Ukrainakriget gjorde rent hus med en mängd märkliga föreställningar om försvarsmakten som florerade efter murens fall, och tvingade fram snabba och djupgående omvärderingar. Natoförhandlingarna har dock stött på patrull, och det enda rimliga är att sluta ge efter för Erdogans utpressningsförsök, skriver Björn Törnvall.
Verkligheten har nu kommit ifatt alla drömmar om att vårt försvar skulle vara ett särintresse, som nästan inte behövdes efter Berlinmurens och Sovjetunionens fall. Dessa önskedrömmar ledde till en oerhörd kapitalförstöring, regisserad av diverse så kallade visionärer i försvarsledningen, med en hejaklack bland våra förtroendevalda i riksdagen.
Nedmonteringen av vårt försvar tilläts gå så långt att en överbefälhavare bekräftade vår oförmåga att med de resurser vi hade, kunna försvara hela landet. En otänkbar situation i ett land som under det kalla kriget trodde sig vara väl rustat att försvara sitt oberoende. Åtminstone till dess att förväntad hjälp skulle komma till undsättning från Nato – efter någon veckas uppehållande försvar till sjöss, till lands och i luften.
Läs även: Skogkär: Det lönar sig inte för regeringen att krypa för Turkiet
Att vi under hela tiden från andra världskriget hade samarbetat mycket nära med västmakterna var något de S-märkta makthavarna noga dolde för svenska folket. Det var rentav så politiskt känsligt att anhöriga till den av Sovjet nedskjutna DC3:ans besättning, under hopp och förtvivlan tvingades vänta i över 50 år på sanningen om vad som hände deras närmaste och varför. En sanning som landets ledning kände till nästan lika länge.
Många svenskar har med stigande oro sett utvecklingen av Rysslands ambitioner att återskapa den dominans i forna östblocket som raserades när Sovjetunionen föll. Rysslands ockupation av Krimhalvön 2014 med hjälp av ”små gröna män”, som tyvärr passerade alldeles för obemärkt i västvärlden, följdes av ett storskaligt brutalt krig mot Ukraina som inleddes den 24 februari 2022 och fortfarande pågår.
Detta ledde till att Sveriges efter andra världskriget utåt sett alliansfria försvarspolitik äntligen togs under omprövning. Beslut fattades under viss vånda på flera håll om att, på grund av det ökande hotet från ett bevisligen mycket aggressivt Ryssland, ansöka om medlemskap i Nato tillsammans med Finland. Att avsikten därmed var att uppnå en avsevärd förstärkning av Sveriges försvar mot ett eventuellt angrepp från främmande makt, var lika självklart som att hotet kom från Ryssland – en av världens två största kärnvapenmakter.
Vår ansökan om medlemskap i Nato måste enligt fördraget godkännas av alla medlemmar i organisationen. Detta har orsakat irritation och turbulens då alla medlemmar utom två, Turkiet och Ungern, är positiva till vår ansökan. Ungern väntas inte utgöra ett hinder, även om en viss irritation har märkts efter kritiska uttalanden om landets rättssystem från tidigare svenska regeringsmedlemmar.
Men den för Nato strategiskt viktiga medlemsstaten Turkiet utnyttjade direkt möjligheten att sätta press på Sverige, med krav om ökade svenska åtgärder mot vad Turkiet anser vara terroristisk verksamhet riktad mot landet i Sverige. Ett så kallat memorandum om vad Sverige behöver göra åt detta upprättades tillsammans med Finland och Turkiet i Madrid den 28 juni 2022.
Trots att Sverige nu anser sig uppfylla avtalets krav utnyttjar Turkiets president Recep Tayyip Erdogan fortfarande situationen maximalt för att få igenom ökande krav på åtgärder från Sveriges sida. Även sådana som inte ingår i avtalet från Madrid. Han har signalerat att Turkiets parlament nu är berett att inleda en beslutsprocess för att acceptera Finland som medlem av Nato, men ännu inte Sverige.
Att Finland därmed går vidare utan Sverige med sin medlemsansökan kan kännas besvärande för de finska politikerna efter tidigare uttalanden om deras starka vilja att göra Natointrädet tillsammans med oss. Men det är givetvis helt begripligt med Finlands utsatta geografiska läge och en mycket lång gräns mot ett aggressivt Ryssland. Att våra länder även fortsatt kommer att samarbeta mycket nära om försvaret av våra länder och Nordeuropa är lika självklart som att den stora hänsyn vi i Sverige visade mot Finlands känsliga situation visavi Sovjetunionen kvarstår oförändrad, oberoende av att grannen nu heter Ryssland.
Läs även: Ungern: Vi vill inte försena Sveriges Natoansökan
När det gäller våra relationer till Turkiet är situationen dock en helt annan. Nya Wermlands Tidningens ledarskribent Henrik L. Barvå skriver i en artikel den 18 mars, rubricerad ”Nu får det räcka med förödmjukelser, sätt press på Nato” bland annat följande:
”Sverige måste sätta hård press nu. Inte på Turkiet, för det hjälper inte, men väl på de andra Nato-länderna. För detta är inte bara en pinsamhet för oss utan i än högre grad för Nato och deras öppna dörrar-politik. Förtroendet för försvarsalliansen undergrävs för varje dag den tillåter sig att hållas som gisslan av en trilskande medlem som bara är ute efter egna fördelar, och knappast ens kan ses som en verklig allierad. Så länge Sverige krökte rygg så skedde av allt att döma inte mycket från Nato-håll. Men nu är vi snart vid vägs ände om inte Nato-länder som Förenta Staterna, Storbritannien och Tyskland drar åt tumskruvarna på Erdogan.”
Jag kan bara hålla med Barvå. Vi har helt klart passerat den punkt där eftergifter för ökande turkiska krav bara leder till nya sådana. Så löser man inte en utpressningssituation. Det krävs nu betydligt hårdare tag av Nato och dess mest betydande medlemmar, som ser fördelen med ett svenskt medlemskap och vill behålla förtroendet för försvarsalliansens förmåga intakt. De kan därför rimligen inte längre acceptera att ”svansen viftar på hunden” istället för tvärtom.
Turkiets avoga inställning till Sverige grundas till en del sannolikt på att S vid två tillfällen gjort sig beroende av stödet från en i riksdagen avhoppad, till Turkiet kritisk, tidigare vänsterpartist med kurdisk bakgrund. För att kunna tillsätta Magdalena Andersson som ny statsminister och för att kunna undvika en hotande misstroendeförklaring mot landets justitieminister Morgan Johansson.
Därtill kommer också att diverse Natomotståndare utnyttjat de grundlagsfästa yttrande- och demonstrationsfriheterna som tillhyggen i sin kamp. Viftandet med olika, enligt Turkiet, terroristanknutna flaggor och bränningen av koranen utanför turkiska ambassaden i Stockholm, har bidragit till de avsevärda problem vi nu ser med ratificeringen av vår Natoansökan.
Att vissa politiska krafter i Sverige är beredda att göra vad som helst för att förhindra ett svenskt inträde i Nato är uppenbart. Lika uppenbart är vårt och Nordeuropas behov av Natomedlemskapets förstärkning av vår förmåga att försvara oss och vår närmaste omvärld runt Östersjön. För att vi ska kunna bli medlemmar i Nato krävs en ny lag, som gör detta möjligt och reglerar huvuddragen i vårt framtida samarbete. Den stiftas av riksdagen efter förslag från regeringen. Som väntat har de politiska partierna olika synpunkter på hur denna lag ska utformas. Försök har exempelvis gjorts att göra den ej aktuella frågan om stationering av försvarsalliansens kärnvapen på svensk mark i fredstid till ett problem. MP har önskat se ett förbud mot detta även under krig.
När riksdagen den 22 mars 2023 med mycket stor majoritet röstade för att Sverige skulle frångå sin tidigare alliansfria försvarspolitik och gå med i Nato, kunde föga förvånande konstateras att V röstade emot. Att även MP röstade nej borde vi kanske inte heller förvånas över. Ett litet storstadsparti, som ursprungligen kom in i riksdagen på en fräck bluff om säldöden och länge framgångsrikt har agerat vågmästare åt S för att säkra dess regeringsmakt, agerar numera helt på egen hand.
Man intar gärna rätt egenartade ståndpunkter i sin politiska ”ökenvandring”, vars allvarliga konsekvenser för Sveriges och dess invånares ekonomi och säkerhet inte verkar vara särskilt väl genomtänkta.
Läs även: Altstadt: Så hit ledde oss krusandet för sultanen … dags att lägga ner nu?
