Inom det närmsta dygnet reser den tyske förbundskanslern Olaf Scholz till Kina för att, som han säger, förändra den tyska relationen till Kina. Med sig har han en stor delegation av ledande tyska affärsmän. Än en gång handlar Tyskland helt utan hänsyn till övriga EU, oavsett vad kanslern säger.

Läs även: Gustavsson: Kina lider av nationell hybris

I torsdagens Frankfurter Allgemeine skriver Scholz ett försvar för Kinaresan. Men han har helt nonchalerat att förankra resan hos övriga EU-ledare i det politiskt känsliga läge vi upplever just nu, med kinesiskt stöd till det ryska anfallskriget. Det här är det senaste i en rad tyska egoistiska initiativ som skadat eller försvagat de övriga EU-länderna.

Tyskarna må ha bytt från en kristdemokrat till en socialdemokrat men det eviga velandet och vankandet är sig likt. Tyskland är och har varit den stora europeiska huvudvärken sedan dess enande.

Ofta pratar man om Frankrike som problemet i EU-sammanhang, men fransmännen håller åtminstone en konsekvent linje, till skillnad från Berlin. Vid varje större kris och strategiskt viktiga vägval som Europa haft de senaste 20 åren har tyskarna valt att gå en egen väg, som konsekvent har spillt över i problem på resten av EU.

Finanskrisen 2008 och den europeiska politiken av att vägra att ta på sig gemensam skuld ledde till att en rad länder och deras ekonomier hamnade i fritt fall.

Tyskarnas besatthet av sin egen ekonomiska modell, den så kallade ordo-liberalismen, kom att appliceras på hela EU och på euron. Vi lever än idag med politiska och ekonomiska konsekvenser av detta.

Det handlar inte om att försvara slösaktiga greker, oansvariga portugiser eller spanska fastighetsmoguler. Men tyskarna lade in ett veto mot ett gemensamt stöd, ett veto som mer eller mindre varenda ekonom sade var fel. Inklusive amerikanska ekonomer i ett USA som gjorde tvärtom och fick en mycket kortare kris. Än idag har vissa regioner i Europa inte hämtat sig ekonomiskt.

Läs även: Skogkär: Klipp elkabeln till Tyskland

Och den tyska egoismen fortsatte. Upprepade rapporter varnade för en stor migrationsvåg strax före 2015. Konsekvenserna av Syriens destabilisering som skedde framför våra ögon och såväl den arabiska våren som lokala kollapser var tydliga. Men ingen gemensam linje togs fram inför dessa varningar. Istället valde Angela Merkel att välkomna migranterna och unilateralt besluta om en massiv flyktingamnesti.

Därefter tvingade tyskarna fram en deal med Turkiet som inte direkt var till Europas fördel. Följden blev att hela Västeuropa blev översköljt av en migration som man idag har stora svårigheter att handskas med.

Tyskarnas egensinnighet har destabiliserat hela EU. Det som skapat panik runt Tyskland idag är energipolitiken. Valet att stänga ner kärnkraften och göra sig så beroende av ryska olja och gas har fått allvarliga återverkningar på hela Europa. Men det är också tyskarna som var en av arkitekterna bakom den öppna elmarknaden som gjorde att exempelvis Sverige och Frankrike måste exportera till Tyskland på samma villkor som inrikes elförsäljning.

Tyskland har länge försökt att desperat skydda en gammaldags produktionsindustri.

Nu reser istället Scholz under stark inrikes kritik för att, som man säger, buga sig för Kina. Gradvis har viktig infrastruktur fått kinesiska delägare, nu senast containerhamnen i Hamburg. Strategiska positioner som skulle vara gynnsamma för EU och Europa har helt åsidosätts för de mest provinsiella besattheter av frågor som ingen känner till. Man bryr sig knappt i Berlin vad någon i Paris, Bryssel eller Rom säger.

Istället förs ofta en nationell diskussion av vad borgmästaren i Leipzig ordat om. Det massiva stödet till industrin på 200 miljarder euro snedvrider hela konkurrensen i EU. Det tyska valet att köpa amerikanskt stridsflyg istället för franskt har radikalt försämrat relationen mellan Scholz och Macron.

Inom medlemsländerna sprider sig nu allt snabbare inställningen att det inte går att lita på tyskarna, för deras nationella intressen går ständigt före de gemensamma och de börjar bli en alltmer opålitlig partner.

Läs även: DEBATT: USA:s lågintensiva krig mot meritokratin kan gynna Kina