CAMBRIDGE – Den 5 juni kungjorde världens ledande ekonomier ett avtal som kommer att främja deras förmåga att höja skatter för internationella företag. Avtalet behöver fortfarande formellt godkännande av en bredare uppsättning länder, och det finns fortfarande många detaljer som behöver redas ut för att det ska kunna fungera effektivt. Icke desto mindre vore det knappast överdrivet att beskriva överenskommelsen som historisk.

G7-avtalet har två programpunkter. För det första föreslås det en global minimiskatt på 15 procent för de största företagen. För det andra ska en del av dessa företags globala vinster återföras till länder där de idkar sin verksamhet, oavsett var deras fysiska högkvarter är belägna.

Dessa mål är, om något, en klar indikation på att hyperglobaliseringens regler – under vilka länder måste konkurrera genom att ge globala företag allt bättre villkor – håller på att skrivas om. Fram till nyligen var det motstånd från USA:s sida som förhindrade en global skatteharmonisering. Nu är det i stället president Joe Bidens regering som driver på överenskommelsen.

Läs även: G7 enigt – ett steg närmare global bolagsskatt

Sedan kapplöpningen mot botten inleddes på 1980-talet har den genomsnittliga lagstadgade bolagsskatten sjunkit från nästan 50 procent till ungefär 24 procent år 2020. Flera länder har dessutom gott om kryphål och undantag som minskar den effektiva skattesatsen till under tio procent. Än skadligare är att globala företag har kunnat flytta vinster till renodlade skatteparadis såsom Brittiska Jungfruöarna, Caymanöarna eller Bermuda, utan att behöva flytta sina faktiska verksamheter dit. Beräkningar gjorda av Gabriel Zucman vid University of California i Berkeley avslöjar att en orimligt stor andel av amerikanska företags utländska vinster är bokförda i dylika skatteparadis, där de endast har ett fåtal anställda.

Om vi bortser från frågor om hur det ska genomföras i praktiken, så kan det nya avtalet möta två diametralt motsatta invändningar. Förespråkare för skattemässig rättvisa kommer att kritisera den globala minimisatsen på 15 procent som alltför låg, medan många utvecklingsländer kommer att fördöma miniminivån som en obefogad inskränkning vilken försvårar deras möjligheter att locka till sig investeringar. G7:s avtal verkar spegla båda dessa invändningar: den låga tröskeln kan stilla utvecklingsländernas oro, medan den globala fördelningen av vinster kommer att möjliggöra för högskattejurisdiktioner att få tillbaka en del av sina förlorade intäkter.

Bland industriländerna är det bara Irland som faller under den föreslagna miniminivån, med sin skattesats på 12,5 procent. Men det finns små länder såsom Moldavien (12 procent), Paraguay (10 procent) och Uzbekistan (7,5 procent) som har särskilt låga skattesatser för att locka utländska investerare, som de ser som en källa till kvalitetsjobb och avancerad teknologi. I ogästvänliga investeringsmiljöer är lägre skatter ett av de få direkta sätt på vilka regeringar kan kompensera företag för de många svårigheter som dessa innebär. Likaså kan de effektiva skatterna i vissa asiatiska länder, såsom Singapore (där den lagstadgade bolagsskatten är 17 procent men lägre satser gäller för vissa företag), också hamna på fel sida om miniminivån.

Argumentet för att genomdriva en gemensam miniminivå för företagsbeskattning är starkast när länder har liknande preferenser och vill undvika en situation likt fångarnas dilemma där deras enda skäl till att sänka skatterna är att hindra kapital från att flyttas någon annanstans. Detta må vara fallet för de flesta industriländer, men definitivt inte alla, som exemplen Irland, Nederländerna och Singapore antyder. Men när det finns stora skillnader mellan länder gällande deras utvecklingsnivå och andra karakteristika, kan vad som är lämpligt för ett land vara ett hinder för tillväxt i ett annat.

USA och europeiska länder med högre skattesatser kan klaga på att de förlorar skatteintäkter när fattigare länder har lägre bolagsskatter. Men det finns inget som hindrar dessa länder från att ensidigt ta ut högre skatter av sina inhemska företag: de kan helt enkelt tillämpa skatten för de inhemska företagens globala vinster, fördelat på den andel av intäkterna som härrör från den inhemska marknaden. Som Zucman hävdat, står det varje land fritt att göra detta utan att bolagsskatter harmoniseras globalt, det behövs inte ens koordinering.

Läs även: Nya skatterna slår mot medelklassen

Detta är också precis vad den andra programpunkten i G7-avtalet föreställer sig (även om det bara delvis rör sig i den riktningen). Enligt avtalet ska de största multinationella företagen som har en vinstmarginal på minst tio procent bli tvungna att fördela 20 procent av sina globala vinster till länder där de säljer sina varor och tjänster.

Anledningen till att USA föredrar en global miniminivå, utöver en nationell fördelning, är att de inte vill försätta sina företag i en ofördelaktig position i förhållande till andra länders företag genom att beskatta dem betydligt högre. Men detta tävlingsinriktade motiv är inte alls olikt de fattiga ländernas önskan om att locka investerare. Om USA vinner och de sistnämnda förlorar, så kommer det att bero på relativ makt, inte ekonomisk logik.

Bidens regering ville ursprungligen ha en global minimiskattenivå på 21 procent. Den slutliga kompromissen på 15 procent kan vara tillräckligt låg för att minimera spänningarna med fattigare länder och för att få dem att skriva på avtalet. Balansen mellan globala regler och nationell suveränitet kan i detta fall vara ytterst väl avvägd.

Men för länder som USA sker detta på bekostnad av lägre skatteintäkter, såvida inte den andra programpunkten om fördelning förstärks. I slutändan är en global ordning, som stärker enskilda länders förmåga att utforma och administrera sina egna skattesystem i enlighet med egna behov och preferenser, troligen mer robust och slitstarkare än försök till internationell skatteharmonisering.

I nuläget står det klart att länder som fungerar som renodlade skatteparadis – och endast är intresserade av att flytta vinsters hemvist på pappret utan att tillföra nytt kapital – inte har något att klaga på. De har gjort globala företag en stor tjänst genom att möjliggöra skattesmitning till stort förfång för andra länders skattemyndigheter. Globala regleringar kan med all rätt användas till att förhindra sådant uppenbart rofferi. G7-avtalet är ett viktigt steg i rätt riktning.

Dani Rodrik, professor i internationell politisk ekonomi vid Harvard University’s John F. Kennedy School of Government, är författare till Straight Talk on Trade: Ideas for a Sane World Economy.

Översättning: Bulletin. Copyright: Project Syndicate.

Läs även: Ett globalt incitament för att minska utsläppen

Läs även: Kryptovalutor: En förbannelse värre än 100-dollarsedlar