En lång och vindlande väg ledde från Januariavtalet över misstroendeomröstningar och liberalt sidbyte till den slutliga valförlusten. Valstrategerna satsade på statsministerns personliga pondus, men det räckte inte, och nu sitter hon med kivande oppositionskamrater som drar åt alla håll, skriver gästkrönikören August von Seth.
Olika regeringar har olika existensberättigande. När Stefan Löfvens andra rödgröna regering tillträdde efter 134 dagars förhandlande låg Januariavtalet till grund för de mandat som tolererade honom som statsminister. En sakpolitisk överenskommelse, om än en skakig sådan. Hans efterträdare ärvde ett regeringsunderlag med ett ynka mandats övervikt i riksdagen – denna gång utan något som helst avtal. Inför valet, med Liberalerna på andra sidan av politiken, hade Magdalena Andersson bara sin stora riksvapenbrosch i kavajslaget som argument att hålla sig kvar vid makten.
Läs även: Hjort: Dags att fota Foten
Enligt Timbros Reformbevakaren har 16 av JÖK:ens 73 punkter fullbordats, varav lejonparten består av små klimatpolitiska marknadsreformer och diffusa plattityder såsom “kortade köer”, “bekämpad psykisk ohälsa” och “investeringar i personalen i vården och omsorgen”. Till och med denna låga siffra kan betvivlas då välfärden fortfarande går på knäna, många ospecificerade köer än sträcker sig långa och att psykisk ohälsa som fenomen mig veterligen är långt ifrån löst. Men helt tomt på faktiska sakpolitiska förslag som genomfördes inom ramen för avtalet är det inte: några exempel inkluderar språkkrav för medborgarskap och LAS-reformen.
Detta upplägg passade inte den tidigare L-ledaren Nyamko Sabuni. Nog kan man i efterhand ifrågasätta liberalpartisternas tankegångar när de å ena sidan valde att göra en tydlig vänstersväng i form av JÖK:en, men å andra sidan röstade fram en högerkandidat till partiledare. En partiledare som inte skrattade Ebba Busch rakt upp i ansiktet när hon uppmanade Liberalerna att ”komma hem till borgerligheten”. Våren 2021 öppnade således äntligen partiet för att samarbeta med alla partier i riksdagen och bytte därmed sida i politiken. Redan då hade den dåvarande regeringens fundamenta rubbats. Den sista spiken i kistan för Januariavtalet kom måndagen den 21 juni då Stefan Löfven, statsminister och dess främsta förhandlingsledare, röstades ner i ett misstroendevotum.
I och med den omröstningen började den nya blockindelningen formas. Alla partier som tryckte röd knapp, undantaget Vänsterpartiet, skulle aktivt verka för att ersätta det socialdemokratiska styret. På högersidan kvarstod delar av borgerligheten – nu med starkare fokus på liberalkonservatismen än socialliberalismen – och Sverigedemokraterna, som tillförde ett nationalistiskt perspektiv. Utan en genomsyrande politisk idétradition partierna emellan lade de mycket krut på sakpolitiken för att vinna röster. Ett målande exempel är de stora frågetecknen på Moderaternas valaffischer – skriver den andra sidan under på sakpolitiska yttranden som “det ska löna sig att arbeta” och “mindre krångel för småföretagare”? De rödgrönas dissonans ställdes mot oppositionens samstämmighet, illustrerat med ett stort, blått utropstecken.
I Magdalena Anderssons lag rådde det samstämmighet om en sak: ”vi är minsann bättre än ni blåbruna!” Den största invändningen mot oppositionens legitimitet var SD, givetvis, men de anklagades också för att alla vara “klimatförnekare” och på ”fel sida av historien”. Ja, vilka andra kort skulle de spela? Ingen visste säkert vad de tänkte göra med kärnkraften, skatterna, skogen, vinsterna i välfärden och invandringen. Det de socialdemokratiska valstrategerna dock visste var att deras partiledare hade skyhögt förtroende – och att det skulle mjölkas så mycket det bara gick.
Hon var ju Sveriges första kvinnliga statsminister. Hon har tagit oss igenom allehanda kriser. Inte minst var hon statsmannamässig. I debatterna argumenterade oppositionsledaren flitigt för maktskifte och upprepade frasen “på min sida av politiken” så ofta att allas våra öron blödde. När Ulf Kristersson vände sig mot henne med konfrontation i blicken tittade hon bort. Därtill gav hon intrycket av att hon körde sitt eget race, att hon gick till val som ensamt parti – särskilt när hon i varje offentligt sammanhang propagerade för att förbjuda vinstuttag i friskolor trots vetskapen om att det inte hade några som helst parlamentariska förutsättningar att röstas igenom. Men hennes till synes lugna, ansvarstagande aura övertygade.
Läs även: Hjort: Socialdemokraternas girighet och hyckleri
Ändå fanns det skavanker i fasaden. Den stoiska, uttryckslösa debattekniken med en och annan fräck one-liner här och där tydde på att partiledaren trodde sig kunna komma undan med smitningar och smutskastning som ansiktsräddande metod. ”Lågaffektivt bemötande mot personer som gapar brukar vara en ganska framgångsrik strategi”, svarade Andersson i TV4:s slutdebatt på KD-ledarens vädjan att ta ansvar för de senaste åtta årens misslyckanden inom kriminalpolitiken. Naturligtvis gick sedan hennes knähundar i SSU ut med en hyllningsvideo och stoltserade med deras partiledares ”ägande” av Busch, men tillåt mig betvivla att sådana ansvarsförskjutande översittarfasoner verkligen var en framgångsrik kommunikationsstrategi när brottsligheten tillåts slå rekord på rekord och otryggheten breder ut sig.
Valresultatet talar för att det misslyckades. Anspelningarna på ”statsmannamässighet”, värderingsmässig renlighet à la Annie Lööf och tillförlitlighet i kristider, rodde inte de rödgröna i land. Sakpolitiken, ytterst gestaltad i Tidöavtalets 62 långa sidor, trumfade moraliserandet. Dilemmat den nyblivna oppositionsledaren måste bekanta sig med är hur hon nu ska övertyga väljarkåren om att hennes alternativ skulle vara bättre. Meningsskiljaktigheterna i hennes block är på tok för stora för att komma upp med ens egen version av Tidöavtalet – eller ens ett “januariavtal”. Alla Anderssons argument under valrörelsen gick ut på att belysa varför hon bör behålla makten, men vad händer nu när den är förlorad?
Den moderate utrikesministern Tobias Billström slog huvudet på spiken i en tweet publicerad under Vänsterpartiets partiledares brandtal före den slutgiltiga statsministeromröstningen: ”Hur denna opposition skall kunna enas om något annat än att man ogillar regeringen är svårt att förstå.” Om Tidöavtalets stärkta a-kassa och generösa tandvårdsreform är ”nyliberal nedskärningspolitik” undrar många säkert vad Dadgostar skulle ha sagt om blockpartnern Annie Lööf själv fick bestämma.
”Jag är ju en vinnarskalle!” utbrast Magdalena Andersson i en intervju med nätmagasinet ”Chef” år 2012. Men vad ska hon göra när det är Ulf Kristersson som fäster broschen med riksvapnet på sin kavaj?
