En intervju med Mattias Karlsson har väckt uppmärksamhet hos Bulletins läsare. Inte minst gäller det hans påstående att svenskt bistånd i praktiken kan ha kanaliserats till den terrorstämplade organisationen DFLP, en aktör som enligt uppgift varit delaktig i den brutala massakern på judar den 7 oktober. Det finns anledning att fördjupa sig i frågan.

Tankesmedjan Oikos försökte i en rapport från 2024 visa på den nu dominerande sorten av antisemitism i Sverige. Genom att undersöka antisemitismens uttryck inom vänsterrörelser och islamistiska miljöer har man pekat på fenomen som länge varit kända men alltför ofta nedtonade i den svenska debatten. Rapporten var inte ett försök att relativisera antisemitism på högerkanten utan att komplettera bilden. Den som vill kan själv ta del av rapporten via länken ovan.

Men det som borde ha följt, en seriös och samlande diskussion om antisemitismens konkreta uttryck i vår tid, blev något annat. Ett reflexmässigt försvar av etablerade narrativ och ett angrepp på dem som försöker bredda analysen.

Responsen från Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA, blev inte att välkomna denna fördjupning. I stället valde man att, via ombud, ansluta sig till en kritik som beskrev rapporten som osaklig och politiserad. Oikos anklagades för att använda antisemitismen som ett slagträ. Det är en allvarlig anklagelse. Men frågan som nu måste ställas är om den inte med tiden kommit att slå tillbaka på avsändaren själv.

För vad har hänt sedan dess? Antisemitismen i Europa och i Sverige blivit smärtsamt konkret. Judiska institutioner har attackerats. Judar har trakasserats på öppen gata. Hatet har inte primärt mobiliserats från högerextrema miljöer utan i stor utsträckning från grupper där vänsteraktivism sammanfaller med islamistiska sympatier och en radikaliserad syn på Israel.

Detta är inte längre en kontroversiell iakttagelse. Det är en realitet. I det ljuset framstår SKMA:s agerande som allt svårare att förstå. Om organisationens uppdrag är att motverka antisemitism borde varje seriöst försök att kartlägga dess nutida uttryck välkomnas, även när resultaten är politiskt obekväma. I stället valde man att angripa budbäraren.

Samtidigt har det internationella perspektivet förändrats. Jimmie Åkesson har bjudits in som huvudtalare till den internationella antisemitismkonferensen Generation of Truth i Jerusalem, organiserad av Amichai Chikli, Israels minister med ansvar för diasporafrågor och kampen mot antisemitism. Det är inte en symbolhandling utan ett erkännande av att nya politiska aktörer i Europa spelar en central roll i att konfrontera dagens antisemitism.

Jag själv intervjuade en judinna som är aktiv sverigedemokratisk debattör och nu utvandrar till Israel. I intervjun säger hon ordagrant detta till mig: ”Du får gärna skriva att jag tycker Judiska Centralrådet borde öppna för en dialog med SD. Det är fint att vara av judisk härkomst i partiet.”

Läs även: Linn Johansson: Farväl, Sverige! Jag flyttar till Israel

Läs även: DEBATT: Antisemitismen inom vänstern, varför förtiga den?

Hon är knappast ensam. Det är mycket tydligt att svenska judar idag söker sig till Sverigedemokraterna. Fenomenet liknar att personer med ursprung i Mellanöstern som har känt av intoleransen från islamism gärna bli sverigedemokrater.

Kontrasten är talande. Israeliska företrädare söker samarbete med europeiska politiker som tydligt adresserar antisemitismens samtida former. Svenska judar hittar nya vänner inom högern som står upp mot antisemitism inom vänstern och islamismen. Samtidigt tycks delar av det svenska civilsamhället fortfarande fast i en föråldrad problembild.

Det innebär inte att antisemitism på högerkanten saknar betydelse. Men det innebär att den inte längre kan behandlas som den enda eller ens den dominerande källan till hot mot judar i Sverige. När verkligheten förändras måste också analysen göra det. Palestinarörelsen och islamismens framflyttade positioner i samarbeten med vänsterrörelser och vänsterpolitiker är djupt oroande för svenska judar.

Läs även: Hjort: SKMA:s och Magdalena Anderssons tystnad är inte ett misstag

SKMA kunde tagit tillfället i akt att välkomna alla som vill motverka antisemitism. Men organisationens förkärlek för den politiska mitten-vänstern omöjliggör tydligen samtal med konservativa personer. SKMA:s kamp mot antisemitism verkar ha reducerats till just det man anklagar andra för, ett politiskt verktyg snarare än vilja att motverka antisemitism. Det är viktigare att vara arg på Mattias Karlsson än att stoppa våld och hat riktat mot judar.