Varje dag lär vi våra barn att inte mobba.

Vi lär dem att inte sätta öknamn på andra människor. Att inte frysa ut den som tycker annorlunda. Att lyssna innan de dömer. Att bemöta argument med argument.

Vi lär dem att respekt inte är något man visar bara mot människor man håller med.

Det är värderingar som de flesta av oss är överens om.

Därför är det svårt att inte reagera på hur den offentliga debatten allt oftare förs.

I dag räcker det många gånger inte att ha fel åsikt. Det räcker att vara fel person. Fokus flyttas från argumenten till avsändaren. I stället för att diskutera vad som sägs diskuteras vem som säger det.

Den senaste tidens debatt kring Agnes Wold är ett exempel. Oavsett vad man anser om hennes slutsatser borde diskussionen handla om argumenten och det vetenskapliga underlaget. I stället har stora delar av debatten kommit att kretsa kring hennes person och hennes rätt att uttrycka sina uppfattningar.

Läs även: Skogkär: Åh, vilket härligt drev

Ett liknande mönster kunde ses när Folkets Hus i Borlänge drog tillbaka en redan bokad lokal för en debatt med Jan Emanuel, Aron Flam och Henrik Jönsson. Oavsett vad man tycker om deltagarna väcker händelsen en större fråga: Vad händer med ett samhälle när vissa människor blir mer kontroversiella än sina åsikter?

Läs även: Folkets hus stoppar Jan Emanuel, Jönsson och Flam

Frågan handlar ytterst inte om Agnes Wold eller Jan Emanuel.

Den handlar om vilket debattklimat vi vill ha.

Ett öppet samhälle förutsätter att människor vågar ställa frågor, pröva idéer och ibland uttrycka uppfattningar som andra inte delar. När vissa röster avfärdas redan innan de fått komma till tals blir det offentliga samtalet fattigare. Inte därför att dessa personer alltid har rätt, utan därför att ett samhälle utvecklas när idéer får möta motargument.

I mitt arbete som folkvald har jag många gånger sett hur diskussionen om ett förslag börjar med vem som lagt det snarare än vad som faktiskt står i det. Ibland verkar partibeteckningen väcka större reaktioner än innehållet. Det är olyckligt, eftersom demokrati bygger på att förslag bedöms utifrån sina konsekvenser – inte utifrån vem som framför dem.

Medborgarna ser ofta besluten. Färre ser debatterna som leder fram till dem.

Men ibland säger sättet vi talar till varandra mer om demokratins tillstånd än besluten i sig.

Historien visar att friheten sällan går förlorad därför att människor tycker olika. Den går förlorad när tillräckligt många börjar anse att vissa röster inte längre förtjänar att höras.

Det är en lärdom som Europas kommunistiska diktaturer lämnade efter sig. Där blev det till slut viktigare vem som talade än vad som sades. Människor bedömdes utifrån sin ideologiska tillhörighet snarare än styrkan i sina argument.

När människor delas in i rätt och fel kategorier blir det till slut inte längre nödvändigt att bemöta deras argument. Det räcker att veta vem som yttrat dem.

Den logiken hör inte hemma i ett fritt samhälle.

Särskilt bekymmersamt blir det när de som talar mest om tolerans, inkludering och allas lika värde samtidigt har svårast att acceptera människor som tänker annorlunda.

Vi lär våra barn att ge andra en chans att tala till punkt. Att inte döma människor på förhand. Att försöka förstå innan de tar avstånd.

Vi lär dem att varje människa har ett värde, även när man inte delar hennes uppfattningar.

Om dessa principer är värda att lära ut till nästa generation borde de också vara värda att leva efter.

För ett samhälle blir inte starkare av att människor tystnar. Det blir starkare när människor vågar tala, lyssna och pröva sina övertygelser mot andras.

Kanske är det dags att vuxenvärlden börjar föregå med gott exempel.

Sanda Anton Henriksson

SD Göteborg

Ersättare i kommunfullmäktige och regionfullmäktige