I en ny rapport från Institutet för mediestudier med titeln Virala hot mot yttrandefriheten, varnas för en utveckling där vad som anses rimligt och legitimt att uttrycka i det offentliga samtalet långsamt förskjuts och leder till att röster tystnar. Oscar Björkenfeldt, forskare vid Göteborgs universitet, liknar det i rapporten vid ett rum som sakta kyls ned och blir allt obehagligare att vistas i. Det förändrade klimatet påverkar “vem som orkar stå längst fram, vilka ämnen som väljs bort, vilka formuleringar som undviks, vilka konflikter som inte tas.”

En annan forskare, statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson, myntade 2013 uttrycket åsiktskorridoren: “den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd”.

Vid Göteborgs universitet pågår också sedan 2012 ett forskningsprojekt om trakasserier mot journalister. Bakgrunden beskrivs på följande sätt:

“Digitaliseringen har ökat journalisters synlighet och nåbarhet. Digitaliseringen har också inneburit att så kallade hatkulturer vuxit fram på nätet. Journalister som profession är en av de mer utsatta grupperna, liksom politiker och kulturarbetare.”

Men hatkulturer, åsiktskorridoren och det allt kyligare och obehagligare offentliga rummet har inte uppstått enbart på grund av att sociala medier gett kreti och pleti en möjlighet att uttrycka sig – och att uttrycka sig oförskämt och hatiskt. Det vore en enkel, men alltför enkel, förklaring.

Även journalister och andra med tillgång till de etablerade mediernas stora plattformar – den tjattrande klassen om man så vill – har bidragit till denna utveckling. Inte sällan med liv och lust. De har varit åsiktskorridorens mest fanatiska väktare, de har bidragit till att göra det offentliga rummet till en kall och ogästvänlig plats att vistas på för alla med åsikter utanför den accepterade mittfåran, och de har odlat egna hatkulturer.

Läs även: Skogkär: Granskare som inte vill bli granskade

Det är inte särskilt svårt att hitta exempel på hur de etablerade medierna släpper fram sådant som de själva skulle beskriva som “hat” om det riktades mot deras egna anställda. De gångna dagarnas angrepp mot professor Agnes Wold för hennes åsikter i transfrågan är en utmärkt illustration. Det känns som ett tag sedan offentligheten skådade ett lika upphetsat drev.

Om någon mot förmodan missat hur allt började så drogs drevet igång av Christopher Garplind, som delar sin tid mellan Sveriges Radio och Sveriges Television. Wold, som gör en podd för Sveriges Radio om hälsomyter, borde “myggas av” på grund av sina åsikter i transfrågan, deklarerade Garplind. Att mygga av någon är ett uttryck som innebär att mikrofonen tas ifrån en medverkande. Garplind fortsatte med att under dagens lopp kalla Wold allt från kärring till dåre och psykopat som borde buras in. Det luktar kvinnoförakt och förakt mot äldre.

Det där sista, om att Wold är en psykopat som hör hemma bakom lås och bom, framförde Garplind i Eftermiddag i P3, där han själv är programledare. I nästa andetag hävdade Garplind att han bara skojade. Som mobbare brukar göra.

Wold uttrycker en åsikt och argumenterar för den. Garplind använder invektiv och försöker tysta Wold genom att hetsa mot henne i ett program han leder i Sveriges Radio.

Det reser frågan om Sveriges Radios medarbetare verkligen ska kunna använda sina egna program som plattform för attacker mot personer vars åsikter de finner misshagliga? Nej, inte enligt Sveriges Radios egna regler. I Publicservicehandboken, med riktlinjer och råd om hur de anställda förväntas bete sig, slås det fast att medarbetare inte får “gå till personangrepp mot enskilda eller grupper med hänvisning till deras åsikter”. Detta gäller även i privata sammanhang.

Ändå ser Dejan Cokorilo, ansvarig utgivare för Eftermiddag i P3, inget problem med Garplinds angrepp på Wold. Cokorilo säger så här till Aftonbladet:

“Man får lov att ha känslor även som SR-programledare. Sen är frågan vad han kritiserar. Så som jag uppfattar hans inlägg är det kritik mot oss som företag, och det måste han få ha.”

Till SVT säger Cocorilo att Garplind uttryckte sig på ett “skämtsamt sätt” med en för P3-publiken välkänd “ton och tonalitet”.

Så “mygga av kärringen” och “lås in tanten, hon är psykopat” ska alltså inte uppfattas som ett angrepp på Wold, utan som kritik riktad mot Sveriges Radio. Fast samtidigt var allt bara ett skämt. Det är en så långsökt bortförklaring att den nästan förtjänar en medalj.

Vill public service företrädare bli tagna på allvar nästa gång de beklagar sig över hur deras medarbetare utsätts för hat och trakasserier, så är det nog bäst att börja sopa framför egen dörr.

Läs även: Skogkär: Journalistuppropet mot Israel blev ett präktigt självmål