Facebook noscript imageGabriel Oxenstierna: Har svarta kultur och gemenskap som vita saknar?
Krönikörer
Gabriel Oxenstierna: Har svarta kultur och gemenskap som vita saknar?
Radiomannen Larry Elder (t.h.) – tillhör samma gemenskap som en tanzaniansk jordbrukare? Foto: Privat / Gage Skidmore (CC BY-SA 2.0)
Radiomannen Larry Elder (t.h.) – tillhör samma gemenskap som en tanzaniansk jordbrukare? Foto: Privat / Gage Skidmore (CC BY-SA 2.0)

Enligt nyhetsbyrån AP ska ”Svarta” skrivas med stor bokstav och ”vita” med liten. Dagens gästkrönikör konstaterar att den politiskt korrekta rasismen sprider sig alltmer, men att protester mot den märkligt nog görs till ett uttryck för – rasism.

Jag kom att läsa en artikel i det ledande pekpinneorganet The Guardian om att Kyle Rittenhouse friats på samtliga punkter, efter att ha stått åtalad misstänkt för dödsskotten mot två Black Lives Matter-demonstranter i Kenosha, Wisconsin:

Rittenhouse killed two people and injured a third at protests last year after a white officer shot a Black man…”.

Jag fick titta efter en gång till, var det verkligen ett stavfel där i ingressen? Nej, de skriver faktiskt att en ”Svart” man sköts av en ”vit” polis. Stort ”B”, litet ”w”. Det var alltså inte ett stavfel, utan en guardiansk pekpinne.

Nyfiket sökte jag efter källan till detta nya skrivsätt, och fann att bland annat en av världens största nyhetsbyråer, AP (Associated Press), för något år sedan tagit ett beslut att alltid skriva ”Svart” med stort ”S” för att ”inkludera” dem som har en hudfärg som är ”svart”. (Dock tycks det som att de som till äventyrs inte har så svart hudfärg utan mera brunaktig inte ska betecknas som ”Bruna” utan oavsett hudens grad av mörknad ska de betecknas som ”Svarta”.)

De som inkluderas är Svarta ”… in a racial, ethnic or cultural sense, conveying an essential and shared sense of history, identity and community among people who identify as Black, including those in the African diaspora and within Africa.”

Läs även: Åberg: Rasism är inte förklaringen på allt – eller ens särskilt mycket

Det rör sig således om långt över en miljard människor, däribland alla mörkhyade i Afrika (54 länder, 2 000 olika språk, med många väsensskilda civilisationer, kulturer och religioner), samt alla i den afrikanska diasporan. Dessa människor utgör en extremt diversifierad grupp, men enligt AP har de ”en stark kulturell gemenskap” och de ska alltså alla klumpas samman under rubriken Svarta. Det vore onekligen intressant att få veta vad en nordafrikan har för kulturell gemenskap med en Massai, eller med en pygmé, eller med en Harlem-bo! Själv tror jag att det enda gemensamma är – hudfärgen.

Men det blir värre. Enligt AP ”har Svarta starka historiska och kulturella band, även om de är från olika delar av världen och även om de nu lever i olika delar av världen”. Medan däremot ”vita människor allmänt sett inte delar samma historia och kultur”.

Har AP hört talas om vårt gemensamma västerländska kulturarv, vilket i allt väsentligt vuxit fram i, och spridits vidare från, det vita Europa? Den unika högkultur som frambragt det mesta av bildning, av vetenskap, av teknologi, av utveckling, av kapitalism, av fri företagsamhet, av materiellt välstånd, av demokratiska samhällen, individuella friheter?

Vi kan så klart ödmjukt bortse från att detta är det bästa och finaste som mänskligheten har åstadkommit. Men enligt AP ska det alltså inte ens erkännas att detta gemensamma kulturarv existerar. Gör sig inte AP här, med dessa skrivregler, till en plattform för en form av rasism mot vita? Låt oss kalla det för ”AP-rasism”.

Man skriver vidare att “The lowercase black is a color, not a person”, alltså att svart skrivet med liten bokstav är en färg och inte en person. De som har vit hudfärg ska även i fortsättningen beskrivas som ”vita” med litet v, enligt ett uppföljande PM från AP.

Läs även: Göran Adamson: Identitetsvänstern tror att kritik mot kulturer är rasism

Men om ”svart” är en färg och inte en människa, måste ju logiskt sett samma gälla för ”vit”. Vi som är vita, är vi nu inte människor? Man framhåller ju att Svarta människor är speciella, de impliceras bära på någon förmerande signifikans i förhållande till vita människor. Vita människor är i alla fall uppenbart exkluderade från den fina klubben av hudfärg som skrivs med stor bokstav.

Och så har man mage att påstå att denna AP-rasism är för att ”inkludera”. När blev rasism någonsin inkluderande? Varför ska just hudfärg framhävas som attribut i denna pekpinnejournalistik?

Själv klassificerar jag numera AP och The Guardian som Uppfostringsmedia, och det ska alltid skrivas med stort U som i Underkänt.

Läs även: Åberg: Sverige präglas av strukturell välvilja – inte strukturell rasism

Men är då inte min negativa reaktion mot denna politiskt korrekta rasism möjligen ett utslag av strukturell vit rasism? Jo, och nu har jag lärt mig att jag förmodligen lider av ett tillstånd som kallas ”Vit skörhet”. Begreppet lanserades av Robin DiAngelo i USA, där det blivit enormt uppmärksammat. På svenska nu i bokform, samt recenserad här.

Länsstyrelsen i Stockholm har tagit till sig begreppet och nyligen publicerat en stor utredning om rasism i arbetslivet: ”Vit skörhet är ett samlingsnamn för emotionella och verbala motreaktioner som avvärjer ifrågasättande diskussion kring vitas privilegier, överordning och rasifierade orättvisor.” Man konstaterar vidare med PK-korrigerad svenska att: ”Övertygelsen och motivationen att vara ’god’ och ’på rätt sida’ osynliggör att en som vit gynnas av rådande rasifierade hierarkier och de privilegier som en som vit kan åtnjuta i ett sådant system, samt de sätt varpå en själv är med och vidmakthåller systemet. Detta skapar ett obehag inför situationer där denna position och självbild riskerar att ifrågasättas.

Ja, jag känner verkligen obehag av att utsättas för fördummande PK-ism, AP-rasism och annan pekpinnejournalistik av Uppfostringsmedia och deras proselyter.

Gabriel Oxenstierna
Fil.dr. i nationalekonomi vid Stockholms universitet, författare till böcker för finansmarknaden, bland annat boken Placeringsrådgivning, (15 uppl. 2020). Delar av hans böcker handlar om etik, normer och regler.