Svenska media rapporterade nyligen att två ryska poeter dömts till sju respektive fem och ett halvt års fängelse. Brottet var ”uppvigling till hat och uppvigling till verksamhet som hotar statens säkerhet”. Det som de två konkret hade gjort var att läsa upp dikter som kritiserade Rysslands krig mot Ukraina.

Läs även: von Seth: Kungen ska ha ökade befogenheter – inte pension

Också i Sverige klassas kritik ofta som ”hat och hot”. Men det är skillnad på kritik och kritik. Många förtjänar epitetet ”rotborste” – att vara slät uppåt och taggig nedåt. Det är tryggt och bekvämt. Den som vågar vända på rotborsten har däremot slagit in på en farlig väg. Mycket farlig i Ryssland, men också i Sverige. Politiska och mediala makthavare svänger sig gärna med mantrat ”hat och hot” när man vill brännmärka kritiker.

Stående uttryck får en särskild genomslagskraft genom sin språkliga form. De kan rimma (kreti och pleti) eller allitterera (ler och långhalm). Allitterationen antyder ett samband mellan orden; att de är synonymer (rätt och riktigt) eller varandras motsatser (ros och ris). Ett tredje alternativ är att allitterationen ger intryck av ett samband som inte finns.

Så är det med ”hat och hot”. Att hata något eller någon är ingen trevlig känsla, men få av oss kan svära oss fria. Att känna hat är en rättighet i ett fritt samhälle, kanske också en skyldighet ibland. Hot är något helt annat. Det kan rent av vara brottsligt om hotet är konkret och allvarligt.

Läs även: Brinkemo: Självmedvetenhetens uppvaknande är nyckeln till mognad

Socialdemokraternas gruppledare Lena Hallengren har anklagat Sverigedemokraterna för att ”driva på hat och hot” i anslutning till Åkessons tal på partiets landsdagar i november. Riksdagsledamoten Jamal El-Haj anser att han utsatts för ”hat och hot” när han kritiserats för samarbete med Hamasanknutna organisationer.

Även Annika Strandhäll har menat att ”hat och hot är ett försök att undergräva henne som politiker”. När politiker utsätts för verkligt hot om våld är det ett brott och ett allvarligt hot mot demokratin. Men att ondgöra sig över ett oförskämt språkbruk på sociala medier är en helt annan sak.

De bildade och litterata har sina koder för hur man förolämpar fiender med elegans och finess. Den färdigheten står inte alla till buds, men det grova språkbruk som tidigare kan ha förkommit i drängstugor eller fikarum behövde den inte höra som inte befann sig där. Med sociala medier blev allt annorlunda. På X finns alla, från samhällets stöttepelare till de som Hillary Clinton kallade ”a basket of deplorables”.

Den som är aktiv där får räkna med tillmälen som ”landsförrädare” eller ”syltrygg”.

Det finns andra hot som är långt allvarligare. Mot bibliotekarier som inte törs freda kulturens fristad mot aggressiva ungdomsgäng. Upprörda släktingar eller gängmedlemmar som tvingar läkare prioritera akutfall på icke-medicinska grunder. Blåljuspersonal som hindras göra sitt jobb i särskilt utsatta områden. Biståndshandläggare eller tjänstemän vid Migrationsverket som tvingas godkänna det som borde få avslag. Lärare som inte vågar ingripa mot elever som saboterar undervisningen. Eller som vid betygssättningen dagtingar med sitt samvete på grund av hotfulla krav från föräldrar.

Exemplen är många. Det är det här slaget av hot som politiker och opinionsbildare borde rikta hela sin kraft mot. Inte mot grovheterna på sociala medier.

Läs även: Göranson: En kanon för en inkluderande nationalism