Hej Johan,

När jag var 21 år gammal sattes jag i en situation på mitt dåvarande arbete som nyexaminerad kommunikatör. Jag hade precis studerat i tre år på högskolan och fått möjligheten att praktisera som fotoassistent på en reklambyrå i Skåne. Självklart fick jag under min praktiktid vara med i andra processer för att lära mig branschen då drömmen då var att arbeta och skapa roliga kampanjer.

Jag praktiserade under tre månaders tid och hade otroligt roligt. Jag fick efter praktiken en förfrågan om att bli anställd som produktionsledare. Självklart tackade jag ja utan att veta vad rollen innebar. Jag hade inte haft den rollen innan men tänkte att med stöd kommer jag växa in i den.

Arbetsplatsen hade inte en kommunikativ strategi att leda sitt arbete komiskt nog när det var en kommunikation/reklambyrå. Det var mycket irritation i teamet, människor pratade inte med varandra när det uppstod problem utan om varandra vilket jag fick uppleva flertalet gånger.

Uppdraget eskalerade och jag drog på mig allt mer arbetsbelastning och blev snabbt ansvarig för både produktion, projektledning, fortfarande assisterade fotografen under fotograferingar och hade ansvar att ha kundkontakt och bygga relationer. Jag minns starkt hur en kollega till mig satte sig bredvid mig min första dag och sade:

”Du måste göra dig oumbärlig här. Du måste visa vad du går för och att du verkligen behövs. Annars kommer du ryka.”

Min tolkning på det var att jag behöver visa att jag kan hantera mycket och avlasta resten av teamet. Det resulterade i att jag arbetade 08.00–20.00 och då även med att designa saker då vi var underbemannade.

Dagen som satte mest spår hos mig var när min chef tog mig till sidan, in i ett eget rum, och skrek på mig att jag inte gör tillräckligt. Jag kände mig utsatt och i en väldigt obehaglig situation där jag själv visste att jag arbetade så hårt jag bara kunde. Jag borde avlasta ännu mer, stötta mina medarbetare, etc. Jag satt som en fågelholk för det var det jag upplevde att jag hade gjort.

Idag, efter några fler års arbetslivserfarenhet, vet jag att jag skulle satt gränser, skulle bett om förväntningar och bett om att få dela mina förväntningar på mina arbetsuppgifter istället för att lägga allt på mitt skrivbord och arbeta tolv timmars arbetsdagar för något som inte ens var mitt ansvar.

Nu kommer jag till själva frågan.

Jag inser att duktig flicka-syndromet är otroligt vanligt bland kvinnor. Jag har hört flertal gånger om framför allt nyexade, unga tjejer som lider av samma sak. Det hade varit fint att få fler konkreta tips att kunna hantera den duktiga flickan konstruktivt istället för att gå helt åt andra hållet och bli bitchig och hård? För det sitter ju kvar, samma mönster gör att jag fortfarande kan ta ansvar för saker som inte är mina att ta ansvar för. Det är verkligen skitsvårt! Jag coachas och jobbar verkligen med detta och har gjort i ett par år nu.

Mvh
Mira

Hej Mira,

Ja, du fick dig verkligen en ordentlig näsbränna tidigt i din karriär. Tråkigt förstås men kanske inte bara dåligt. Det beror helt på vad du väljer att göra av din erfarenhet. Jag tycker det är bra att du reflekterar över det som hände så att du kan växa. Att lära av erfarenheter gör oss starkare och rustade att navigera i en värld full av svårigheter men också möjligheter.

Läs även: Fråga Johan: Hur bryter jag min tystnad inför en tystnadskultur?

När jag läser din beskrivning så tänker jag två saker. En sida av mig tänker att här är en ung kvinna som, smickrad över att ha fått ett fint erbjudande och hungrig att visa vad hon går för, satte på de rosa glasögonen och körde rakt in i lejonkulan. Istället för att stanna upp och fundera över vad som egentligen hände och försöka påverka detta jobbade du på ännu mer i hopp om att den besvärliga verkligheten skulle försvinna om du bara jobbade lite hårdare.

Det är förstås en fåfäng och tokig idé. Jag håller med om att det är ett ganska typiskt mönster som många kvinnor, särskilt unga, har. I grunden ligger en idé om att man har ett större ansvar och större förmågor än vad man egentligen har. Den här sidan av mig ser dig lite som ett offer och jag skulle vilja peppa dig och säga till dig att sänka den där duktiga flickan i Nybroviken med ett par betongpjäxor. Ta ingen skit.

Den andra sidan av mig är lite fundersam både till din beskrivning av vad som hände och till den där etiketten “duktig flicka”. Jag tycker din beskrivning är lite endimensionell och jag har lite svårt att förstå och leva mig in i hur det egentligen fungerade på den där reklambyrån. Jag förstår att det var dåligt men jag förstår inte hur det hängde ihop? Vilken dynamik var det som gjorde att det blev så knäppt? Det blir liksom en värld av konstiga och opålitliga människor. Jag antar att det har att göra med att du själv inte riktigt kunde förstå det. Och då blir ju både upplevelsen och beskrivningen av den inte så fullödig.

Jag skulle vilja uppmuntra dig att inte bara tänka på dig själv och hur du hanterar krav och gränssättning. Risken är att du då blir för fokuserad på dig själv och du faktiskt gör än mer av det som kanske redan är ditt problem. Nämligen att känna ansvar för sådant du varken kan eller bör ta ansvar för. Försök sätta hela upplevelsen i en större kontext och förstå varför ledningen fungerade så dåligt. Hur såg företagets historia ut? Vilka utmaningar hade man? Hur var det med ekonomin? Ägarna och ledningen? Om du kan se hela sammanhanget så kan du också bättre sortera ut vad som egentligen hände och hur det påverkade både dig och andra.

Läs även: Fråga Johan: Varför måste jag ta ett IQ-test för att bli försäljningschef?

Man brukar säga att man blir motståndskraftig om man upplever världen som sammanhängande, meningsfull och kontrollerbar. Om man upplever världen som osammanhängande är det lätt att man börjar tänka i svart-vita och förenklade termer: svaga, falska kollegor, okänsliga chefer och mina egna svårigheter att sätta gränser. Det är enkla och begripliga förklaringar men de är för det mesta varken sanna eller konstruktiva. De leder lätt in i destruktiva deprimerande eller revanschistiska tankemönster.

Vi lever i ett diagnos- och etikettssamhälle. Men vi glömmer ofta att vi inte förstår saker bättre bara för att vi har en etikett. Tvärtom begränsar de ofta vår förståelse. Det blir lätt cirkelresonemang. Jag har svårt att sätta gränser för att jag har ett invant mönster att vara en duktig flicka som är rädd för att säga nej och sätta gränser. Men det svarar inte på frågan om vad det betyder för dig. Inte heller vad du vill göra med dina tendenser och komplex. För under den duktiga flickan döljer sig en massa osynliga tankar och känslor som har med din relation till dig själv och andra, särskilt auktoriteter, att göra. Och i henne ligger också dina största tillgångar och sådant du är stolt över.

Att sätta gränser för sig själva handlar ytterst om att förstå och respektera både sina egna och andras behov. För att kunna göra det måste man ha en bra förståelse för omvärlden så att man ser saker i sitt sammanhang och med rätt proportioner. För att blir bra på att sätta gränser behöver du känna dig fri och ha en klar förståelse för din roll. På arbetet, i hemmet, bland kompisar. Det finns inga genvägar som att “lära sig säga nej”, “stå upp för sig själv” eller “säga ifrån”. Det kan förstås ha ett värde att pröva på och exponera sig för saker men det räcker sällan. Du behöver bottna i det du säger. Annars tappar både du själv och andra respekt för dig. Bitchighet och hårdhet är ju ofta ett uttryck för att man inte riktigt vågar sätta gränser men att man ändå låtsas göra det.

Många unga tjejer får idag får höra att de skall stå på sig och inte ta skit. Jag gillar verkligen det men jag tror också att det ibland blir kontraproduktivt och skapar ännu mer ångest över allt man borde kunna men inte kan. Vi befinner oss hela tiden i kontext och det handlar lika mycket om att förstå dem som att förstå oss själva. Vi behöver både känna havet och båten för att kunna navigera.

Om man som ung tjej hamnar i en miljö som den du beskriver så tror jag att det är bra att först göra sig medveten om vad det är för en miljö man faktiskt kommit till. I ledarskapsträning brukar jag sätta förmåga att förstå och läsa om omgivningen högre än att fokusera på vissa färdigheter som att säga nej eller att kunna förhandla. Inte för att dessa förmågor är oviktiga utan för att de ofta kommer av sig självt då man förstår vad som händer omkring en själv. Om du upptäcker att din chef är otydlig och inte riktigt har koll på vad du skall göra kommer du att kunna gå in i ett samtal med honom eller henne om det istället för att leva i din bubbla och utgå från vad han eller hon borde göra och sedan bli besviken när illusionen brister.

Läs även: Fråga Johan: Drömjobbet var inte alls vad jag trodde, vad gör jag nu?

Avslutningsvis vill jag dela en tanke som slog mig när jag läste och funderade på ditt brev. Det känns lite som att du griper dig an ditt problem med samma ambitiösa attityd som den du vill bekämpa. Nämligen, den duktiga flickan som försöker åtgärda sina problem som om de var ett slags projekt eller problem som skall lösas. Livet är inget projekt utan det är fullt med paradoxer, fällor och märkligheter. Och det är en del av det som gör det underbart. Den duktiga flickan är sannolikt en stor tillgång för dig i ditt liv och det är viktigt att vara vän med henne. Men kanske behöver hon också få hänga och gå ut och dansa med syrran som tar livet med en klackspark. Hon kan säkert lära henne något om hur man gör för att ta för sig av livet utan att belastas för mycket av skuld, skam och plikt.

Hur var det nu igen? “Duktiga flickor kommer till himlen. Andra kan gå hur långt som helst.”

Lycka till. Grubbla inte för mycket utan dansa dig fram till insikt också.

Johan
Johan Grant är fil. dr, leg. psykolog och rådgivare i ledningsfrågor.

Har du en fråga till Johan? Skriv till fragajohan@bulletin.nu.