I den senaste opinionsmätningen från Omni får Socialdemokraterna 37 procent, Sverigedemokraterna får 21,2, Moderaterna 17,6 och Vänsterpartiet 7,7 procent. De övriga riksdagspartierna hamnar runt fyra procent och hovrar således omkring riksdagsspärren.

Den mest populära statsministerkandidaten är Magdalena Andersson (S) och hon kan faktiskt ha ett potentiellt regeringsunderlag på hela 53,6 procent (S, V, MP, C) enligt mätningen, men partierna MP och C lever farligt nära gränsen för att falla ur riksdagen. Dessutom ogillar V och C varandra vilket blev tydligt när Januariavtalet skulle genomföras med dessa partier åren 2019–2022.

Läs även: von Seth: Militär mot civila början på paradigmskiftet

Mer troligt är alltså att en vassare variant av Decemberöverenskommelsen prövas där S och M går ihop för att isolera SD. M kan knappast acceptera en regering med SD som största parti och där Jimmie Åkesson (SD) kan bli statsminister, visserligen med lika stort förtroende som Ulf Kristersson (M).

Från Moderaternas perspektiv ser alternativet med Socialdemokraterna ut som ett mindre dåligt alternativ med dagens opinionssiffror, eftersom risken är påtaglig att Liberalerna och Kristdemokraterna hamnar under riksdagsspärren. Bara SD skulle i den situationen kunna leverera ett stabilt stöd men då som största parti, vilket alltså skulle innebära en ren M-SD-regering. Inte mig emot men för många moderater skulle detta vara väl magstarkt.

Återstår då det alternativ som DN förespråkat sedan valet, en M–S-regering vilket i dagsläget skulle ge drygt 50 procent i riksdagen. Vid en statsministeromröstning om Magdalena Andersson (och Ulf Kristersson som implicit vice) skulle V och SD rösta emot och kanske några mindre obetydliga partier.

S och M har även tidigare samarbetat öppet då Carl Bildts regering 1991–1994 med S hjälp försökte hålla emot Vänsterpartiets och Folkpartiets orealistiska migrationspolitik. Widar Andersson (S) och Gustav von Essen (M) bildade då en gemensam tuff axel i socialförsäkringsutskottet.

Läs även: Altstadt: Kändisarna, dårarna och Hamas

Tidöavtalet kommer att ha ruskat om de stora partierna så att ingetdera kan gå tillbaka till den släpphänta politik som båda partier tidigare tillåtit inom migrations- och kriminalpolitik. S kommer inte att riva upp ett enda beslut som justitieminister Gunnar Strömmer (M) genomfört utan tacka i tysthet. M kan sola sig i glansen av en skördetid åren 2022–26 för efterlängtade reformer inom alla politikområden från kärnkraft till Nato till minskad invandring och hårdare tag.

SD kommer radikaliseras i opposition men inte tillåtas komma tillbaka till Regeringskansliet. I stället genomförs deras politik av andra för att den är vad folket har velat i decennier, vilket framgår av en artikel i Kvartal. För S och M blev tiden 2022–2026 en omskakande tillnyktring de behövde för att tillsammans kunna ta itu med Sveriges problem på riktigt. Kanske inte så illa när allt kommer omkring.

Fast DN:s Amanda Solkonicki har förstås ett par år till på sig att hävda att SD förstört allt för M.

Läs även: Törnvall: Det var enklare förr