Den som inte är övertygad socialdemokrat eller som inte ligger längre till vänster än så har nog märkt att den svenska vänstern idag är etiskt djupt förvirrad. Vad gäller egentligen när det kommer till ”Palestina”? Å ena sidan mördade Hamas över 1200 personer, å andra sidan Gaza, oskyldiga barn, islamofobi, och så vidare.

Läs även: Sjölander: Den isolerade vänstern

Jag hävdar i denna krönika att denna etiska grumlighet dels har djupa rötter, dels är hart när omöjlig för socialdemokratin att kravla sig ur.

Arbetarrörelsen bygger på Marx läror om klasskamp, om en samhällsmodell där arbetare, proletärer eller ”folket” står mot kapitalister, mot ”de rika”, mot ”bankirer” eller ”borgarna”. Detta var retoriken Socialdemokraterna förde för omkring 140 år sedan när Mäster Palm agiterade och detta är retoriken när Magdalena Andersson höll sitt installationstal på S-kongressen 2021.

Illvilja och fientlighet ingår som en outbrytbar del av den socialdemokratiska ideologin. Utan illvilja gentemot ”de rika” så existerar ingen socialdemokrati. Inför sig själva räddar Socialdemokraterna självbilden genom att anse att de representerar ”folket”. Vi andra, de ondskefulla ”borgarna”, utgör dock samtidigt nära halva valmanskåren.

Socialdemokrati och andra former av socialism som bygger på Marx läror är exkluderande, de är en form av gemensam fiendepolitik, något jag diskuterat i en tidigare krönika. Är inte alla ideologier exkluderande? Inte alls. Andra populära ideologier, som socialliberalism, klassisk liberalism och traditionell svensk konservatism, är tvärtom inkluderande.

Kristendomen om något är en inkluderande religion.

Både socialdemokrati och kommunism strävar efter det klasslösa samhället, något som ska uppnås genom att arbetarna/proletariatet tar makten och att borgarna/kapitalisterna på något vis försvinner. Om de övertygas eller förgörs är lite oklart, i synnerhet beträffande socialdemokratin.

Medan socialdemokrater vill använda demokratiska medel, som de kallar det, för att skapa det socialistiska samhället, så önskar kommunisterna göra det med våld.

Svensk socialdemokrati har delvis övergett tanken på att slutmålet är det helt och fullt socialistiska samhället.

Vård, omsorg, skola, pensioner, äldreomsorg, daghem och så vidare ska enligt dagens svenska socialdemokrati skötas ”gemensamt”, av stat och kommun, eller av ”samhället” som de medvetet otydligt kallar det.

Samtidigt accepterar Socialdemokraterna ofta, men inte alltid, ett av dem hårt reglerat näringsliv som åtminstone i formell mening är privatägt. Detta med undantag av fenomen som löntagarfonderna, då Socialdemokraterna strävade efter att låta det socialdemokratiska facket ta över alla större företag.

Det svenska socialdemokratiska partiet splittrades efter Lenins maktövertagande i Ryssland 1917. Bland utbrytarna fick vi Sveriges Kommunistiska Parti, SKP, dagens V, ett parti som skrev under på De tjugoen villkoren. Detta innebar inte att SKP blev ett ”Moskvatroget” parti. Istället innebär det att SKP blev en del av kommunistpartiet – singularis. SKP var endast den svenska lokalsektionen av den Tredje internationalen, Komintern, styrd från Moskva.

Stalin upplöste formellt Komintern 1943; det såg illa ut att Sovjet drev organisationer som hade som syfte att störta världens alla icke-kommunistiska regeringar, inklusive de i USA och Storbritannien, Sovjets allierade under andra världskriget.

I verkligheten tog SKP order från Moskva långt in på 1960-talet. Relationen efter att SKP bytt namn till VPK var mer komplicerad.

Utifrån denna historia är det alltså fel att se dagens Vänsterparti som ett utskott av Lenins och Stalins kommunistparti eller som ett självständigt parti som bara inspirerades av Lenins och Stalins kommunistparti. Vänsterpartiet är tvärtom just Lenins och Stalins kommunistparti.

Vänsterpartiet är alltså inte att likna vid en stickling eller ett frö från det sovjetiska partiet eller som ett parti som alltid ägt en viss självständighet. Istället är den bästa liknelsen ett träd eller en krukväxt som någon gång under 1960- och 1970-talen delades, komplett med rötter, stam, grenar och blad.

Det är med andra ord fullt legitimt att fråga Nooshi Dadgostar ”varför allierade ni er med Hitler mellan augusti 1939 och juni 1941?”, ”varför såg Vänsterpartiet till att miljoner ukrainare svalt ihjäl 1932–1933?”, ”varför byggde Vänsterpartiet Gulagarkipelagen” och ”varför avrättade ni 22 000 polska officerare, poliser och intellektuella i Katyn 1940?”.

Efter att muren fallit hade det italienska kommunistpartiet 1991 vett att upplösa sig självt. Så icke det svenska.

I Sverige är det nu populärt att kritisera SD med argument av typen att ”en medlem hade en kusin vars kompis hade en pappa som var med i Waffen SS”. Samtidigt har Sverige ett riksdagsparti som styrts av Stalin, världens näst blodigaste diktator efter Mao.

Läs även: DEBATT: Weber, vänstern och migrationsdebatten

Socialdemokraterna var tidigare medvetna om detta. I Sverige talade vi om ”de fyra demokratiska riksdagspartierna”, det vill säga Socialdemokraterna, Moderaterna, Centern och Folkpartiet. Socialdemokraterna höll hårt på ”rågången åt vänster”. På arbetsplatserna höll Socialdemokraterna kommunisterna kort.

Men tiden går, VPK tog sig ett nytt namn och strax efter att muren fallit började svenska journalister omsorgsfullt glömma bort vad Sovjet, DDR, KGB, och så vidare var för någonting. Inte för att de begrep vad en marknadsekonomi är för något innan dess heller, eller varför en centralstyrd ekonomi aldrig någonsin kan fås att fungera.

Återigen har vi att Socialdemokraterna är ett gemensamt fiendeparti. Borgarna är inte bara meningsmotståndare, de är objektivt sett ondsinta fiender. Enligt den socialdemokratiska, marxistiska teoribildningen så kan en kapitalist tro sig vara hur god som helst, handla hur gott som helst. Han är ändå en klassfiende. För den som tror att detta synsätt skulle vara överspelat, lyssna på hur Magdalena Andersson idag talar om ”bankirer”.

Socialdemokraterna har därför å ena sidan att förhålla sig till kommunisterna, ett parti som har samma grundläggande världsbild som Socialdemokraterna, ett parti som med våld vill åstadkomma i stort sett samma samhälle som Socialdemokraterna önskar se.

Å andra sidan har Socialdemokraterna klassfienderna. Bankirer, de rika, kapitalet, Thatcher i England, Reagan, George W Bush och Trump i USA och ”USA-imperialismen” rent allmänt. På hemmaplan bekämpar de i sin retorik bland annat arbetsgivarna och Bohmans, Adelsohns, Bildts och Kristerssons moderater.

Idag, och säkert sedan åtminstone 1970-talet, antagligen sedan 1960-talet, är det som starkast motiverar Socialdemokraterna till att bekämpa SKP/VPK/V att de konkurrerar om samma väljargrupper.

Beträffande Israel så hade Sverige förvisso en god relation under 1950- och 1960-talen. Samtidigt är traditionellt judar associerade med kapitalismen och än mer med banker. Detta var ett yrke som de under medeltiden blev hänvisade till, både på grund av andra yrkesförbud och på grund av kyrkans förbud mot vad som benämndes ocker (en del, men inte alla, lån mot ränta).

Byt ut termer som ”de rika”, ”bankirer” och ”de som gör vinster i välfärden” mot ”judar” i bland annat Magdalena Anderssons tal så har vi i stora delar av den gamla antisemitismen. Riktigt varför det skulle vara acceptabelt att vara ”antibankir” och ”antirik” men inte att vara ”antisemit” är högst oklart för mig. ”Bankirer” och ”de rika” associeras ju av Socialdemokraterna med samma påstådda öppna eller dolda ondska som förr judarna.

”De rika” antas allmänt konspirera mot ”folket”, mot ”arbetarna”, och teorin att ”vinster i välfärden” skulle inverka menligt på den så kallade välfärden har ungefär samma verklighetsförankring som Sion Vises protokoll.

Så här står vi med en svensk socialdemokrati som gladeligen stödjer kommunister i alla länder, förutom i Sverige där de konkurrerar om Socialdemokraternas väljargrupper. Detta vare sig de är nordvietnamesiska kommunister, kurdiska kommunister, Mengistus bödlar, det kära systerpartiet Fatahs judemördande terrorister, Mugabes ”krigsveteraner” eller Polisarios al-Quaida-affilierade ”befrielserörelse”.

Kan Socialdemokraterna ta sig hur detta? Troligen inte. Att kämpa mot ”de rika” är partiets identitet. Utan påhittad fiende ingen socialdemokrati.

Läs även: Lidström: Vänsterns israelhat och palestinaförälskelse