Författaren, aktivisten och ex-muslimen Yasmine Mohammed verkar ha levt många liv. Som litet barn växte hon upp med båda sina föräldrar fram tills att pappan, som har palestinsk bakgrund, lämnade familjen när hon var två år gammal.

Vid fem eller sex års ålder gifte hennes mamma, som är född i Egypten, om sig med en man som redan hade en första fru och barn. Det blev också början på det som skulle bli Yasmines uppväxt i den islamistiska miljön.

– Jag tvingades bära hijab som nioåring. Min familj satte mig i en islamisk skola. Jag fick inte ha vänner, cykla, bada eller annat. Jag levde i ett separatistiskt samhälle, parallellt med kanadensarna. Jag levde i en shariabubbla, berättar hon.

Efter en barndom präglad av våld från styvpappan blir Yasmine som 19-åring bortgift med en man som var medlem av terrororganisationen al-Qaida och som på 90-talet genomförde terrordåd mot de amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania. Med maken fortsätter misshandeln och långsamt börjar Yasmine se islam som orsaken till sitt lidande.

– Ibland tänkte jag: ”Vad har den här religionen emot kvinnor? Jag är täckt från topp till tå i svart. Jag måste bära svarta handskar och tjocka svarta strumpor. Jag måste låta den här mannen våldta mig och slå mig. Vad är detta för religion?”

– De äktenskapliga övergreppen, att han slog och våldtog mig, är tillåtet inom islam. Det är inte bara tillåtet utan också sanktionerat, säger hon.

Ifrågasättandet av islam är något som sätter igång Yasmines frigörelseprocess. Men det var inte förrän efter dotterns födelse som hon lyckades samla tillräckligt med mod för att lämna sin man. Yasmine passade på att fly medan han satt i fängelse för terrorism.

– När jag insåg att min dotter skulle få samma liv som jag visste jag att jag var tvungen att kämpa för henne, att ha modet att lämna, och det gjorde jag. Det blev en lång och komplicerad resa.

En ny identitet

Sedan Yasmine lämnat sin man började hennes nya liv. Hon började läsa historia och religion på University of British Columbia i Vancouver, Kanada. Under samma tidsperiod skedde terrorattentaten den elfte september 2001 i USA.

Alla dessa skeenden gjorde att Yasmine blev, som hon beskriver det själv, intellektuellt och emotionellt ”bombarderad med alla ingredienser” som behövdes för att ifrågasätta sin tro. Till slut tog hon det sista steget och lämnade religionen för gott – något som hade ett mycket högt pris.

– Jag var tvungen att vara tyst om det eftersom straffet för att lämna islam är döden. Min mamma var den första som sa till mig att hon skulle se till att jag blev dödad så att hon inte får lida i livet efter detta eftersom hon fostrade en icke-muslimsk dotter, berättar Yasmine.

– Jag visste att min mamma hade den övertygelsen, men det finns alltid en del av en som hoppas att hon kanske kommer att värdera en över religionen. Men det är inte möjligt. Hon är indoktrinerad.

Det svåraste med att lämna islam var för Yasmine att hitta en ny identitet. Från att ha haft ett liv där allt var dikterat av islam – som maten hon åt, sättet hon tog på sig skorna, sättet hon klippte naglarna på – till absolut frihet.

– Om du föds in i islam är den så övermäktig att den omfattar varje enskild aspekt av ditt liv. Den svåraste delen av övergången är att bygga om sin identitet. Man måste fatta beslut själv. Det är inte sådant man gör som muslim och absolut inte som muslimsk tjej. Du är bara tränad att ta order, göra vad du blir tillsagd, vara tyst. På ett sätt stänger du av din hjärna. Du stänger av dina önskningar och frågor. När du blir fri slås detta på igen, så det är väldigt överväldigande.

Yasmine säger att hon var tvungen att bestämma sig för vem hon ville vara och försöka bli den personen.

– Svaret då var att bli någon som min dotter kunde vara stolt över. Jag ville bli en mentor för henne, någon som hon kunde se upp till. Det innebar att få en bra utbildning, ett bra jobb, ett fint hus, allt sådant.

Plötsligt en dag, medan hon undervisade på högskolan, insåg Yasmine att hon hade blivit den hon ville vara.

– Där stod jag, en ensamstående mamma och universitetsprofessor. Jag hade min egen bil och ett hus och jag insåg att jag hade ”klarat det”.

Slöja som kvinnoförtryck

I dag är Yasmine en tung röst i kampen mot islamismen. Hon driver organisationen Free Hearts Free Minds som hjälper människor runtom i världen att lämna islam, något som i vissa länder kan vara förenat med livsfara.

Yasmine driver också kampanjen #NoHijabDay vars syfte är att motverka internationella World Hijab Day. Just hijaben, eller slöjan, är något som Yasmine anser vara ett kvinnoförtryckande plagg.

– I Koranen står det att kvinnor måste täcka sig så att män inte utnyttjar dem. Man skuldbelägger offren. Det är som att säga till kvinnan att hon ansvarar för mäns handlingar.

Yasmine berättar att “fördelarna” med slöjan är något som många muslimska flickor får lära sig väldigt tidigt i livet.

– En mycket vanlig jämförelse är godis. Man visar en flicka en klubba som är täckt med papper och en annan som inte är det. Den med papper på är ren och den andra är täckt av insekter och smuts. Och de frågar den lilla flickan: ”Vilken klubba vill du ha, den rena täckta eller den smutsiga avtäckta?” Naturligtvis säger du som barn att du vill ha den täckta. Och de säger: ”Det är därför du måste täcka dig. Du vill inte vara som de där smutsiga tjejerna som inte är täckta.”

Yasmine förklarar att syftet med slöjan är att den ska skydda kvinnor mot sexuella närmanden. Samtidigt säger hon att en rapport från FN visade att 99,3 procent av kvinnorna i Egypten har blivit sexuellt trakasserade. Detta trots att många, om inte de flesta, bär hijab i landet.

– Detta har ingenting att göra med kvinnor i slöja utan med mentaliteten som pojkarna fostras in i, säger Yasmine.

– Det är därför det finns ett enormt problem när dessa män kommer till Europa. De har socialiserats att tro att kvinnor som inte täcker sig ”ber om det” eller är ”mindre kvinnor” än dem som täcker sig. Det är därför det finns så många problem även i Europa, med trakasserier.

När det italienska klädföretaget Benetton nyligen släppte en reklam för en så kallad ”unisex”-slöja som även män kan bära passade Yasmine på att driva med argumenten för slöja, genom att använda samma argument mot männen. I ett inlägg på sociala medier skrev hon att männen nu äntligen fick möjligheten att täcka sig.

– Jag är inte bekant med den italienske rapparen som skapade plaggen men jag vet att han är av arabisk härkomst. Jag skulle vilja tro att han skojade, att han kom med en samhällskommentar om att män också borde bära hijab. Jag tycker givetvis att ingen ska bära hijab, varken män eller kvinnor. Men det var ett utmärkt tillfälle att vända sig mot männen och säga till dem att ”bär den själva”.

Extremt med slöja på barn

I början av november skrev flera svenska medier om en rapport från Malmö stad som visade hur flickor tvingas leva under hederskultur redan i förskoleåldern. En del av dessa flickor tvingas bära slöja av föräldrarna, trots att de själva inte vill.

Yasmine tycker att det är ”hjärtskärande” att så små flickor utsätts för detta.

– Hijaben sattes på mig när jag var nio och jag överdriver inte när jag säger att min barndom togs ifrån mig. Plötsligt är du en ”kvinna” och allt du säger och gör är en återspegling av islam för nu vet alla att du är muslim, säger hon.

– Det berövar dig din individualitet, du får aldrig utveckla den du är som individ. Du har en stämpel i pannan. Dessa flickor kommer aldrig att få möjligheten att växa eller blomstra eller bli de fullständiga människor som de är ämnade att bli. Det är absolut hjärtskärande.

Hon tillägger att slöjan är en symbol för kyskhet och av den anledningen är det fruktansvärt att barn tvingas bära den.

– Syftet med hijaben är att täcka kvinnan så att hon inte lockar män att våldta henne. Så hur sexualiserar du inte en liten flicka när du tror att du behöver täcka henne? Det får min mage att vrida sig.

Yasmine anser att det finns en stor okunskap kring islamism i Västvärlden. Slöjor på små flickor är ett tecken på extremism. Bland de flesta muslimer är det ovanligt att sätta slöjor på så små flickor.

– När en kvinna väljer att bära hijab som vuxen är det hennes ensak – jag håller naturligtvis inte med men det är hennes rätt att bära vad hon vill. Men när någon tvingar på en liten flicka är den personen en extremist. En genomsnittlig muslim skulle inte tvinga det på små barn, säger hon.

– I Västvärlden finns det en oförmåga att skilja på en vanlig muslim och en islamist. Jag trodde att min familj var vanliga muslimer eftersom alla runtomkring mig var så. När jag som vuxen träffade muslimer från andra samhällen insåg jag att min familj var extrem.

Skadlig kulturrelativism

Yasmine säger att så länge västerlänningar inte gör skillnad på ”vanliga” muslimer och islamister kommer de senare att utnyttja detta genom att exempelvis hävda att deras extrema attityder är en del av deras religion eller kultur och därför måste accepteras.

Islamisternas agenda är att steg för steg normalisera extremismen. Därför måste man våga sätta stopp när de propagerar för sådant som går emot västerländska värderingar, menar hon.

– Det vi måste göra är att stå stadigt och säga: ”Det här är våra värderingar. Det här är det vi tror på.”

– När Europarådet nyligen släppte en löjlig kampanj som promotade hijab fick den en stor backlash, mestadels från franska politiker – vänster, höger och mitten – som kritiserade den och sa att den missbrukade offentliga medel och att kampanjen måste upphöra. Det var första gången jag såg det här motståndet och det gjorde mig så glad, berättar hon.

Yasmine har själv lidit mycket av att se hur västerlänningar, som på grund av kulturrelativism eller vad hon anser vara överdriven känslighet mot andra kulturer, sviker de personer som faller offer för islamismen. I sin självbiografiska bok Unveiled: How Western Liberals Empower Radical Islam, ger hon ett exempel på hur det kanadensiska rättssystemet svek henne som barn.

– När en av mina lärare larmade polisen och socialtjänsten gick det hela vägen till domstol. De visste om övergreppen som jag fick utstå hemma men i slutändan sa de till mig att de inte kunde skydda mig eftersom det var ”min kultur”. Denna kulturrelativism har blivit grym och ignorerar offren.

Ett annat exempel är från en vän till Yasmine, en pakistansk kvinna från Storbritannien som också blev misshandlad hemma som barn.

– Socialtjänsten skickade dit en pakistansk person eftersom de trodde att den skulle vara ”kulturellt känslig”. Och pakistaniern sa till min väns familj att: ”Ni bör vara försiktiga, för i det här landet har er dotter rättigheter. Om ni vill hålla henne kontrollerad måste ni ta henne till Pakistan.” Så hon gav familjen råd om hur de skulle kontrollera dottern.

– Den här tanken med att skicka någon från flickans kultur för att ”stödja” henne, det är inte att stödja henne! Vi måste sluta bry oss så mycket om att någon kommer från en annan kultur eller har en annan religion. Det gör ingen skillnad. Blåmärkena på flickans kropp kommer inte att skilja sig från blåmärkena på någon annans kropp. Det är samma för alla.