hjälpa?

Många som Bulletin pratar med tror att avkriminalisering och slutligen legalisering är oundvikligt. "Gustav" är rädd att det kommer att ske utan diskussion, och att många fler kommer att exponeras för risker och lidande längs vägen.

– Plötsligt om tio, femton år har alla en helt annan syn på narkotika, och har alltid haft det. Precis som migrationsfrågan.

TEXT: Per Liljas

per.liljas@bulletin.nu