Hej Johan!

Du har skrivit en del om arbetsplatser och överdriven strävan efter trygghet. Jag arbetar som skolpsykolog och är intresserad av att höra din synpunkt angående så kallade ”hemmasittare”, alltså elever som av en eller en annan anledning inte kommer till skolan fastän de är skolpliktiga.

Att eleverna uteblir har många olika anledningar, men min fråga gäller dem som anger ångest som orsak. Det kan också vara så att omgivningen (föräldrar, BUP) uppfattar att orsaken är ångest. Denna grupp har kraftigt ökat de senaste tio åren, åtminstone som ärenden för EHT (elevhälsoteamet där psykolog ingår).

Många gånger går det snabbt utför för dessa elever: de isolerar sig allt mer, ägnar sig åt telefonen/datorn på ett överdrivet sätt, blir extremt modersbundna och tackar nej/vägrar till alla insatser/anpassningar/speciallösningar från skolans sida. I värsta fall har de stöd av BUP och habiliteringen på så vis att de efterfrågar ”sänkta krav” så till den milda grad att elevens rätt till utbildning inte tillgodoses och eleven lever inte heller upp till sin skyldighet (skolplikten).

En observation som jag gjort är att det ofta inte hjälper hur mycket skolan än anpassar, tryggar och sänker kraven – eleven vägrar ändå komma. Eller så ”hjälper” det på så vis att eleven får en så kravlös tillvaro att det blir rena förvaringen och ingen prestation. Ofta framhåller familjer/eleven, och ibland även skolan, att man ska satsa på måendet i första hand.

Läs även: Fråga Johan: Hur undviker man att bli en ”duktig flicka” som jobbar ihjäl sig?

Det är svårt att nå fram med budskapet att undandragande och/eller en kravlös tillvaro inte förbättrar måendet eller botar ångesten. Paradoxalt nog är det alltså så att man fokuserar starkt på ångesten som eleven känner men vidtar åtgärder som bevisligen inte hjälper mot den. Det händer att detta, i sin tur, förklaras med att ångesten förmodligen är sekundär till en (neuropsykiatrisk) funktionsnedsättning som eleven inte fått anpassningar (läs: sänkta krav) för. På så vis motiverar man att sänkta krav och stort hänsynstagande ska leda till minskad ångest. Jag ser dock inte att det händer. Jag oroar mig också för att allt fler – orimligt många – barn och ungdomar får NPF-diagnoser.

För oss i skolan blir känslan ibland att man inte sätter tillräcklig press hemifrån (t.ex. att man inte tar ifrån ungdomen internet trots att den surfar på nätterna och vänder på dygnet). Socialtjänsten är ofta inkopplad, men det händer ofta att de börjar fokusera på att driva en NPF-utredning, erbjuder samtal med familjebehandlare eller att familjen/ungdomen tackar nej till insats. Ingen av dessa saker leder i regel till ökad närvaro.

Frågan är hur du tror att man bäst bemöter dessa elever? Hur får man dem tillbaka till skolan och till att prestera? Vad kan man göra för att motverka den negativa ångestspiralen i tid?

Med vänlig hälsning
En villrådig skolpsykolog

Bästa villrådiga kollega,

Bra att du uppmärksammar detta. Många är villrådiga, men döljer känslan och fokuserar på symptomen snarare än orsaken.

Fenomenet hemmasittare är nytt och sannolikt ett uttryck för normer som kör den svenska skolan och ungdomars psykiska ohälsa i botten. Statistiken är rätt dålig trots att alla siffror pekar mot en katastrof. Sedan 2014 har den psykiska ohälsan bland ungdomar nästan fördubblats. Var femte tjej, och var tionde kille, har enligt Folkhälsomyndigheten svår psykisk ohälsa. Vi måste vända utvecklingen annars står vi inför något som får andra samhällsproblem att framstå som, om inte bagateller, så åtminstone hanterbara i jämförelse. Utvecklingen är inte unik för Sverige men förnekandet är lika svenskt som sill och potatis.

Läs även: DEBATT: Vi måste ha ordning och kunskapsfokus i skolan

Stora delar av den svenska skolan bygger på en fragil människosyn. Man utgår från att ungdomars psyken är sköra och skadas om de utsätts för påfrestningar. Men det stämmer inte. Det mänskliga psyket är nämligen ett antifragilt system. Det fungerar enligt samma princip som vårt immunsystem, som utvecklas och förstärks av påfrestningar. Barn som inte exponeras för nötter utvecklar nötallergi. Barn som skyddas från obehag blir sköra.

När skolan bemöter hemmasittarna genom att sänka kraven gör man dem svagare, inte starkare. Barn som känner ångest inför skolan behöver exponeras för den. Hur ska de annars kunna lära om? Att vi utvecklas av “doserad (lagom) exponering” är en av de få saker alla psykologiska skolor tycks överens om. Det svåra är att avgöra vad som är “lagom”. Det finns inga generella formler för det utan det måste avgöras i varje enskilt fall av empatiska vuxna.

Många tror felaktigt att empati handlar om att känna med elevens sårbara och “fina” sidor. Men empati handlar lika mycket om att leva sig in i andra sidor av en person: Krigaren som vill segra och känner sig stukad av att inte lyckas fullgöra sin plikt; prinsen eller prinsessan som vill stå över alla krav eller fegisen som vill gömma sig men känner sig ensam när den lyckas. Om vi inte låtsas om att dessa sidor finns kan vi inte lära barnen att förstå sig på och bemästra dem. De blir som mörka skuggor som hotar ta hela barnets psyke i besittning.

Ängsliga barn och ungdomar behöver vuxna som är trygga i sin övertygelse om att krav och prestation stärker snarare än skadar. När elever med ångest över skolan möter vuxna som går i spinn och börjar plåstra (av fåfänga eller för att undvika sina egna känslor av inte vara tillräckligt goda) uppstår en negativ spiral av ökande oro och fobiskt undvikande.

Läs även: Gudmundson: Systemfelen i skolan blir kvar

Så här tycker jag du skall göra:

Samla ett gäng skolledare och människor från elevhälsan som vill och vågar angripa problem vid roten till rådslag. Diskutera hur ni kan bygga ett system som hjälper elever, föräldrar, lärare och elevvårdspersonal att göra rätt utifrån ett antifragilt synsätt. Undvik misstaget att försöka få med alla på en gång. De som klamrar sig fast vid en fragil människosyn kommer att hämma kreativiteten. Förändring tar tid. De som inte förstår direkt kommer haka på när de ser att det fungerar

Använd de expertkunskaper som finns men var kritisk och låt inte evidenshysteri och medikalisering dominera för mycket. “Bullshitrensa” arbetssätten från sådant som låter bra men inte är det, enligt principen “om det låter fel är det nog det”. Förändringen kan kännas farlig men är inte det. När dåliga idéer ersätts med bättre kommer framsteg som tillför ny energi som föder kreativitet och djävlaranamma.

Unga vill mötas av äkta omsorg från vuxna utan behov av omedelbar bekräftelse. De behöver känna att de har förmåga att komma över sina rädslor, anstränga sig och lära sig saker, även om de inte klarar det för tillfället. Särskilt de som har sämre förutsättningar behöver mötas av vuxna som tror på dem, ser dem i ögonen och förmedlar den bistra men underbara sanningen om livet: Ja, det är svårt! Du kan och måste ändå göra jobbet. Belöningen kommer så småningom. Och, vi finns här för hjälpa dig och kommer göra så gott vi bara kan.

Våga vara en hjälte, använd dina egna erfarenheter och din visdom och hjälp våra mest sårbara att leva upp till sina plikter som medborgare – för deras egen och hela samhällets skull.

All lycka.

Johan
Johan Grant är fil. dr, leg. psykolog och rådgivare i ledningsfrågor.

Har du en fråga till Johan? Skriv till fragajohan@bulletin.nu.