Hej Johan!

Jag har råkat ut för en märklig situation på jobbet som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera.

Efter 20 år i byggbranschen, i olika roller, flyttade jag och min man från en småstad till Stockholm då vi ville pröva något nytt. Vi har också våra barn och barnbarn där. Jag har mestadels arbetat med män i både stora bolag och i mindre ägarledda företag. I mitt nya jobb, en projektledarroll i ett stort vårdföretag, har jag kommit till en grupp där en situation har uppstått som är helt ny för mig. För första gången i min yrkeskarriär känner jag mig kränkt och utan tillhörighet i gruppen.

Gruppen är på 10 personer. Jag har en manlig chef som är mer en duktig specialist än en stark ledare, som i sin tur har en chef (en kvinna, strax under 50 år) som privat går igenom en kris vilket avdelningen dagligen får ta del av.

Vid något tillfälle när gruppen (min närmaste chef ledde mötet) hade en avstämning utifrån ett medarbetarverktyg, yttrade jag mig och sa att jag tycker det kan bli lite mycket privat prat vilket gör att vi tappar fokus. Detta verkade jag tämligen ensam om att tycka. Chefens chef var ej med vid denna avstämning.

Efter mötet har jag upplevt att ett par tongivande personer i gruppen börjat att exkludera mig, t.ex. går de och fikar och äter lunch utan att jag får frågan om att ”hänga på”.

Läs även: Fråga Johan: Hur undviker man att bli en ”duktig flicka” som jobbar ihjäl sig?

Jag som är en uttalad gruppmänniska, känner mig nu utanför och utan tillhörighet. Vidare hände en incident som fick mig att bli riktigt ledsen och gör att jag inte längre vill arbeta med de här personerna. Vid min plats har jag ett par personliga saker, ett par böcker och en porslinsblomma som jag fått från en tidigare kollega som har stor betydelse för mig. En morgon hör jag att chefens chef helt plötsligt undrar över vad det är hon fått på sitt skrivbord, döm av min förvåning att min blomma helt plötsligt placerats hos henne?

Jag gick fram till platsen tog min blomma och sa att det där är inte ok! Det är en privat ägodel och det jag har på mitt skrivbord av privat karaktär har ingen rätt att flytta runt.

Jag upplever mig vanligtvis inte som en person som är särskilt lättkränkt, gillar att ha öppna dialoger om feedback och vad som kan förbättras i en grupp, vad jag kan bidra med och vad jag kan ändra på för att bygga gott arbetsklimat. Jag har talat om detta för min närmaste chef som jag uppfattar tog händelsen på stort allvar men jag kan inte säga att stämningen blivit bättre. Hur bör jag hantera detta för att återfå arbetsglädjen?

MVH
Ewa

Hej Ewa,

Jag skall vara tydlig. Du har kommit till en djupt osund arbetsplats, du är på väg in i en offerroll. Om du inte stoppar det här kommer det sannolikt att sluta med regelrätt mobbing.

Det är inte konstigt att man pratar om privata saker på jobbet ibland. Tvärtom.

I moderna organisationer är det viktigt att vara transparent och beskriva sådant som påverkar hur vi mår och presterar. Men vi behöver kunna göra det utan att kidnappa andra känslomässigt. Om man ligger i en skilsmässa kommer det sannolikt påverka ens humör och prestation. Men du måste avstå från att belasta andra och dra in dem i det som tillhör dig. Att höra att en kollega har det tufft hemma måste vi kunna stå ut med. Men vi skall inte behöva höra vad uslingen till man sagt vid överlämningen av barnen i helgen. Om vi drar in andra i vårt privata skapar vi en relationsgegga där människor känner sig gisslantagna vilket försvårar arbetsrelationerna.

Läs även: Fråga Johan: Hur bryter jag min tystnad inför en tystnadskultur?

En chef som inte kan göra denna åtskillnad och som belastar organisationen med privata bekymmer brister i omdöme och har inte förstått sin roll. Bristande omdöme är en farlig egenskap hos chefer. Jag har sett det många gånger och typiskt är den här typen av beteende bara toppen på ett isberg. Under ytan döljer sig ofta större problem.

Normalt är det din chefs plikt att uppmärksamma detta uppåt. Men på din beskrivning verkar det som att din chef är satt ur spel. Kanske är han inte lämplig för rollen som du anar eller så kan han inte fungera i den här miljön.

Jag tycker du skall utgå ifrån att din chef också känner av det här men väljer att ducka. När du tar upp det med honom kommer han sannolikt att uppskatta ett förtroligt samtal från dig. Alla tror att de är ensamma om vad de ser. Han kanske upplever sig förhindrad att tala helt öppet med dig men om han är vid sunda vätskor kommer han att ta emot vad du säger och känna sig lättad över att någon annan ser och vågar tala om elefanten i rummet. Det hjälper honom att räta upp sig och göra sitt jobb. Om du får ett svar som går ut på att han inte förstår eller ser problemen så får du förstås anpassa dig till det och se dig om efter ett annat jobb, och fundera ut vem och hur du skall beskriva vad du ser när du vänder dig uppåt. Var inte rädd för att gå högt upp. Bra chefer uppskattar att få höra sanningen om vad som händer längre ner i organisationen. Särskilt när den negativa informationen inte går uppåt.

Att människor tystnar och tar avstånd från dig när du tar upp saken är ett dåligt tecken. Det betyder att gruppdynamiken har samma kvalitet som det man brukar kalla Stockholmssyndromet. Man skyddar den som skadar. Antagligen har människor vant sig vid den dysfunktionella kulturen som blivit normaliserad och då blir du den som ruckar balansen och attackeras.

Läs även: Johan Grant: Att vägra samtal och markera avstånd – är det verkligen ledarskap?

När det är så här galet är det lätt att bli förvirrad eller arg. Jag anar på dina ordval att du är både och. Jag reagerar på att du skriver att du är kränkt. Är det verkligen rätt ord för det du känner? Att ställa dina saker på chefens skrivbord bord är en skruvad attack på både dig och chefen. Jag kan inte låta bli att tänka att det är en slags tyst protest mot henne. Kanske påminner dina privata saker om det där privata som hon kommer dragandes med. Kanske fantiserar man om att en sammandrabbning er emellan magiskt skall lösa problemen? Oavsett motiven önskar jag att du kunde få tag i din känsla av ilska. Jag tänker att du kanske gömmer dig lite bakom ordet kränkt? Förstå mig rätt. Jag förstår obehaget men ilska och rädsla är sannolikt en mer konstruktiv känsla i det här läget. Jag skall förklara varför.

Du är inne i en process som sannolikt slutar med ren mobbing! Du måste säga ifrån och demonstrera att man inte kan sätta sig på dig. Om du känner dig kränkt får du lättare en offerroll som gör att jaktinstinkten väcks och attackerna blir värre. Det fungerar som på skolgården i högstadiet. När mobbarna fått blodvittring och bytet börjat bete sig som ett byte så accelererar blodtörsten. För att bryta trenden måste du säga ifrån, markera revir och upprätta din status i hierarkin. Ställ dig stadigt, räta på dig, hitta djupet i rösten och se motståndarna i ögonen.

Det kan kännas obehagligt att förbereda sig för strid och många undviker det. Men kom ihåg att det är det bästa sättet att faktiskt undvika krig. Det fungerar som med hundar. Rovdjuren kommer att drypa av och inse att det finns risker med att fortsätta. Lyssna inte om någon säger att du skall vända andra kinden till i det här läget. Det kan du göra efter att du markerat vad som gäller runt dig. Vit flagg uppfattas som ett tecken på svaghet och förstärker beteendet.

Du berör det här med kvinnor och män på olika sätt i ditt mail. Jag vet inte vad det betyder för dig men jag gissar att det påverkar dig på något sätt, annars hade du nog inte nämnt det. Reflektera över dina känslor kring det.

Inget av det du skriver talar för att det här är rätt ställe för dig. Gör vad du kan för att avsluta värdigt. Se till att hitta stöd högre upp i organisationen så att du har något att ta spjärn emot. Om du inte kan finna det så är du på egen hand och då är det tyvärr bara att lägga benen på ryggen och dra. Stanna inte kvar och bråka utan stöd.

Offerrollen har sina frestelser. Särskilt när man är förbannad. Lockas inte in i den. Då kommer rovdjuret att ta dig.

MVH
Johan
Johan Grant är fil. dr, leg. psykolog och rådgivare i ledningsfrågor.

Har du en fråga till Johan? Skriv till fragajohan@bulletin.nu.