Hjort: SKMA:s och Magdalena Anderssons tystnad är inte ett misstag

Antisemitism är märkligt. När den riktas mot andra grupper betraktas den , med rätta, som en av de fulaste formerna av rasism. Men när den egna gruppen hamnar i skottlinjen blir den plötsligt luft. Inte viktig. Inte ens värd att uppmärksamma. Antisemitism behandlas ofta instrumentellt: bedömningen handlar om hur den kan användas politiskt, snarare än om människor faktiskt far illa.

När New Yorks nye borgmästare, Zohran Mamdani, tillträdde började han redan första dagen med att montera ned delar av skyddet för den judiska minoriteten. Bland annat backade han från IHRA:s definition av antisemitism. Han öppnade också för att stödja den antisemitiska BDS-rörelsen. För svensk del är dock IHRA-frågan den som är mest kontroversiell.

IHRA, International Holocaust Remembrance Alliance, är en organisation som skapades för att värna hågkomsten av Förintelsen. Den grundades 1998 på initiativ av Göran Persson, dåvarande svensk statsminister. Drygt 20 år senare skärpte statsminister Stefan Löfven Sveriges stöd genom att även ställa sig bakom den utökade definitionen av antisemitism. Magdalena Andersson var då finansminister och stod bakom beslutet.

Mamdanis beslut att lämna IHRA borde ha orsakat ramaskri. Dels från Socialdemokraterna, dels från Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) och andra organisationer som säger sig bevaka frågan. Men det är knäpptyst.

SKMA ”missade” att Mamdani lämnade IHRA, men skrev i stället de dagarna om att det förekommer antisemitiska konspirationsteorier kring gripandet av Maduro. En nyhetsvärdering som väcker frågor.

Det står naturligtvis var och en fritt att avgöra vad som är stora eller små nyheter. Nyhetsvärdering är oftare svårare att förstå än att tyda framtiden i kaffesump. Men att borgmästaren i en av världens viktigaste städer för judiskt liv avskaffar centrala delar av skyddet mot antisemitism borde ändå vara värt att uppmärksamma.

Men det vore nog inte lika tyst om till exempel Trump hade lämnat IHRA:s definitioner.

För Magdalena Andersson borde frågan vara särskilt viktig. Det handlar om en organisation som skapats av en socialdemokratisk företrädare och som hon själv satt i regeringen när Sveriges stöd skärptes. Det är en del av Socialdemokraternas internationella arv.

När hon tidigare fick kritik för Vänsterpartiets antisemitism dundrade hon: ”Jag accepterar inte antisemitism, oavsett var den dyker upp.” Andersson är visserligen mer känd för sina pompösa ord än för sitt handfasta agerande, så uttalandet imponerade inte nämnvärt. Men nu fanns en möjlighet att visa att orden betydde något.

Om hon var rädd för att kritisera ett parti hon kanske snart ska regera med, borde det väl vara riskfritt att kritisera en amerikansk borgmästare? Särskilt när det skulle innebära att försvara arvet från både Persson och Löfven. Sverige har en stark tradition av att stå upp mot Förintelseförnekelse och antisemitism. Men den traditionen måste väl också försvaras i praktiken.

Problemet, både för Socialdemokraterna och SKMA, är feghet. Det är organisationer som är vana vid att kritisera nazister, skinheads och andra tydliga extremister som står långt från den egna rörelsen. När antisemitismen kommer från andra håll, inte minst från grupper i de egna leden då vinner fegheten över anständigheten.

För SKMA är det enklare att ta konflikt med några hundra övervintrade galningar i NMR än att konfrontera antisemitism där det finns en risk att hamna i konflikt med de egna strödtrupperna. Om SKMA till exempel skulle börja kritisera Palestinarörelsen skulle stämningen snabbt bli obehaglig. Just därför vore det så viktigt för den svenska debatten. Återigen spökar den instrumentella antisemitismen. Många av de som ingår i Palestinarörelsen förfasas över nazisters antisemitism men har inga problem med till exempel Hamas eller någon som skriker ”From the river to the sea”.

För Socialdemokraterna har drömmen om en ”demokratisk socialist” på en tung politisk post i USA levt länge. När drömmen nu delvis slår in vägrar man acceptera att den skuggas av antisemitism. Särskilt som många i de egna leden sannolikt sympatiserar med Mamdanis linje och gärna skulle lämna IHRA själva.

Inte heller Expo har förmått fånga upp nyheten om Mamdani.

Alla håller tyst, eftersom det inte är antisemitism i sig man är emot – utan fel sorts antisemitism. Den ”trevliga” antisemitismen som kan användas som slagträ mot politiska motståndare, som argument snarare än moraliskt ställningstagande för att judar ska vara trygga och behandlas som vem som helst.

Anständigheten åker under bussen tillsammans med judarna. När det inte längre är politiskt lönsamt, utan tvärtom kostsamt, att stå upp för dem, då offras både principerna och minoriteten.

Det är värt att minnas nästa gång de försäkrar att de är emot alla former av antisemitism.

Läs även: Varför försvaras pedofilers anseende?

Följ mig gärna på X/Twitter