Facebook noscript imageFråga Johan: Det känns som om vi mister vår son
Krönikörer
Fråga Johan: Det känns som om vi mister vår son
Fråga Johan: Det känns som om vi mister vår son

Denna vecka svarar jag på en fråga från Robert som skrivit ett långt brev till mig. Jag har kortat ner det lite.

Hej Johan,

Vår 14 åriga son grubblar över sin könsidentitet.

För oss började denna resa med att han mobbades i skolan och kallades för ett flicknamn. Vi pratade mycket om detta och det gjorde honom mycket mindre sluten. Det var som att något öppnades och sedan dess nästan forsar det saker ur honom. För några veckor sedan berättade han att han presenterat sig i ett nytt sammanhang med ett flicknamn och att det hade känts bra. Han berättade då att detta är något han till och från tänkt mycket på. Han började också ställa en massa frågor som jag inte riktigt klarade av att prata om.

Det här kom som en total chock för mig och min hustru. Först var vi båda helt förstörda. Nu har vi lugnat oss. Men vi känner oss fortfarande vilsna. Vi är båda från konventionella hem och har varken utbildning eller vana att tala om sånt här. Och en del av mig har också svårt för det. Det känns inte naturligt.

Min hustru är mer förtvivlad än mig och har svårt att tänka på annat. Jag försöker stötta henne så gott jag kan men jag känner att jag inte räcker till. Själv försöker jag att inte tänka så mycket och tycker det känns bra att fly in i mitt jobb.

Vi har upptäckt att vår son är aktiv på ett engelskpråkigt forum. Han skriver väldigt filosofiskt om HBTQ-frågor. Till min glädje har jag sett att han är både insatt, radikal men också konservativ. Han skriver också rätt mycket om sin familj. En del av det stämmer inte med verkligheten. Bland annat skriver han att han har en homosexuell bror. – Han är ensambarn!

Läs även: Fråga Johan: Det sunda är bättre än det goda

Jag är konservativ, inte fördomsfull. Jag har märkt hur stolt och berörd jag är över att han uttrycker sig så väl. Samtidigt är jag orolig att han skall fastna i något slags svärmeri kring det här, som jag inte vet hur genuint det är. Även om han är lite speciell socialt, har jag aldrig tänkt att han är särskilt flickig.

För mig har det här varit omtumlande. Samtidigt ser vi något värdefullt i allt. Jag har bestämt mig för att stötta det som är äkta i honom, vart det här än tar vägen.

Jag och hustrun har läst på en hel del om allt det här men vi blir inte helt kloka och vet inte riktigt vad vi skall göra? Vi vill hjälpa vår son men vägrar att gå till sjukvården, som vi upplever opålitliga när det kommer till de här frågorna. Jag har hört och sett historier som gett mig rysningar, om hur man experimenterar med unga människors kroppar och identiteter.

Tacksam för alla tankar.

Robert

Hej Robert,

Ditt brev berör mig verkligen. Din son tycks ha det som är viktigast för en ung människa. Vuxna som vill hjälpa till att möta livet som det är.

Läs även: Ekonom: Många myter kring ojämlikheten i Sverige

Det är naturligt att fundera över sin identitet i unga tonår. I takt med att samhället blir mer och mer öppet minskar fördomar, och öppenhet kring frågor som rör identitet, roller, kön och sexualitet ökar. Idag uppmuntras tonåringar att fundera över könsidentitet och då är det naturligt att sökandet fokuserar på könsidentitet.

Jag förstår din oro för att hans identitetssökande riktar sig för mycket mot det. Jag upplever att dessa frågor ibland forceras på unga av fåfänga “vuxna” som sätter sina egna behov av att markera sig som schyssta före ungdomarnas behov av att utforska olika delar av sin identitet. Att det finns ett visst mått av aktivism är naturligt och bra, men jag delar din upplevelse av att den tillåtits gå för långt och att den blir för ideologisk.

Människor vill vara toleranta och bejakande. Det är inte bra att tonläget ofta är så högt och infekterat att det blir svårt att tala om de här sakerna. Många avstår från att ta upp sina tankar och känslor av rädsla för att bli stämplade som transfober. När detta sprider sig bland professionella leder det till konformism, som skadar vården. Det är sorgligt att ni skall behöva känna er tveksamma till att söka hjälp hos dem som skall finnas till hands.

Jag vill betona att jag inte expert på det här området, men tänker dela mina funderingar eftersom du frågar. Jag hoppas de hjälper dig på något plan.

Läs även: Ordkrig mellan USA och Kina om mänskliga rättigheter

Försök vara öppna och lyssna på er sons funderingar. Undvika att vara ängsliga! Fråga när du eller din hustru inte förstår. Om ni kommunicerar att det är möjligt och naturligt att söka, tänka och känna olika saker, så kan han känna sig fri. Det minskar risken för att han fäster för mycket uppmärksamhet på denna del av sitt sökande efter sin identitet. Förklara för honom att livet är komplext och motsägelsefullt. Jättesvårt ibland och underbart ibland.

Identitetssökande är en livslång process och den gagnas av frihet och öppenhet. Ni erfar just nu detta själva som föräldrar. Ni trodde det var på ett sätt och plötsligt konfronteras ni med något som är nytt och obekant för er. Det leder till ett lärande även för er.

Jag tycker det är fint att du skriver att du försöker stötta din fru, men att du samtidigt känner att du kanske inte är tillräcklig. Uppmuntra henne att söka professionell hjälp om hon vill. En “bra kris” leder till utveckling och att man mognar som människa. Att få dela, jämföra och utforska sina funderingar, rädslor och önskningar med en skicklig och klok person kan vara utmanande men också ovärderligt.

För att kunna vara ett bra stöd till någon behöver man kunna vara äkta. Det kan man inte kommendera fram. Att vara genuin är inte att säga “ja” och låtsas förstå sådant man inte förstår. Prata med dig själv, din hustru och med er son. Både om sådant som oroar och glädjer er i att ha lärt känna honom på detta sätt.

Ni kan inte dölja att ni läst hans chattar. Stå för att ni “snokat” och förklara varför. Något säger mig att han är klok och kommer att lyssna till er om ni vill lägga vissa begränsningar eller uppmuntra honom att vara försiktig. Inte för att hindra honom att skriva. Det är säkerligen viktigt för hans egen bearbetning. Ni kan mycket väl prata om var och på vilket sätt han skall skriva och komma överens om det. Ni kan inte styra allt han gör men för att kunna gå sin egen väg är det bra att han vet vad ni tycker.

Jag hoppas att ni kan stödja er sons genuina vilja, vad den nu än är. Jag har träffat och arbetat med människor som varit igenom denna process och hört både lyckliga och olyckliga historier om mötet med omvärlden. Jag har hört både lyckliga och tragiska berättelser om unga människor som haft föräldrar som “stöttat” gränsöverskridande och lyckliga och sorgliga berättelser om människor som haft föräldrar som haft svårt att acceptera. Det viktiga är inte det ytliga beteendet, utan den grundläggande viljan och kärleken.

All respekt till dig som pappa och lycka till på vägen framåt. Stå för den du är och vad du tycker och tänker, var öppen för att lära nytt och stå bakom din son och din hustru på ett sätt som känns rätt för dig.

Johan

Johan Grant

Stöd oberoende journalistik och prenumerera på Bulletin.

Sverige förtjänar det bästa!