”Arabiskan är näst största modersmålet i Sverige”, skrev forskaren Mikael Parkvall i en krönika i SvD i maj 2018. Han skrev vidare att det innebar att finskan, efter cirka 800 år, hade knuffats ner till en tredjeplats.

Hans forskning är unik. Språksituationen i Sverige är annars höljd i dunkel. Det förs ingen offentlig statistik över hur många som talar de olika modersmålen.

Nyligen beskrev debattören och Slöseriombudsmannen Josefin Utas den bristfälliga kunskap som finns om språksituationen i Sverige, samtidigt som myndigheter, kommuner och vårdinrättningar tar allt fler egna initiativ att översätta sin information. Detta med närmast oöverskådliga kostnader för svenska skattebetalare.

”De fick mig att gråta”

En av mycket få forskare som har gjort en ansats att kartlägga de olika modersmålens utbredning i Sverige heter Mikael Parkvall. Men han svär på att han aldrig kommer att göra om det.

– Jag skulle aldrig göra om samma sak igen. Och jag ångrar att jag gjorde det. De fick mig att gråta och jag blev kallad rasist, säger Mikael Parkvall till Bulletin.

Han är disputerad forskare och lektor i lingvistik. Han har tidigare arbetat vid Stockholms universitet. Myndigheterna har inte gjort några ansträngningar på många årtionden att försöka ta reda på antalet modersmålstalande i de olika språken.

– År 1930 och 1945 gjordes det i Norrbottens län. That’s it!

Sedan dess har forskningsfältet varit en förbjuden zon enligt Mikael Parkvall. Myndigheterna har snarare motarbetat initiativ i den riktningen.

Liknar det vid att mäta skallar

– Resonemanget har varit att kartläggning av språk är som att kartlägga etnicitet, och börjar man kartlägga etnicitet är det inte långt till att man börjar mäta skallar. Inte sällan hänvisar man till det öppna såret inom akademin, Rasbiologiska institutet i Uppsala, säger Mikael Parkvall.

Alla länder tillhandahåller inte data över utbredningen av modersmålen, men flera länder gör det.

– Det görs i fullt respektabla demokratier som Finland, Schweiz och USA. Det är en del av samhällsplaneringen där. Sverige för statistik över vad vi röstar på, hur mycket narkotika vi använder, om vi har problem med ångest eller vilka könssjukdomar vi har. Det går att föra statistik utan att identiteten hos respondenten avslöjas. Men vad gäller språk är det tydligen tvärstopp, säger Mikael Parkvall.

– Europarådet och FN har uttryckligen uppmanat Sverige att kartlägga språksituationen, säger han.

Arabiskan har gått om finskan

I boken Sveriges språk, som han publicerade 2015, presenterar han sin ansats att kartlägga språken och antalet modersmålstalande i Sverige. Året efter spådde han att arabiskan inom kort skulle komma att gå om finskan som näst största modersmålet i Sverige. Det gjorde det också.

– När arabiskan gick om finskan för ett par år sedan skedde ett historiskt skifte. Finskan har varit det näst största språket i över 800 år, det vill säga minst lika länge som Sverige ens existerat som nation, säger Mikael Parkvall.

Myndigheten Institutet för språk och folkminnen (Isof) har till uppgift att ta fram fakta om språksituationen i Sverige. Dess organ Språkrådet har till uppgift att arbeta med språkpolitik. Dess viktigaste uppgift är att arbeta med frågor om de fem minoritetsspråken. Men där står även att de har till uppgift att följa andra språk i Sverige. I Förordning 2007:1181, med instruktion för Institutet för språk och folkminnen, står det ordagrant: ”samla kunskap om och följa användningen av även andra språk i Sverige”.

Och mycket riktigt finner man en förteckning över de största språken i Sverige på deras hemsida. Listan består av 20 språk och de tre största är i nämnd ordning svenskan, arabiskan och finskan. Listan bygger dock inte på någon officiell statistik.

Den bygger på Mikael Parkvalls bok. Och hans bok bygger i egen utsago på uppgifter med stora osäkerhetsfaktorer.

Ingen folkräkning sedan 1990

– Sverige var en gång i tiden bäst på statistik. Men den senaste folkräkningen gjordes 1990. Min bok är egentligen endast bedömningar baserade utifrån de bristfälliga data jag har lyckats få fram. Det rör sig knappast om exakta siffror. Men det är de enda bedömningarna. Så i så måtto är det de bästa siffrorna. Det finns ju inga andra siffror, säger Mikael Parkvall.

Han är upprörd över att han dels ensam ska göra grovgörat av det som myndigheten själv borde satsa resurser på, dels att han som ensam individ ska behöva få kritik för det arbetet.

– Språkrådet och Isof fick tidigare in mejl med frågor angående antalet modersmålstalande i Sverige. De vidarebefordrade dem till mig. Jag antar att de resonerade: ”Vi har ett regeringsuppdrag att göra det här, men vi är för fega, så det kan väl Parkvall sköta på sin fritid”, säger Mikael Parkvall.

Och han fortsätter:

– Jag är, som du förstår, väldigt upprörd över det här. Det är ohyggligt fräckt. Dels ska jag göra jobbet åt dem, och dels ska jag ta skiten för det, säger Mikael Parkvall.

Språkrådet svarar

Bulletin ringde Språkrådet för att reda ut frågan om språkförhållandena i Sverige och huruvida de möter upp det uppdrag som staten har gett dem på området. Vi blir kopplade till Sofia Tingsell, språkvårdare och biträdande avdelningschef vid Språkrådet.

Hon bekräftar Mikael Parkvalls bild av att en kartläggning över språk är ett område där det inte förs någon statistik från statligt håll och att detta beror på känslighet rörande kartläggning av etniciteter.

– Det finns restriktioner kring att efterforska människors modersmål eftersom det finns risk för att man kan göra någon form av etnisk kartläggning av människor. Staten gör heller ingen sådan registrering.

Vad gäller Språkrådets kunskaper om de olika modersmålens utbredning hänvisar hon till Mikael Parkvalls bok.

Hur har det varit möjligt för honom att göra den undersökningen om staten menar att det kan leda till etnisk kartläggning?

– Jo, det får man ju göra om man är forskare eller lingvist. Men staten gör inte det. Staten registrerar inte heller olika etniciteter.

Men ni hänvisar till Mikael Parkvall när ni får frågor om språkens utbredning?

– Ja, vi har gett ut en upplaga av hans bok och redovisar hans uppgifter om det på vår hemsida. Vi är intresserade av frågan, och på samhällsnivå är det viktigt att känna till hur stora språken är.

I ert regleringsbrev står det att ni har till uppgift att följa användningen av andra språk i Sverige.

– Ja, och det gör vi. Bland annat genom att publicera Parkvalls uppgifter.

Parkvall upplever att han har blivit rasistanklagad för sin forskning och att han får klä skott för en uppgift som Språkrådet borde utföra.

– Det känner jag faktiskt inte till. Men jag känner till att skälet till att man inte gör kartläggningar är att det kan leda till dessa frågor. Men vi vet att vi har nytta av hans information. Det gäller på många samhällsområden, till exempel för att ta reda på vilka språk man ska utbilda tolkar inom.

Vad gäller regeringens hållning kring frågan om kartläggning av språken hänvisar Sofia Tingsell till Språkrådets och Isofs utredare Jennie Spetz.

– Det finns ingen lagstiftning som uttryckligen förbjuder sådan kontroll, men regeringens hållning är att man inte vill föra sådan statistik. Det anses vara jämförbart med att kartlägga etniciteter, åtminstone på individuell basis. Därför finns ingen officiell statistik via till exempel SCB, säger Jennie Spetz.

Hon hänvisar till regeringens tredje rapport till Europarådet i granskningsprocessen av den europeiska stadgan för landsdels- eller minoritetsspråk. Där (på sidan 4–5) kan man läsa det korta resonemanget om statistik som i detta fall rör talare av de nationella minoritetsspråken.

Regeringen refererar i sammanhanget till PUL (personuppgiftslagen) som anger ett förbud mot att samla in personuppgifter som rör individers etnicitet.

– Däremot finns alltså inte något direkt förbud mot att samla in uppgifter om modersmål, men man anser alltså att dessa uppgifter ligger mycket nära varandra, säger Jennie Spetz.

Anser du att det skulle finnas fördelar med att få större kunskap om språkförhållandena?

– Det stämmer att det finns stora fördelar kring det. På nationell såväl som regional och kommunal nivå. Och det står forskare fritt att göra det. Men det som är känsligt är frågan om den statliga registreringen, säger Jennie Spetz.

Tipsa journalisten Henrik Sjögren, henrik@bulletin.nu. Du har grundlagsskyddad rätt att förbli anonym.

Läs även: Brinkemo möter Ardavan Khoschnod: ”Etnicitet är en viktig fråga”

Läs även: Vårdgivare tillåter välja bort läkare efter etnicitet

Läs även: Vårdföretaget Kavat erbjuder äldrevård på hemspråket – ”Personalen kan bli din kultur”