Då och då påstås det i svensk samhällsdebatt att konservatismens lärofader Edmund Burke (1729-1797) var liberal. En som gör detta återkommande är Erik Lidström på Bulletin, senast den 13/6 i artikeln ”Klassisk liberalism: från Burke till Sowell”. Men även om Burke var en anhängare av frihet så var han inte någon liberal i egentlig mening. Konservatismen är inte heller en inriktning inom liberalismen.

Läs även: DEBATT: MED är nyckeln till ett liberalkonservativt Sverige

Burke var medlem i det liberala partiet

Till saken hör naturligtvis att Burke var en sekulär politisk tänkare i en tid – upplysningstiden – då den enda sekulära politiska ideologi som fanns var liberalismen. Han var också parlamentsledamot mellan 1766 och 1794 i dåtidens liberala parti Whigs.

Men Burke var länge ensam och isolerad i sitt parti. Han uppfattade inte heller själv att han hade några meningsfränder där. Det visade sig att det istället var inom motståndarpartiet Tories som publicerandet av hans Reflections on the Revolution in France (1790) applåderades mest, samma parti som framåt mitten av 1800-talet skulle byta namn till The Conservative Party. Whigs betraktade honom däremot från och med publiceringen som en avfälling.

Att Burke idag ses som konservatismens lärofader internationellt är en konsekvens av att de brittiska liberalerna framåt mitten av 1800-talet insåg att han inte var en av dem. Framåt 1870 tog intresset för Burke förnyad fart bland de konservativa i samband med att den inom konservatismen alltmer framträdande organismtanken kunde kopplas till Burke. Under 1880-talet medförde Burkes religiösa föreställningar och kärlek till etablerade institutioner att han började etiketteras som ”konservativ”. Denna utveckling beskrivs i närmare detalj av Emily Jones i hennes avhandling Edmund Burke & the Invention of Modern Conservatism, 1830-1914 (2019).

Burkes egen syn på friheten

Burkes teoretiska beskrivning av den slags frihet han försvarar i texter som Thoughts on the Cause of the Present Discontents (1770), Letter to Charles-Jean François Depont (1789) och Reflections on the Revolution in France (1790), är vad man kan kalla en “social frihet”. Denna frihet existerar inom ramen för civiliserade mänskliga relationer och vidmakthålls av välbyggda institutioner i samhället. Begränsningar för individens fria vilja är enligt Burkes synsätt en förutsättning för den allmänna friheten i ett samhälle.

Denna syn på friheten förutsätter alltså upprätthållandet av en ordning – ordningsgrundad frihet (EN: ordered liberty). Enligt Burke är denna ordning inte en politiskt uttänkt och implementerad ordning, utan en ordning som bygger på etik och på historiens erfarenheter genom naturlig, organisk samhällsutveckling. Burkes tänkande om friheten kretsar kring människans ofullkomlighet och behovet av en makt utanför den enskilda människan för den goda ordningens upprätthållande. I Thoughts on the Cause of the Present Discontents (1770) skriver han:

Människor är mogna för medborgerlig frihet i exakt proportion till deras förmåga att lägga moraliska band på sina affekter och begär, i samma proportion som deras kärlek till rättvisan överträffar deras rovgirighet, i samma proportion som deras nyktra och sunda förnuft behärskar deras fåfänga och egenkärlek, i samma proportion som de föredrar råd framför smicker. Samhället kan inte existera utan en makt, som utövar kontroll över viljan och begäret, och ju mindre det finns av en sådan makt inom människan, desto mer måste det finnas utanför henne. Det ligger i sakens natur att obehärskade människor inte kan vara fria medborgare. Deras passioner smider deras bojor.

Denna tanke är central i Burkes politiska tänkande. 20 år senare skriver han på samma tema i Reflections on the Revolution in France:

Samlevnaden kräver inte bara att individernas passioner hålls tillbaka, utan också, enskilt och samfällt, att människans böjelser ofta hejdas, viljan bemästras och hennes lidelser underkuvas. Detta kan enbart ske genom en makt utanför henne själv; och inte genom att uppgiften görs avhängig den vilja och de lidelser som avsikten är att tygla och underkuva.

Och:

Vad är frihet utan visdom och visdom utan dygd? Det är det värsta av all tänkbar ondska; för det är dumhet, synd och galenskap, utan vägledning eller återhållsamhet.

Läs även: Korn: Visst kan du kalla dig konservativ, Eric Schüldt!

Är allt frihetsvärnande lika med liberalism?

En sådan missuppfattning om att Burke är liberal, måste nog basera sig på uppfattningen att all slags politiskt försvar av frihet är former av liberalism. Burke står dock för en helt annan skola om frihet än liberalismens lärofader John Locke (1632-1704).

För liberalismen är frihet det hösta av alla värden, men det är helt uppenbart att det inte var det för Burke – för honom är friheten ett bland många viktiga värden. Burkes konservativa frihetssyn handlar, som vi har sett, om vidmakthållandet av en viss civiliserad och traditionsbaserad ordning i samhället. Detta står i kontrast till liberalismens syn på hur frihet uppnås i samhället genom att upphäva gränser, bryta ner hinder, och släppa diverse otraditionella beteenden fria i samhället.

Liberalismens frihetssträvan är utopisk såtillvida att den totala friheten för alla människor är ouppnåelig såväl i ett stenålderssamhälle som i ett högt civiliserat samhälle. Burkes konservatism, å andra sidan, är tydligt antiutopisk. Ur Burkes synvinkel kan friheten inte vara gränslös. Tvärtom förutsätter den både tydliga gränser och ett personligt ansvarstagande som håller tillbaka mycket av den naturligt ofullkomliga individens drifter och nycker för att på så vis skapa ett fritt samhälle där alla medborgare samverkar till att skapa frihet för varandra.

Det är ett klassiskt liberalt påstående att min frihet slutar där någon annans frihet börjar. Detta gäller inte enligt Burkes konservatism – där gäller att min frihet slutar där mitt ansvar börjar.

Liberalismen grundlades i motstånd mot kyrkan och den andliga makten i samhället. Burke för sin del värnade tydligt religionens ställning i samhället. Denna uppfattning hos Burke bygger inte på trosbaserade argument, utan handlar om att han insåg den rent världsliga nyttan av ett nära samarbete mellan (för västvärldens del) kyrkan och staten. Detta har enligt Burke en civiliserande inverkan på människorna, och ger dem nödvändig vägledning för att kunna samleva under ordnade förhållanden utan en auktoritär stat som styr samhällslivet. I linje med Burkes antiimperialism försvarar han förvisso också religionsfriheten och kritiserar anspråk på att en viss religion skulle vara mer rätt för alla människor än någon annan. Detta står också i kontrast till liberalismens universalistiska anspråk, att den skulle vara allmängiltig för alla människor i världen.

I kontrast till den stora samtida liberala idén om samhällskontraktet framhåller Burke förvaltarskapstanken – att vi har lika mycket ett ansvar mot tidigare som mot kommande generationer. I kontrast till den stora samtida liberala idén om tabula rasa framhåller Burke kontextbundenhetsprincipen – att människan måste förstås utifrån det kulturella sammanhang hon vuxit upp i. Den klassiska liberalismen var helt enkelt inte hans kopp te.

På det hela taget är det förstås mycket bra varje gång Burke lyfts fram på ett positivt sätt av liberaler, då såväl som nu. Men det är viktigt att förstå att även om han är en både genuint tänkvärd och sansad frihetsvän, så är hans i många skrifter detaljerat utmejslade och ganska sammanhängande åskådning inte en inriktning av liberalismen varken i hans samtid eller i vår tid. Det är passionerad konservatism i dess mest ursprungliga form.

Läs även: Lidström: Klassisk liberalism: Spontana ordningar

Jakob E:son Söderbaum
Författare till Modern konservatism – filosofi, bärande idéer och inriktningar i Burkes efterföljd (Recito 2020)