Det är inte svårt att hitta ursäkter när olyckor sker. Vi kan skylla på otur, den mänskliga faktorn, oförutsägbarhet, alltings jävlighet, och så vidare. Låt oss ta förra vinterns energipriser som exempel. Den främsta ursäkten var Ukrainakriget. Och som med de flesta ursäkter så fanns där ett korn av sanning. Nog påverkade kriget. Men det fanns en följdfråga som sällan ställdes: Varför påverkade Ukrainakriget de svenska energipriserna?

Läs även: Lidström: Konservatism, libertarianism och socialliberalism

På ett plan är svaret enkelt, vilket bidrog till att frågan inte ställdes. Ukrainakriget ledde till att mindre gas levererades till Europa, vilket ledde till brist, vilket ledde till ökad konkurrens om den gas som fanns, vilket ledde till höga priser. Då energimarknaden är internationell tvingades svenska energikonsumenter tävla med den europeiska budgivningen, vilket ledde till att även svenska priser ökade. Gott så. Höga priser orsakas till syvende och sist av någon sorts brist. I vintras orsakades denna brist delvis av Ukrainakriget. Men bristen orsakades även av ett annat ganska självklart skäl: att vi själva inte kunde producera mer och ersätta det som förlorats.

Kriser som vinterns prischock har två ingredienser. Den första är tillfälligheter, som Ukrainakriget. Dessa är synliga och får mycket uppmärksamhet. Visst är de en del av förklaringen, men deras synlighet gör att det är lätt att använda dem för att dölja den andra ingrediensen: grundläggande svagheter.

Det finns flera skäl till att de tillfälliga chockerna uppmärksammas mer än svagheterna. Våra sinnen är inriktade på det som förändras och det nya. Men svagheter kan ta decennier att utvecklas, och glöms lätt. Chockerna är å andra sidan dramatiska och intresseväckande. Det är lätt att missa att ett hus är illa skött och att det sakta ruttnar sönder då förändringen från dag till dag är liten, men det är svårt att missa en storm. Därför får stormen skulden när huset rasar och inte det dåliga underhållet.

Läs även: von Seth: Natoansökan och Erdogans arrogans

Det andra skälet till att chockerna får mer uppmärksamhet är tvåfaldigt: de är inte någons fel, och de gör det lätt att hitta syndabockar. Detta är inte så motsägelsefullt som det först låter, då båda handlar om att minimera antalet ansvariga. Svagheter i form av stora samhällsproblem kan ha ett stort antal ansvariga, i en demokrati kanske till och med hela befolkningen. Genom att skylla på oförutsägbara chocker kan de ansvariga skydda sig själva. Att hitta en syndabock är samma sak, förutom att skulden koncentreras till en viss individ som ensam får bära hela bördan.

Det tredje skälet till att chockerna får uppmärksamhet är för att de ses som undantag. Och visst är de det. Men detta bör inte användas som ursäkt för att inte förbereda sig. Visserligen är många (de flesta) chocker oförutsägbara, men att de är oförutsägbara betyder inte att vi inte kan förbereda oss på dem. Att ha reserver är alltid en bra idé. Vi måste vara förberedda på undantag eftersom de oundvikligen sker förr eller senare. Vanligtvis förr. Det är normalt att onormala saker sker.

Sveriges energiförsörjning var klen, och är, klen. Vi har få reserver. Även om inget krig brutit ut i Ukraina så hade det förr eller senare gjort det någon annanstans, och om det inte hade varit ett krig så hade det varit en finanskris, en pandemi, en naturkatastrof eller vad som helst.

Skillnaden mellan chocker och svagheter är ett exempel på den uråldriga kampen mellan det som syns och det som är viktigt. Ofta är dessa desamma, men långtifrån alltid. Chockerna är dramatiska, men den fråga vi bör ställa oss är istället: varför fick chocken sådana konsekvenser? Varför var vi så sårbara?

Läs även: Brinkemo: Begreppen som ger oss nycklarna till en ny verklighet