Att lära sig saker är ett tungt jobb, även för vuxna, och föreställningen att skolbarn skulle hysa ett verkligt intresse för fler än ett eller två ämnen är klart optimistisk. En skola som vill vara rolig är en skola som sviker barnen på lång sikt, skriver Jakob Sjölander.
Nöjesparker omgärdas av staket. Det gör även andra roliga platser som biosalonger, djurparker, sportarenor och konserter. Syftet är att hålla icke-betalande på behörigt avstånd. Men något som mestadels saknar staket är Sveriges skolor. Och när de har staket så är det för att hålla barnen inne snarare än ute. Om vi hörde talas om ett barn som smugit in på en cirkus så skulle vi inte höja ögonbrynen, men det skulle vi nog om vi hörde om ett barn som smugit in på en skola. Vi kan från detta dra slutsatsen att skolan inte har samma behov att hålla barn borta. Skolor är helt enkelt inte tillräckligt roliga.
Läs även: DEBATT: Freda våra barn från rasstereotyper i skolan
Att en rolig skola vore bra ter sig vid ett första ögonkast uppenbart. Eleverna skulle arbeta flitigt och entusiastiskt, och lära sig mer. Det lustfyllda lärandet är så uppenbart önskvärt att det är märkligt att vi inte insett dess värde för hundratals år sedan. Lösningen är självklart att vi har insett det för hundratals år sedan. Det är bara att vi har glömt det igen, eftersom det inte fungerat. Historiens sophög är full av ”uppenbara” idéer som inte överlevt kontakt med verkligheten.
Sanningen är att barn inte tycker om att lära sig. Detta är varken märkligt eller något som behöver förklaras. Det är trots allt inte som att vi vuxna är bättre. Vi har oändliga möjligheter att bilda oss, all världens kunskap finns ett par musklick bort. Men trots det så verkar Netflix inte direkt översvämmas av dokumentärer om, säg, utvecklingen av serbokroatiskans verbböjningar mellan 1848 och 1914. Som vi vuxna snabbt inser när vi försöker lära oss något så är det ett väldans jobb. Det är inte lättare för våra barn. Det vi vuxna tycker om är bildningens idé snarare än dess praktik – detta förklarar varför vi lämnar praktiken till våra barn.
Men visst tycker vi vuxna ibland om att lära oss saker. Vi har alla våra intressen. En del tycker om historia, andra matematik, någon politik, en annan fysik, och så vidare. Det kanske till och med finns de som är intresserade av serbokroatiska verbböjningar. Nog kan alla hitta något mellan himmel och jord som de vill veta mer om. Problemet är bara att detta inte hjälper oss att bygga en fungerande skola, eftersom vad som studeras där är betydligt mer avgränsat än himmel och jord. I dagens skola får elever betyg i 17 ämnen. Om vi antar att genomsnittseleven är intresserad av ett av dessa så betyder det att eleven måste lägga 16/17 av sin tid på sådant denne inte är intresserad av. Ingen är intresserad av allt, få är intresserade av särskilt mycket, och en del är inte intresserade av något.
Inte heller är det möjligt att låta eleverna studera vad de vill. Detta eftersom vi ju vill att de ska studera vad vi, de vuxna, vill. Vuxna och barn gör som bekant olika prioriteringar. Även om vi skulle tillåta barn att studera, säg, fotboll eller det senaste datorspelet, så skulle de missa andra saker. Varje minut som läggs på det ena är en minut som inte kan läggas på det andra.
Även om skolarbetet kanske skulle kunna göras mindre tråkigt, så kommer det ändå aldrig kunna konkurrera med ren lek. Det finns ju fler saker som är roliga än vad det finns saker som är både roliga och nyttiga på samma gång, då det är enklare att uppfylla ett mål än två. Den fria marknaden är bra på att hitta affärstillfällen, men har ändå inte lyckats frambringa en skola som kan konkurrera med Gröna Lund. Det antyder att en sådan skola inte är möjligt. En verklig och välfungerande skola kräver alltså att eleverna gör sådant de egentligen inte vill.
Läs även: DEBATT: Genusförskola kommer inte att rädda oss från våldet
Det finns två sätt att få folk att göra sådant de egentligen inte vill – moroten och piskan. Moroten är att belöna eleverna för deras insatser. I dagens system representeras det av löftet att eleverna någon gång ska få ett fint jobb och slippa sitta utanför Ica med en papperskopp och säga ”hej hej” till förbipasserande. Tyvärr är sådana avlägsna mål sällan särskilt motiverande. Ett drömjobb flera år in i framtiden ter sig mycket avlägset för en sjuåring. Ofta låter också detta drömjobb deprimerande likt mer skolarbete…
Då kvarstår alltså piskan. En bildlig sådan, självfallet. Men ändå: Skoltvånget (”skolplikten”) håller i åratal elever fångna i en aktivitet de inte gillar, som de inte får betalt för, och vars högst avlägsna belöning de inte önskar sig. Skolor har därmed mycket gemensamt med fängelser och slaveri. Skolan är en tvångsorganisation. En tvångsorganisation som syftar till elevernas bästa, men likväl en tvångsorganisation. Detta är ingen trevlig insikt, men en som måste accepteras. Alternativet till tvång är – ingenting. Konsekvenserna av att basera skolan på ingenting är vad vi har sett de senaste decennierna.
Att öka tvånget innebär att öka vuxenvärldens inflytande över barnen, och därmed minska dessas eget inflytande. Exempel på hur detta skulle kunna uppnås vore kvarsittningar, att låta de som underkänns gå om, att bötfälla föräldrar för deras barns beteende, att ge lärare utökad rätt att beslagta föremål som mobiler, och att ge separat undervisning till störande elever. Det måste också finnas sätt att särskilja dem som sköter sig från dem som inte sköter sig, så att lämpliga åtgärder kan vidtas. Det vill säga någon form av betyg.
Låter detta grymt? Det är inget brutalt regelverk som jag föreslår – det behöver inte vara hårdare än att det gör valet att studera mer frestande än valet att inte göra det. Det vore en återgång till ett system som rådde före 60-talets reformer, ett system som fortsatt att vara effektivt där det nu tillämpas, exempelvis i Asien. Även där verkar barn överleva till vuxen ålder, trots att de studerar snarare än leker i skolan. Vi vuxna bör inte låta vår önskan att känna oss snälla gå ut över barnen på så sätt att vi inte förbereder dem inför de utmaningar de förr eller senare kommer att tvingas möta som fria medborgare i ett fritt land. En sådan snällhet motiveras snarare av lättja än äkta välvilja, och är ett förräderi mot yngre generationer.
Läs även: Lidström: Varför går svenska barn i skolan?
I en perfekt värld skulle skolan både vara rolig och effektiv. Men vi bor inte i en perfekt värld. Vi måste välja mellan två motsatser, nytta och nöje. Nog kan vi kompromissa och lägga oss någonstans mitt emellan, men vi bör inte blunda för att en roligare skola är mindre effektiv. Effektivitet uppnås på bekostnad av nöje, och nöje på bekostnad av effektivitet.
Jakob Sjölander
Master i filosofi, tidigare lärare, samt författare, senast till boken The Future of Yesterday: Predictions, Forecasts, and Failures.
