Mat är en av de viktigaste förutsättningarna för att vi ska leva. Därför ligger en djup symbolik i att bjuda någon på mat. Än djupare när vi har lagat maten själva: Det är att bjuda på liv.

En måltid är i första hand en aktivitet för den lilla gemenskapen. Det dagliga middagsmålet för den närmaste familjen. En bjudning för släktingar eller goda vänner. Den är inte en av de kollektiva handlingar som förenar en nation eller annan identitet. Därför är måltiden en i huvudsak borgerlig handling.

Läs även: Brinkemo: Upplysningen måste hela tiden återerövras

Den traditionella måltiden kan vara överdådig, som julmiddagen i Bergmans Fanny och Alexander. Den kan vara betydligt enklare. Men den måst som jag ser det uppfylla tre kriterier: Alla deltagarna börjar och avslutar måltiden samtidigt (med viss flexibilitet för de minsta). Alla deltagarna äter av samma mat (om än inte allt som bjuds). ”Låt maten tysta mun” är bannlyst.

Den här, kanske romantiska, synen på hur en måltid bör gestalta sig har inte varit ohotad.

På John Ericssonsgatan 6 i Stockholm ligger det så kallade Kollektivhuset. Det uppfördes 1935 efter ritningar av Sven Markelius och i samarbete med Alva Myrdal. Kollektivhuset besöks idag av arkitekturintresserade från hela världen. Syftet var att förverkliga de radikala familjepolitiska idéer som hade lanserats genom skrifterna acceptera och Kris i befolkningsfrågan.

I bottenplanet låg ett centralkök med fast anställd personal, och maten sändes upp med mathissar till varje lägenhet. Lägenheterna var små, smutstvätt lämnades via ett tvättnedkast till ett centralt tvätteri och barnen till en barnavdelning – i det senare fallet dock utan något rörsystem direkt från lägenheten. En bostadsmaskin för att lösa behovet av mat och annat på rationellast tänkbara sätt.

De radikala idéerna i början av 30-talet innebar ett brott mot historien och traditionen, så som de hade utvecklats i det borgerliga samhället. Efter kriget, under 1950-talet, fortsatte kollektivistiska idéer att prägla politiken under socialdemokratisk ledning. Att laga mat uppfattades som tråkigt och tidsödande. Lösningen såg man i arbetsbesparande maskiner, ökad användning av konserver, industriellt framställda halvfabrikat och djupfrysta produkter. Möjligheten att helt ersätta matlagningen med ett piller framfördes, men fungerade aldrig i praktiken.

Under senare delen av 1900-talet förändrades våra livsmönster, inte bara arbetslivet utan också utvecklingen av aktiviteter utanför de tidigare fasta arbetstiderna. Det blev allt svårare att samla alla till en gemensam måltid vid dagens slut. ”Frukostering” blev ett begrepp för middagar där man åt när man hade tid i stället för att sätta sig vid ett gemensamt bord.

Läs även: von Seth: Kungen ska ha ökade befogenheter – inte pension

Ett annat hot mot den gemensamma måltiden var det ökade intresset för olika slag av dieter. Medierna har ett stort ansvar för att underblåsa föreställningar om att vissa slag av mat är särskilt skadliga, andra särskilt nyttiga. Det finns människor som mår dåligt av laktos, gluten, socker och andra substanser. Men de som har satt i system att enbart äta mat som är helt fri från något är långt fler än de som har medicinskt skäl att hålla en viss diet.

Det har också gått mode i dieter som anses särskilt nyttiga: Medelhavskost, stenålderskost, LCHF, 5:2 och en uppsjö andra formler som förmodas leda till hälsa och långt liv. Det är bara att välja, och väljer gör många med resultatet att de inte längre kan delta i en fullt ut gemensam måltid.

Det tredje av mina kriterier handlar om måltiden som plattform för det goda samtalet. När människor samlas för att äta mat, och gärna sitter kvar vid bordet när maten är uppäten, kan deltagarna dela och utbyta åsikter, erfarenheter och kunskaper. Det är en kulturgärning. Måltidsgemenskapen är också ett gyllene tillfälle för äldre generationer att föra vidare kulturarvet till de generationer som följer.

Social ingenjörskonst, ”modernism” och politisk kollektivism har under snart ett sekel rivit ned mycket av den gemenskap som kan kallas ”borgerlig”, som motsats till socialdemokratins definition av ”samhälle”. Att hedra den goda måltiden är ett sätt att i det lilla göra motstånd mot en utveckling som många av oss känner oss främmande inför.

Läs även: Sjölander: Vi blir aldrig nöjda, men vi borde