En av de unga männen som håller samhället i ett skamgrepp och får politikerna att framträda som maktlösa, frågar en elev om han vill agera kurir. Leverera saker, hämta upp något, flytta något från en plats till en annan. Ett betalt uppdrag. Eleven kommer från en stabil bakgrund och pengarna är inte det viktiga. Känslan av att befinna sig på ett riskfyllt uppdrag, utanför lagens gränser, är däremot vad som räknas. Adrenalinet, rushen, kicken. En av de maskerade lägger handen på elevens axel och säger: “Bra jobbat, bror!” Det är den yttersta valideringen. Ingenting som vuxenvärlden har att erbjuda i form av bekräftelse eller beröm, kan mäta sig med detta.

När sonen började förskolan trädde han in i en värld präglad av traditionellt kvinnliga förhållningssätt. Personalgruppen bestod helt av kvinnor, med tydligt fokus på att verksamheten skulle vara lugn och säker. Förvisso inga dåliga målsättningar, men ofta i konflikt med pojkarnas önskan att få leka rufft och vilt. Inomhusaktiviteterna dominerades av läsning, sång och diverse pyssel. Det här var strax innan digitaliseringen svepte in i svensk förskola, så några skärmar fanns inte.

Läs även: Ahmed: Nytt år med Mellanösterns första feministiska våg

Utomhusaktiviteterna kretsade kring utforskande promenader i skogen eller lek på gården, under kontrollerade former. Tidigt etablerades regeln att barnen inte fick jaga varandra på gården. Detta kunde nämligen leda till tråkigheter som skrubbsår och blåmärken. “Någon kan göra sig illa.” Mot det resonemanget fanns inget att invända i sak. Klart att någon kunde göra sig illa.

Säkerheten sattes också främst när barnen skulle åka pulka i en sluttning nära förskolan. Självklart skulle de ha hjälm i denna minimalt lutande backe, som mynnade ut på en äng. Personalen avrådde dessutom bestämt från hjälmar med gröna spännen, för de saknade utlösningsmekanism. Föräldrar som kom dragande med hjälmar med “fel” spänne serverades följande exempel: Om barnet klättrade upp i ett träd och råkade bli hängande mellan två grenar, skulle inte spännet lösas ut.

Samma sak om barnet kröp in under en låg krypgrund, då kunde det fastna med hjälmen och inte komma loss. Naturligtvis restes invändningar mot dessa exempel, men poängen var inte hur sannolika scenarierna var, utan hur illa det rent hypotetiskt kunde gå. Till dessa hypotetiska faror anpassades allt. Återigen, ingen kunde klaga på ambitionen att erbjuda en trygg och säker verksamhet. Men, till vilket pris?

På lågstadiet upprepades samma mönster. Skolan styrdes med stadig hand av kvinnor, som ville att det skulle gå lugnt och städat till på rasterna. När vintern var snörik skyfflade plogbilen ihop ett snöberg i ena änden av skolgården, där företrädesvis pojkar kom att tillbringa rasterna med att leka herre på täppan. De kämpade sig upp till toppen, bara för att strax slitas ner och rulla till foten av snöberget. De brottades och knuffades. Skrik, skratt, tårar och blossande kinder. En dag kom dock sonen hem och meddelade dystert att det nu var slut på det roliga. Inget mer herre på täppan, hade personalen bestämt. “Någon kan göra sig illa.”

På mellanstadiet och högstadiet spelades det “olämpliga” kortspel i skolans uppehållsrum. Den som förlorade en runda fick motta hårda rapp och slag över händerna av övriga deltagare. Sonens knogar glödde röda på kvällarna. Det viktiga, förklarade han, var att stå emot smärtan. Inte röra en min. Lärarna såg inte med blida ögon på detta tidsfördriv. Deltog eleverna på grund av grupptryck? Så måste det vara, för vem ville frivilligt ta emot slag på händerna? För att stävja det hela förbjöds allt kortspel rakt av på skolan. Ingen sa uttryckligen “Någon kan göra sig illa”, men det behövdes inte längre. Alla förstod ändå. Vissa elever fortsatte spela i smyg, medan övriga sjönk allt djupare ner över sina mobiler.

Läs även: Springare: Radikalfeminismen saboterar arbetet mot partnervåld

Genom större delen av skolgången dominerar den kvinnliga personalen och därmed det kvinnliga perspektivet. Från förskolan till grundskolans slut. Pojkar socialiseras in i en lugnare och tryggare tillvaro. Vassa kanter slipas bort, allt farligt rensas ut och riskerna minimeras. De bäddas ner i det mjuka. Ändå lever behoven kvar och går inte att kväsa. I högstadiet och gymnasiet växer motståndet. Okuvat spirar hyllningarna till Jordan Peterson, Andrew Tate, Medinastudenten – och det är ändå rumsrena exempel.

Nu tar pojkarna spjärn mot vad de har fostrats in i. De hånar feminism, förkastar homosexualitet, raljerar över könsidentiteter. Fram träder den nya tidens pojkar och blivande män. De kastar medelklassens värderingar överbord och omfamnar allt som utmanar. En motreaktion mot det kvinnliga, korrekta och försiktiga.

Ja, någon kunde ha gjort sig illa där på skolgårdarna och fått skrubbsår på knät, näsblod eller en utslagen tand. Priset för att ha undvikit detta får vi nog betala, på ett eller annat sätt. Förr eller senare.

Therese Rosengren
Gymnasielärare i Stockholm (15 år som lärare på grundskolan, 5 år som lärare på gymnasiet)

Läs även: Lidström: Toxiska feminina maktstrukturer