Med hjälp av rättighetsresonemang skyfflar våra politiker, påhejade av våra medier, in allt fler frågor om identitet och natur under juridikens paraply. Men juridiken ska inte vara ett ideologiskt verktyg för experimenterande med sexualitet, identitet eller biologi, skriver Torsten Sandström.
Identitetspolitiken i västvärlden accelererar. Kön, sexualitet, hälsa, sjukdom är på allas läppar. Psykologens yrke utvecklas allt mer till siarens. Hela människolivet spås i kaffesump och medierna flödar av uttalanden om personers egon. Krönikörer skådar dagligen sina egna navlar. Och varje dag inbillar sig så kallade experter kunna lösa relationsproblem i spalterna.
Läs även: Makram: Wokevänstern och yttrandefriheten
Sedan tar politikerna över stafettpinnen genom att lova ytterligare lagstiftning, exempelvis om ett självvalt och nytt juridiskt kön. Varpå medierna spär på med stöd till ungdomar som är missnöjda med sin könsposition och genom operation hoppas förbättra den. Sydsvenskan presenterar en före detta tjej (antar jag) – vid namn Joel – som i Malmö efter ett kort läkarsamtal fått sina bröst bortopererade. Joel tyckte den offentliga vården tog för lång tid på sig.
Till denna lavin av mänsklig egofixering syns även en stegrad uppmärksamhet ägnas andra biologiska arters ”rättigheter”. Sedan länge har olika djur getts ett skydd som närmast liknar den juridiska roll människan tilldelats. Miljörörelsens framfart bidrar på så vis till att ge hela jordklotet ett själsliv, något som FN naturligtvis villigt tar på sig att utveckla genom översteprästen Kaifas, förlåt António Guterres, svavelosande predikningar.
Hans metod belyser socialdemokratins ständiga ambition att förvandla alla samhällsfenomen till maktfrågor och till vänsterpolitik.
På så vis upphöjs politiker till domare över naturen. I sin kristallkula tolkar homo politicus människans och andra biologiska arters existens i lagstiftningens termer. På ofta bristfällig grund utfärdas maktfullkomliga regler. Effekterna för planetens invånare av alla slag blir djupgående. Människor tvingas att anpassa sig och inrätta sina liv efter skeenden lång inne i skogen eller högt uppe i atmosfären (och ända ute i kosmos).
Vargar tillåts äventyra bönders boskap och miljoner satsas på skydd för en grodart. Amerikanska humrar ska däremot utrotas om de återfinns i svenska vatten. Veganism utpekas som en mänsklig ödesfråga. Genom skambeläggning som redskap vill FN styra individernas vardag. Via delvis riggade vetenskapliga teorier blir följden att enskilda – människor, djur och växter – förvandlas till leksaker i makthavarnas händer.
Moralfilosofen Martha Nussbaum ställer villigt upp som uttolkare och talesperson för en biologisk syn på makt. Hon menar att alla biologiska varelser, som har ett medvetande och kan känna, bör ha rätt att få leva liv där de kan utveckla sina förmågor. Budskapet som låter så vackert är i realiteten förskönande naivt. Människan – liksom andra biologiska arter – lever sällan i harmoni utan ofta i konflikt. Vi ser hur människor slits i stycken i Ukraina. Och vilda växter och djur kämpar med varandra för sin överlevnad.
Det rör sig om en gigantisk strid för överlevnad. Lika fullt ställer Nussbaums anhängare villigt upp som domare i kampen mellan biologins olika arter. Vissa ges juridiska rättigheter, andra arter anses som invasiva och ska utrotas – eller betraktas som själlösa och ska ätas upp av människan.
Läs även: Altstadt: Meghan och Harry och wokeismens mentala fängelse
Som läsaren anar är jag djupt kritisk till såväl ett stegrat fokus på identitetsfrågorna som till utvecklingen att ge djur och växter juridiska rättigheter. Enbart människan kan skapa rätt och detta för sin egen art. Det sammanhänger med vår förmåga att bära rättigheter och skyldigheter. Varken djur eller växter förmår resonera i begrepp som befogenheter och plikter. I princip kan däremot barn detta och har följaktligen juridiska rättigheter, som normalt ska förvaltas av deras föräldrar.
Därmed inte sagt att naturen, såsom djur och växter, ska skövlas, skadas eller utsättas för orimliga påfrestningar. Men jämfört med människan är de närmast själlösa biologiska varelser som vi måste försöka vårda – framför allt till nytta och glädje för oss själva. Vi behöver dem för vår överlevnad.
Men vår glädje över hundar, katter, kossor och blommor ska inte lura oss att tro att de kan vara bärare av rättigheter och skyldigheter. För dem rör det sig givetvis om begrepp som de själva varken förstår eller kan ta tillvara. Därför är det ägarna till djur och mark som bestämmer efter rättsordningens allmänna riktlinjer.
Den utveckling jag är kritisk till drivs av aktivister inom vänster- och klimatrörelsen. Deras nya tro kräver nämligen en ny dogmatik. Den yttrar sig i en närmast religiös syn på livet på vår planet, Jorden. För att främja sin strävan menar dessa aktivister att nya regler krävs om rättigheter för djur och växter. Jag menar att detta är politiskt och vetenskapligt humbug.
Dessutom är risken stor att rörelsen utvecklas i auktoritär riktning. Redan nu ser vi hur FN – i sin strävan efter global makt – via skrämsel använder människans liv, biologin och naturen som slagträn. Jag protesterar. Enbart genom ett öppet samtal kan utvecklingen ledas i goda banor. Men i klimatfrågan råder minsann ingen politisk och medial öppenhet!
I USA pågår just nu en rättsprocess inför kalifornisk domstol rörande en ung tjej som på en klinik opererats för könsdysfori. Alltså en ingripande åtgärd. Efter ett fåtal år har hon ångrat sig. Och nu vill hon ha ett stort skadestånd av den klinik som utfört ingreppen. Vi svenskar borde minnas historiens vådor av att människor – med stöd av politiker och lagstiftning – utsatts för medicinska ingrepp, mätningar och skadlig uppväxt på dåliga fosterhem. Rätten måste skyddas från politikernas klåfingrighet!
Vi måste i görligaste mån låta bli att framkalla nya risker för kränkningar. Juridiken ska främja människan, inte vara ett verktyg för experiment avseende ideologi, identitet och biologi. Enbart genom större frihet för medborgarna kan vi bygga ett bättre samhälle.
