Ett av de mer destruktiva arv som den tidigare amerikanska presidenten Trump lämnade efter sig var hans ständiga lögner och medvetna påhopp för att svärta ner sina motståndare. Ett år efter valet han förlorade till Joseph Biden fortsätter han att, med jämna mellanrum, hävda att nederlaget berodde på valfusk. Detta har kunnat ske med bistånd från diverse mindre nogräknade republikaner, inklusive kongressledamöter, som trots att de vet bättre inte vågat eller velat gå emot Trump.

Resultatet är att en stor del av de republikanska väljarna köpt lögnen att Trump egentligen vann. Därmed har polariseringen i USA, som förvisso började före Trump, blivit värre och bedömare är klart oroade över potentiell våldsanvändning.

Utsagan att en lögn som upprepas tillräckligt ofta kan bli till sanning har definitivt fog för sig och det är inte bara i USA som den bär syn för sägen. När det irakiska parlamentsvalet ägde rum i början av oktober var det i högsta grad ett val där lögner spelade en framträdande roll i debatterna före, under och efter valet.

Läs även: Norell: Fred mellan Israel och Irak?

Valet drevs fram av de utbredda demonstrationer som ägde rum i slutet av 2019. Demonstrationer som riktade in sig på det korrupta ledarskap som lett Irak under flera år sedan Saddam Husseins regim föll 2003. Regeringens initiala reaktion som svar på demonstrationerna var av klassiskt Mellanösternsnitt: våld. Minst 1 000 personer sköts ihjäl (ofta med stöd av Iranstödda milisgrupper) innan man backade och regeringen med premiärminister Adil Abdul-Mahdi avgick och ersattes med den sittande Mustafa Al-Kadhimi, som utlyste det nyval som hölls nu i oktober. Båda dessa är shiamuslimer och alltsedan 2003 har shiagruppen dominerat Irak.

Flera veckor efter valet pågår fortfarande förhandlingar om regeringsmakten och de väntas dra ut på tiden, och de siffror jag presenterar nedan är preliminära. De konflikter som finns i Irak speglar ett mikrokosmos av Mellanöstern i stort: utbredd korruption; etniska och religiösa lojaliteter som övertrumfar nationella identiteter; sekterism och våld som en del av det politiska spelet samt utländska intressen som blandar sig i interna angelägenheter. I Iraks fall är det främst Iran som har sett till att skaffa sig ett inflytande över landet.

Parlamentet har 329 platser så det parti eller koalition av partier som får 165 röster, kan bilda regering. Inget parti är så stort, därtill är splittringen alltför stor. Parlamentet väljer sedan president.

Läs även: Norell: Libanon vid avgrundens rand

Shiapartierna har, som sagt, dominerat sedan Saddam Husseins regim föll. Det största partiet (med 73 platser) blev Sadr-alliansen, lett av Muqtada al-Sadr, som är något så ovanligt som en Irankritisk shialedare. Han är därtill även ledare för en milis, och vidare känd för att förfäkta idén att samkönade äktenskap var en bidragande orsak till Coronaepidemin.

Det andra stora Shiapartiet, den s.k. State of Law Coalition, leds av förre premiärministern Nouri al-Maliki, som fick 34 platser.

Al-Fatahalliansen i sin tur föll från 48 (i valet 2018) till 15 platser och ses allmänt som helt och hållet en iransk nickedocka. Al-Fatahalliansen är den politiska grenen av det Iranstödda paramilitära nätverket Hashid al-Shaabi.

Andra shiapartier är Kata’ib Hizb’allah (som också är en ren terrorgrupp) som endast fick en plats. Ytterligare en tidigare premiärminister, Haider al-Abadi, har ett nytt parti, som fick fyra platser.

Näst störst blev sunnipartiet Taqaddum (som betyder framgång) med 37 platser. Det kurdiska partiet KDP fick 32 platser, och deras kurdiska motståndare PUK fick 16 platser. Några mindre partier och så kallade “oberoende” delade på resten av platserna. Det är detta etniska, sekteristiska och religiösa lapptäcke av olika intressen som nu ska styra Irak.

Att kriser har följt det politiska skeendet sedan Saddam Hussein föll är kanske inte så konstigt. De strukturer som byggts upp i våra västerländska liberala demokratier har inte funnits som fundament i Irak (eller på så många andra håll i Mellanöstern). Därtill har både valkampanjen och tiden efter präglats av desinformation (över nätet), falska nyheter och personangrepp, inklusive hot om mord.

Läs även: Trump lanserar nytt mediebolag och app

Alla sidor har engagerat sig i detta smutskastande men det är de Iranstödda partierna som gått längst och bäst förstått att utnyttja en vilsen och delvis traumatiserad väljarkår, där lojaliteterna främst ligger i den egna gruppen. Ett klan- och stambaserat samhälle som aldrig haft tid eller lugn att bygga upp ett alternativ till det kollektivistiska system som nu råder i Irak. Ett illustrativt exempel är när Kata’ib Hizb’allah, via sin tv-station Aleitjah TV la ut en postning på Telegram, om att valobservatörer från FN och EU planerade att manipulera valet.

I ett land som haft utländsk trupp i nästan 20 år kan sådana uppenbara lögner spridas snabbt. Likaså gäller det allt prat om ”sionister”. Tre veckor före valet spred den Iranlojala sajten Sabereen News nyheten att FN-representanten Hilary Stauffer tidigare arbetat i Israel och därmed, självklart, var en Mossadagent. Även det en nyhet som snabbt fick spridning i de stora nyhetskanalerna.

Det digitala kriget var och är ofta sekteristiskt. Så hade Kata’ib Hizballah en annan falsk historia om att sunnipolitiker hade besökt den saudiska ambassaden för ”röstköp”. Hela historien anspelade på den fruktan som finns hos stora shiagrupper för att Iraks sunnimuslimer spelar under täcket med Saudiarabien.

På själva valdagen rapporterade den mycket aktiva Sabereen News att ”okända aktivister” tagit sig in på vallokaler för att störa rösträkningen samt att själva servrarna manipulerats. Jämför med Trumps, och andra republikaners, anklagelser om liknande händelser i det amerikanska valet.

När valet nu är över kan man se att det finns ett övergripande tema, det som amerikanerna kallar the big lie: att själva röstningen var riggad, ändrad och manipulerad och att hela valresultatet därför är olagligt. Även här finns tydliga paralleller till det som hände i USA efter valet i november 2020.

Det irakiska valet visade med all önskvärd tydlighet att en stor del av väljarkåren inte vill ha den iranska regimens inblandning i sina inre angelägenheter, vilket Iran naturligtvis inte kan acceptera. Det Irantrogna Al-Fatah förlorade över 30 platser och bara ett par dagar efter valet lämnade man in en anmälan om valfusk till den irakiska valkommissionen och hotade med ”alternativa metoder” om inte deras klagomål åtgärdades.

Knappt en vecka senare släpptes ett annat uttalande av en Iranlojal grupp som förklarade att resultaten var ogiltiga och uppmanade ”folket att gå ut på gatorna och kräva sin rätt”. I början av november utbröt regelrätta upplopp i Bagdad där Iranstödda grupper från bland andra Fatahalliansen försökte ta sig in i den så kallade Gröna Zonen där regeringsbyggnaderna finns. Flera dödsfall rapporterades och oroligheterna kulminerade med en drönarattack riktad mot den sittande premiärministern al-Kadhimi, som dock undkom oskadd.

En ny regering kan bortse från Al-Fatahs 15 platser i parlamentet, men det är svårare att negligera en beväpnad milis och 50 000 demonstranter på gatorna. Och det är syftet: att både pressa regeringen till eftergifter som ligger i linje med vad Iran önskar och att sprida osäkerhet om valet i sig och därmed försvaga den redan skakiga demokrati som Irak ändå lyckats bygga upp. Iran har inget att vinna på att Iraks demokrati överlever så det kan förväntas att dessa manövrer med vidhängande interna konflikter kommer att fortgå under en ganska lång tid.

Ett land där lögner, personangrepp och ett polariserat samtalsklimat bidrar till att tilliten urholkas, kommer att ha svårt att hantera politiska motsättningar och hitta gemensamma lösningar, och det är i det läget Irak befinner sig just nu.

Läs även: Norell: Sverige är ingen mogen demokrati

Det är också ett läge Sverige alltmer hamnat i inför valet nästa år. Exempel finns på alla sidor, men särskilt allvarligt är det när företrädare för regeringspartierna använder sig av argumentet att ett regeringsskifte innebär en fara för demokratin; att vissa motståndare är att likställa med nazister, eller när ministrar kallar sina politiska motståndare för grisar.

Dessa argument används av samma skäl som Trump och Iranlojala irakiska företrädare gör det: det fungerar och sprider en osäkerhet – att valet i själva verket är en fråga om ont och gott. I förlängningen av sådana argument ligger att ett valresultat som går emot den egna sidan inte behöver respekteras, precis det som hände i USA efter Bidens seger.

I ett sådant klimat klarar sig inte demokratin, så det är till att hoppas på att vi ser en snabb förändring innan det är försent.

Magnus Norell
Adjunct scholar vid The Washington Institute och Senior policy advisor vid European Foundation for Democracy (EFD) i Bryssel.