Långt ifrån alla vill erkänna det, kanske inte ens för sig själva, men runt omkring oss ser vi en renässans för konservativa idéer. En del börjar till och med försiktigt använda ordet.
Det är sällan jag ger mig ut på så kallad tidsspaning. Vilken trend som just nu är den mest rådande intresserar mig mycket lite, men eftersom jag hela tiden pendlar mellan Sverige och Storbritannien är det inte svårt att göra jämförelser, att lägga märke till svenskars krampaktiga vilja att hela tiden hänga med i den senaste trenden.
På det ideologiska planet finns just nu en tydlig trend mot ett försiktigt sniffande på konservatism. Om det inte hade funnits så många missförstånd om vad konservatism är hade det förmodligen inte heller funnits en så utbredd försiktighet. Många uttrycker sig på sätt som får en att känna att det de vill ha sagt är ”jag är inte konservativ, men…”
Att det blivit inne att vara konservativ är givetvis en paradox, eftersom konservatism innebär en skepsis mot att följa med i de senaste trenderna. För dem som är vana vid att alltid vara moderna innebär detta givetvis en form av ängslighet.
Ofta citerade är Gunnar Ekelöfs ord i Blandade kort (1957) om:
”ett slags nationalpatologi, den osäkres arroganta förhävelse gentemot det förflutna som är en del av honom själv. På många sätt är svensken den mest konsekvente fadermördaren i Europa, hans klocka vill ständigt gå från tolv till ett. Generation avsvär sig generation. Det fanns, åtminstone för lite sen, gott om arbetare som ansåg att litteraturen började med Dan Andersson. Årets gymnasister kan mycket väl anse att den börjar med 40-talismen-”
Litteraturvetaren Peter Luthersson kallar människor präglade av viljan att hela tiden vara moderna för ”nufånar”. Byfånen är den som inte rör sig i rummet, som förblir den egna avkroken trogen och som därför har en mycket begränsad syn på det som ligger bortom den egna horisonten. Nufånen är den som inte rör sig i tiden. Bara det som just nu är aktuellt är värt uppmärksamhet och detta vördas utan att man värderar om det är bra eller inte. Men moderniteten är snäv. Utan historiska perspektiv förmår man inte heller se in i framtiden.
Henrik Höjer har nyligen påpekat detta i en artikel i Kvartal, där han skriver:
”Jag undrar ibland om inte politiker och andra makthavare borde träna på att föreställa sig framtiden, och försöka tänka sig bortom nuets ramar. Att försöka ha föreställningsförmåga att tänka sig hur det man gör eller säger i stunden kommer att uppfattas om några år.”
Men den som är fast i nuet förmår inte blicka framåt, just därför att de inte förstår att för att förstå framtiden måste man också blicka bakåt. Historien upprepar sig aldrig, men samma fenomen dyker gång på gång upp och lär man sig av det förgångna behöver man inte upprepa samma misstag i framtiden.
I Expressen skriver Eric Schüldt ”Jag skulle vilja kalla mig konservativ”. Men det bär honom emot. Visserligen beundrar han skönheten i äldre hus och sympatiserar med Arkitekturupprorets kamp mot fyrkantiga lådor, men han söker en konservatism som inte är höger, inte för sänkta skatter, entreprenörskap, lag och ordning samt tillväxt. ”Gärna ja till de förtrycktas frigörelse, rättigheter och jämlikhet. Men nej till historielösheten och det likriktade.”
Det är en märklig blandning, som blir ännu tydligare i följande ord:
”Om det vore möjligt skulle jag vilja hitta ett annat ord än konservativ. Det pekar faktiskt fel, då de flesta tror att det handlar om att bevara det samhälle som vi hade för någon generation sedan.”
Det Schüldt beskriver här, som så ofta beskrivs som konservatism, är ju reaktionära idéer. Det är inte konservatism. Konservatismen vill inte vrida klockan tillbaka och ser inget fel i samhällets utveckling, men önskar att den sker i en sådan takt att vi inte kastar ut babyn med badvattnet, att vi behåller det bästa ur det förgångna och tillämpar försiktighet, att allt inte är bra bara därför att det är nytt och modernt.
Själv skulle Schüldt vilja återvända till den tid då ”medeltiden var på väg att ta slut och de antika templen grävdes fram ur historiens mylla. Det gamla blev plötsligt till en gnista. Och så var renässansen igång.” Just det! Man använder det förgångna som inspirationskälla för att skapa något nytt. Historien har, som Rémi Brague visar i sin Eccentric Culture (2002) bjudit på den ena renässansen efter den andra och viljan att inspireras av och ompröva det förgångna har skapat mycket av det bästa i vår kultur.
Konservatismen har blivit höger därför att vänstern till stora delar tappat fotfästet i historien och kastat sig på det moderna tåg som innebär identitetspolitik, wokeism och liknande, ofta reaktionära idéer om människors inneboende essens i modern radikal förpackning. Den utrotningshotade arten gråsossar har en ideologi väl förenlig med konservatism. När Russel Kirks klassiker The Conservative Mind (1953) var nyutkommen skrev Ernst Wigforss en text där han försöker förena Edmund Burkes och Russel Kirks konservatism med Karl Marx socialism.
Konservatismens bärande idé handlar inte om vänster eller höger, utan en skeptisk inställning till människans natur. Man tror inte att människan kan ändras eller förädlas och att samhället därför måste byggas så att vi förhindras att vara för djävliga mot varandra, för det kommer vi att vara om vi får chansen. I det paketet ingår en irrationell syn på människan, att människan styrs av annat än rationalitet, att vi uppskattar skönhet och att vi inte trivs i fyrkantiga lådor. Därför hänger en strävan efter arkitektonisk skönhet faktiskt ihop med krav på lag och ordning, eftersom det bygger på samma människosyn. Tillväxt, sänkta skatter, entreprenörskap och det andra har däremot inget med konservatism att göra. Om det kan konservativa ha olika åsikter.
Att kämpa mot förtryck, vilket Schüldt verkar uppfatta som något som inte går ihop med konservatism, är faktiskt mycket konservativt. Edmund Burke på 1700-talet var en stark kritiker till den brittiska kolonialismen och till slaveriet. Det var – vilket förvånansvärt många inte vet – det republikanska partiet i USA som verkade för slaveriets avskaffande. Den konservative politikern Benjamin Disraeli i Storbritannien förespråkade omfattande sociala reformer. Och Russel Kirk skrev inte bara böcker om konservatism. Hans hem var ständigt öppet för människor i nöd. Där hittade politiska flyktingar, gravida flickor, luffare och hemlösa tak över huvudet.
Schüldt säger också att när han visar sympati för Arkitekturupproret blir folk upprörda: ”Det är ju populism! Det är bara nostalgi. Finns det förresten inte något blåbrunt, lätt fascistiskt över det hela? Världen är ju modern, det är framtiden som är målet, inte historien!” Dessa ord är en utmärkt illustration till nufåneriet. Och historielösa människor har glömt fascismens tydliga koppling till modernism och funktionalism. Funktionalismens galjonsfigur, arkitekten Le Corbusier, var en uttalad fascist och antisemit, medverkade i nazistiska sammanhang och stödde eutanasi. Konservatism står långt från allt sådant, just därför att dessa ideologier är utopistiska och hör samman med radikalism, vilket är konservatismens motpol. Och radikalism finns som bekant också både till höger och vänster.
