En svensk iranier med norsk dialekt.
Dessutom: Akutläkare, docent och kriminolog.
Han spänner brett, Ardavan Khoshnood. Hur hinner han?

– Jag brukar skämta om att jag inte har något liv. Men det handlar om prioriteringar. Jag har ännu inte någon familj och använder tiden effektivt, säger Ardavan Khoshnood.

Det är först vid genomgången av den bandade intervjun jag inser vilken svidande kritik han framför mot svensk akademi. Under mötet är det mest påtagliga hans milda person, hans skratt. Och så sättet att tala som avslöjar att han under formativa år har bott i Norge. Det är väldigt svårt att låta arg på norska, som alla vet.

Vi ses utanför domkyrkan i Lund för ett samtal om varför så många inom forskarvärlden är så ängsliga, om kön, etnicitet, kultur, kriminalitet, biologiska skillnader och tabun.

Vi börjar med tabun.
– Om jag för tio–femton år sen sagt att invandrare är överrepresenterade i brottslighet så hade man hängt mig på Sergels Torg. I dag är det inget problem. Det är belagt. Men frågan om kön är det nya tabubelagda ämnet.

Stämmer det verkligen, har inte dessa frågor varit tabubelagda parallellt?
– Nej, För 20 år sen hade det varit omöjligt i debatten att få acceptans för korrelationen invandring och brottslighet. Idag är det möjligt, vi är på en annan nivå nu. Men däremot… frågan om kön… den frågan har fortfarande en massa tabun. För 15–20 år sen var det inte lika mycket prat om kön och ickebinära. Det är de senaste, låt mig gissa, åtta åren, som frågan om kön har tagit ordentlig fart.

Inom medicin är kön och ras helt odramatiskt

Vad är problemet med könsfrågan?
– Att man bortser från biologin, att man tror att man är det som man identifierar sig som. Om en man vill definiera sig som en hon eller hon vill definiera sig som en katt, får de väl göra det. Det är helt ok. Hemma. Men att man ska pracka på andra, utomstående vad man ska definiera sig som, det är ju…

– Det höjs vissa krav från radikala personer som säger att frågan om kön helt måste utrotas…. det är ödesdigert. Inom medicin har det aldrig varit något problem att diskutera vare sig kön eller ras. Det är snarare hur viktigt som helst inom sjukvården. Det finns vissa blodtrycksmediciner som inte fungerar på afrikaner, vissa tillstånd som medelhavsfeber, thalassemi, som är mycket vanligare hos vissa etniciteter. Det är jätteviktiga frågor för oss som jobbar som läkare.

– Jag är ju akutläkare. Om en sjuksköterska kommer till mig och säger att vi har en patient som har ont i magen. Det första jag vill veta är vad patienten har för kön. Är det en man kan jag skriva ut något smärtstillande och sedan avvakta. Men om det är en kvinna är min nästa fråga: är hon i en ålder där hon skulle kunna vara gravid? Då är det andra puckar. Då vill jag omgående träffa patienten så att det inte är utomkvedshavandeskap, som är livshotande.

– Män uttrycker dessutom, generellt sätt, symptom på ett annat sätt än vad kvinnor gör. Inte minst vid hjärtinfarkt. Det här är frågor vi inte kan trolla bort, det skulle kunna få ödesdigra konsekvenser, det är en fråga om liv och död.

Ardavan Khoshnood föddes i Iran 1982, mitt under Iran–Irak-kriget, tre år efter islamiska revolutionen. Hans föräldrar var rojalister, anhängare till shahen och hade träffats inom motståndsrörelsen mot den nya regimen. Länge trodde de och andra oppositionella till landets nya regering att den aldrig skulle överleva. Men i mitten av 1980-talet, när massavrättningarna påbörjats och allt hopp var ute för att kunna organisera en motkupp, flydde Ardavans pappa till Norge. Några år senare återförenades familjen med honom. I tio år bodde de i en idyllisk by vid havet, för att sedan flytta till Malmö.

– Pappa är akademiker. Jag skulle precis börja gymnasiet och han ville att jag sen skulle plugga vid Lunds universitet.

Det är något med er iranier, i alla fall många av er som kommit till Sverige, ni är påfallande ofta framgångsrika. Vad beror det på?
– Om vi jämför Iran och andra länder i Mellanöstern är den stora skillnaden att vi genomgick en modernisering både under shahens far och shahen själv. Enormt mycket krut lades på utbildning och olika specialistutbildningar. Jag tror att det bidrog till en enorm kulturändring i landet. En sådan har de flesta andra länder i regionen inte genomgått. Så fort vi fick vårt första universitet, på 1930-talet, började man ganska omgående skicka studenter utomlands och vi hade nära samarbete med andra länder. Teherans universitet blev på 1970-talet ett av världens bästa med väldigt många gästprofessorer från hela världen.

Om jag för tio–femton år sen sagt att invandrare är överrepresenterade i brottslighet så hade man hängt mig på Sergels Torg. I dag är det inget problem. Det är belagt.

”Majoriteten av fattiga människor skjuter inte”

Och som alltid var det eliten som först flydde, de med utbildning och pengar, eller?
– Precis. Shahen av Iran lämnade landet 1979 och Khomeini tog över. Mellan januari och maj månad lämnade alla de som var nära hovet. Sen kom andra vågen i mitten av 1980-talet. Det var välutbildade människor som hade hoppats att regimen inte skulle klara sig särskilt länge. Men de gav till slut upp hoppet och flydde.

– Sen, på 1990-talet och framåt, kom andra kategorier av iranier. Vi har haft ett stort antal iranier som är kriminella i olika gäng, både i Malmö och i ledarskapet i Bandidos i Göteborg, till exempel Mehdi Seyyed. Det hade varit väldigt intressant att studera när de kom till Sverige. Var det tredje, fjärde vågen eller första, andra? Inte minst för att förstå frågan om brottslighet.

Du jobbar som akutläkare vid Lunds Universitetssjukhus men parallellt med det är du kriminolog och har gjort en rad studier. Varför nöjde du dig inte med att vara läkare?
– En anledning till att jag gav mig på kriminologi var att jag redan i början och mitten av 2000-talet insåg att brottsligheten blev allt allvarligare. Jag ville veta hur utvecklingen kunnat bli så här. Det är omöjligt att kunna stoppa kriminalitet utan att förstå den.

Gör inte svenska kriminologer det?
– Jag vill inte kritisera och bara slänga ur mig att de flesta kriminologer har haft fel som varit så inriktade på socioekonomiska förklaringsmodeller. Det är bara så det har sett ut länge. Däremot kan jag vara lite kritisk att man nu inte gått ett steg längre.

– Vi har fortfarande kriminologer som säger att allting förklaras med fattigdom och den sociala situationen. Majoriteten av fattiga människor skjuter inte, de begår inte brott. Alltså kan det inte förklara utvecklingen. Vi kanske aldrig får reda på varför en människa blir brottsling. Men det är inget skäl till att inte försöka förstå och tänka nytt.

Menar du att det finns en rädsla för att tänka nytt? Själv har jag alltid tänkt att ett land med starkt socialförsäkringssystem som gör att man inte riskerar att helt falla igenom skulle skapa människor med ryggrad. Men har tänkt om. Hur tänker du?
– Många forskare som föreläser här i Sverige tittar 15 gånger igenom sin powerpoint-presentation så att det inte råkar stå ett ord som kanske kan missuppfattas. De är rädda för att någon ska bli arg, rädda för att det ska finnas ett ord som kommer att kritiseras: Varför använder du ”han” och inte ”hen” i stället. Det är som om tryggheten gör oss fega. Ta Iran, som är en teokrati med en diktator. Lik förbannat finns det människor som har enorm ryggrad som vågar kritisera det nuvarande systemet. Trots att de riskerar fängelse. Och livet.

Överrepresentation förklaras inte av särbehandling

Nyligen kom BRÅ:s rapport om kriminalitet och överrepresentationen bland människor med utländsk bakgrund. Kommentar?
– Egentligen kan man säga att det inte är något nytt att invandrare är överrepresenterade. Den nya rapporten bekräftar bilden. Men den visar också att i vissa grupper är andelen ännu högre än tidigare. Rapporten visar alltså ingenting nytt. Vad innebär det? Det innebär att vi de senaste 30 åren har suttit still och inte gjort ett skit. Ingenting har gått framåt. Invandrare är fortsatt överrepresenterade och samhället har inte kunnat vända på den här trenden.

Själv tror jag att det spelar roll att många av individerna i gängen kommer från kulturer som är kraftigt auktoritära. Och så kommer man till Sverige, och nu kommer jag att göra mig ovän med några poliser är jag rädd, där man ser en poliskonstapel som sätter sig på knä under en Black Lives Matter-demonstration.

Vad beror överrepresentationen på tror du?
– En del kan nog förklaras med att det finns en viss bias gentemot invandrare i rättsväsendet. Men… den här biasen förklarar inte den enorma skillnaden mellan inhemska svenskar och invandrare. Samhället kan göra vissa åtgärder för att minska den här biasen. Men vi kommer inte att se någon jättestor minskning i skillnaderna. Vi måste ta reda på varför invandrare är så överrepresenterade. Är det socioekonomiska faktorer, är det kultur, subkulturer, är det brist på sysselsättning, fritidsgårdar? Vi vet faktiskt inte. Det har funnits ett jättetabu kring det här med etnicitet. Forskare har självcensurerat sig, de har inte velat diskuterat de här frågorna. Men nu har det öppnats upp. Etnicitet är en viktig fråga, det har de flesta insett nu och det är dags att hitta förklaringar till varför det spelar roll. Det faktum att frågan varit tabu har lett till att vi ligger jättelångt efter i forskningen för att förstå mekanismerna.

Skulle genetik kunna vara en faktor?
– Inom medicin är det så. En av de viktigaste frågorna vi ställer till patienter är: Har din mor, din far eller någon annan i släkten den här sjukdomen? Det är jätteviktiga frågor för läkarkåren. Men när det kommer till kriminalitet har det inte varit en faktor. Nu börjar också detta tabu krossas, inte minst tack vare Amir Sariaslan (forskare, reds anm.). Han har ju kommit fram till att när man justerar för olika faktorer spelar inte socioekonomiska förhållanden någon roll för att förklara brottsligheten.

– Jag tror att genetik är en faktor. Inte på så sätt att man kan säga: Du kommer att mörda någon på grund av dina gener. Men Amirs forskning visar att syskon och tvillingar som vuxit upp i samma familj men i olika bostadsområden, för att familjen hunnit flytta, att bostadsområdet inte spelade någon roll. De som växte upp i bättre områden löpte samma risk att begå brott som sina syskon. Det här är frågor som vi precis nu har börjat diskutera.

Vi är ett av världens mest rika och välmående länder, mest fria och demokratiska, ändå vet vi inte vad vi ska göra när det kommer till skjutningar.

Kan kultur vara en faktor?
– Det värsta är att jag tror att akademien ännu inte är mogen att ta sig an forskning som berör kulturella skillnader. Det är ingen som vågar. Man är rädd för vad resultatet eventuellt kan bli.

– Själv tror jag att det spelar roll att många av individerna i gängen kommer från kulturer som är kraftigt auktoritära. Och så kommer man till Sverige, och nu kommer jag att göra mig ovän med några poliser är jag rädd, där man ser en poliskonstapel som sätter sig på knä under en Black Lives Matter-demonstration. Om man kommer från en auktoritär kultur och plötsligt hamnar här och får en massa rättigheter: polisen kan inte gripa dig hur som helst, den får inte slå dig eller kontrollera din bil hur som helst… herregud, det är ju rena paradiset för den kriminelle.

– Att komma från en starkt auktoritär stat till ett land med nästan ingen auktoritet, där vi tillåter hur mycket som helst, tror jag gör att vi befinner oss i den här utvecklingen.

En stor andel kriminella är födda i Sverige och har gått i svensk skola?
– Ja, många är andra generationens invandrare. Men folk inser inte att hela deras gemenskap består av icke-svenskar. Samhället är så segregerat. De här unga människorna uppfostras av människor som kommer från auktoritära länder och umgås väldigt lite med svenskar som förmedlar våra normer.

Varifrån kommer rädslan att våga ställa fullt rimliga frågor, söka sig fram till svar kring samhällsfenomen som verkligen skadar landet?
– Folk är rädda för att resultaten ska spela främlingsfientliga i händerna. Men vi kan rimligtvis inte basera forskningen på människors känslor, den måste baseras på fakta. Det absolut viktigaste är att man är tydlig och transparent med sin forskning. Vi har till exempel haft ett par iranier som mördats i Malmö och ett antal som har varit gängledare och som mördat. Men det är ju långt ifrån alla iranier som håller på så. Folk i gemen är fullt kapabla att inte dra alla iranier över samma kam.

Vad tror du om projektet ”Sluta skjut” som polisen bedriver i Malmö?
– Vi är ett av världens mest rika och välmående länder, mest fria och demokratiska, ändå vet vi inte vad vi ska göra när det kommer till skjutningar. Malmöpolisen vänder sig till USA för att lära av dem.

– I Helsingborg har man börjat ett projekt som man hämtat från Kanada. De har haft en kanadensisk kriminolog och polis som varit där för att berätta hur de ska arbeta i utsatta områden. Så illa är läget.

– Vi sträcker ut handen till andra länder och säger: ”Snälla USA, Snälla Kanada, kom och hjälp oss.” All den statistik vi utgår från bygger till 98 procent på forskning i anglosaxiska länder. Men den kanske inte passar in när det kommer till människor från andra länder, som lever på andra sätt, som inte har något välfärdssystem, helt andra kulturer, familjestrukturer…

– Lite skämmigt är det att vi inte kan lösa detta. Och det beror på att vi inte har någon forskning i ämnet.

Läs även: Brå: Andra generationens invandrare toppar i andel brottsmisstänkta

Text och foto: Per Brinkemo

Följ Per Brinkemo på Twitter.