När jag börjar plita på denna text känns det som att det är 2007. Det var nämligen året då jag, som grön frilansskribent, fick chansen att skriva min första julkrönika. Och trots att det alltså börjar närma sig 20 år sedan känns det på många sätt som om ingenting har hänt. Instinkten är fortfarande att skriva något spydigt om elitnissars årliga attacker på julfirandet. Och då julen handlar om traditioner, låt mig börja med att upprepa några saker som jag skrivit om mången gång förut.

Läs även: Brinkemo: Politiska lappkast i Carl Jungs skugga

Till att börja med, det förakt mot julen som kulturradikaler ger uttryck för beror på att julen är en kristen högtid och den sista bastionen av det gamla, borgerliga Sverige. Långhelgens fokus på det lilla, nära och kära som Sossesverige, i sin eviga strävan att göra allt offentligt och andefattigt, ännu inte lyckats söndertrasa är en fasa för de som avskyr allt fornt. Eller annorlunda uttryckt: För vänstern är julen en tistel i baken snarare än en mistel i taket som årligen stjäl sökarljuset från fackföreningskrav, påstådda orättvisor och mångkulturellt dravel.

Trots att det bara handlar om några få veckors firande i midvinterns bistra mörker och kyla kan vänsterns brahminer därför inte tåla den. Julen måste baktalas, eller åtminstone ”moderniseras” bortom all igenkänning.

Låt mig därtill nämna ett par exempel på hur julhatarna jobbar.

Centralt i kampen mot tomten är det statliga propagandaministerium som går under pseudonymen SR/SVT. När jag var ung gjordes ofta bara ett nyhetsinslag om året hemlösheten i Stockholm. Det sändes på julafton, ofta i både Aktuellt och Rapport, medan det under resten av året var dödstyst om trashankarna kring Sergels Torg. Detta då hemlöshet inte passade in i bilden av det socialistiska Sverige. Budskapet som utgick från Gärdet var ergo att vi som satt hemma, kokade knäck och knäckte nötter inte borde känna någon julefrid då de pengar som spenderades på julklappar, lutfisk och skinka egentligen borde betalas i högre skatt. Typ.

Förr diskuterades vidare till både små och stora barns förskräckelse varje höst om Kalle Anka skulle visas på julafton. För detta var ju amerikansk kulturimperialism. Ja, kamraterna i öst kunde kanske till och med se det som ett brott mot den svenska neutralitetspolitiken? Men, med Sovjets kollaps, Disneys omfamnande av woke och det svenska Natomedlemskapet funkar tydligen inte denna skrämseltaktik längre. På senare år har agitproprörelsen på SVT istället utnyttjat valet av julvärd som vapen mot julfirandet. Som när uppdraget häromåret gavs till en batikhäxa som i direktsändning sa åt barnen att man bör avsky svenska flaggan.

Sedan 1975 drillas barnen varje julafton också i Karl Bertil Jonssons kommunistoida tolkning av Robin Hood, om att det är helt rätt att skrupulöst stjäla saker från rikmälingar. Att Robin Hood i verkligheten var en anarkolibertarian som stal från staten och gav skattepengar tillbaka till folket går spårlöst förbi i denna illustra berättelse. Och att SVT framhärdar att sända detta program snarare än säg, Charles Dickens En Julsaga, är talande då den senare istället handlar om en sniken kapitalist som efter en övernaturlig uppenbarelse bättrar sig och—i linje med julens kristna kärleksbudskap—börjar hjälpa fattiga helt utan statlig inbladning.

Läs även: Ahmed: Chang Frick, Allah och HBTQ-rörelsen

Men nog om detta. Låt mig istället nu anslå en mer hoppfull ton. Ty jag har en känsla av att vinden håller på att vända. I alla fall här i USA. För även om julhatande tokigheter—som en politiker i Wisconsin som i år söker få föräldrar att göra snöpersoner istället för snögubbar—inte fattas har det blivit bättre. Vilket är viktigt även från ett svenskt perspektiv då den fantasilösa svenska vänstern hämtar inspiration från sin amerikanska, tyvärr klipskare, kusin.

Ett exempel är att användningen av den politiskt korrekta frasen Happy Holidays istället för Merry Christmasvisserligen inte har försvunnit men verkar bli mindre vanlig. Såhär långt har jag i år heller inte hört talas om att ateistiska extremister gått till domstol för att förbjuda julkrubbor på allmän plats (och även om detta senare bara beror på att media inte längre rapporter om sådana fånar vore ju detta i sig ett fall framåt). Positivt är också att flera stora affärskedjor börjat hålla stängt på juldagen med den uttryckliga avsikten att de anställda skall kunna vara hemma och fira jul med familjen.

Återstår att se om Sverige hakar på denna trend. Och det finns i alla fall vissa tecken på att så faktiskt är fallet. På nätet ser jag bland annat att Örebro på sin Facebooksida i år visar bilder på ett traditionellt Luciafirande med en politiskt suspekt lång, blond Lucia framför stadens slott. Att David Batra, äkta hälft till en tidigare moderatledare, blir årets julvärd inger också hopp, speciellt då han lovar att hans värdstil skall bli Arne Weiselik. Likaså positivt är att många svenskar verkar vara inriktade på att fira en traditionell jul med släkt och vänner, snarare än att bara hänge sig åt köphysteri. Det är i alla fall fler än vanligt som skriver på sociala media att de går i kyrkan och öppet protesterar mot politiskt korrekta tokars försök att förbjuda Lucia och andra julfiranden.

Jag vill härför avsluta årets julkrönika i positiv anda genom att önska alla en riktigt God Jul och en förhoppning om att 2024 kommer bringa nya segrar i kulturkriget mot den svenska tokvänsterns vise män. För framsteg i denna kamp behövs i sanning fortfarande. I morse skickade en vän mig en blänkare från Aftonbladet om att en kulturellt oberikad figur i panik ringt polisen efter att ha sett ett Luciatåg alltså tagit det för ett Klu Klux Klanmöte…

Läs även: Brinkemo: Sorgen över ett Sverige som försvann