Ibland kan små detaljer kasta ljus över större sammanhang och generella tendenser. Som att mikrokosmos kan spegla makrokosmos.

Lördagsmiddagen skulle avslutas med jordgubbar – alldeles för tidigt och med låga förväntningar om att de skulle smaka något. För att förhöja upplevelsen plockade jag fram en vaniljglass ur frysen som länge väntat på sin tur. Det var ett ovanligt märke; när jag hittade det i butiken mindes jag att jag hade upplevt en underbart god glass av det märket många år tidigare.

Läs även: Lidström: Marknaden gav oss välstånd, inte facket

Men glassen blev en besvikelse, samtidigt som jordgubbarna smakade mer än jag räknat med. Det var förvirrande, så jag började leta omdömen på nätet för att förstå om jag var ensam om min besvikelse över den glass jag en gång hade uppskattat. Det var jag inte. En överväldigande majoritet hade gett betyget 1 (usel) åt glassen.

En mindre grupp hade röstat 5 och nästan ingen däremellan. I kommentarerna kom förklaringen.

Det lilla mejeriföretaget som hade gjort så god glass hade köpts upp av ett större företag för sex år sedan. Detta större företag hade också en gång varit ett litet mejeriföretag, och det hade köpts av en civilekonom och en ”entreprenör” för 17 år sedan.

Intet ont om civilekonomer – jag är själv en. Men hur man gör en god glass ingick inte i någon av kurserna på Handelshögskolan. På det området är mejerister tveklöst bättre. Vad vi däremot fick lära oss var hur man marknadsför, hur man skapar en varumärkesprofil och hur man går från att sälja en produkt till att erbjuda en ”upplevelse”.

När jag så googlar på utbudet från det företag som slukat den ena lilla glasstillverkaren efter den andra framgår tydligt att den nya ledningen lyckats fånga upp vår tids populäraste trender – på gott och på ont. Själv föredrar jag god glass framför tidens trender, men där är jag förmodligen i minoritet.

Jan Carlzon, som gick på Handels samtidigt som jag, revolutionerade SAS genom att förklara att företagets uppgift inte skulle vara att ”köra flygplan”. I stället skulle målet vara att lösa människors transportbehov. Kundorientering i stället för produktionsorientering. Det blev en framgångssaga. Är det så också när det gäller glassen – att satsningen på det trendiga är vad folk vill ha?

Läs även: von Seth: En social ingenjörskonst för assimilation

Adam Smith menade att slaktaren hänger ett mört kött, bagaren bakar ett gott bröd och bryggaren brygger ett starkt öl därför att de belönas av konsumenterna, som efterfrågar det bästa. Men det förutsätter att människor vet att begära det som är bäst. Konsumenters preferenser kan vara nyckfulla.

Socialister, med paret Myrdal i spetsen, ville inte att produktionen ska utgå från människors efterfrågan utan från deras behov. Och det verkliga behovet är då något som staten måste definiera och uppfostra medborgarna att inse. Det är en lösning på problemet som jag inte gärna köper.

Om utbudet av varor och tjänster styrs av politiker som anser sig förstå medborgarnas ”objektiva” behov bättre än de själva finns inga korrektiv när modellen slår fel. Det finns det däremot om konsumenterna föredrar trendiga produkter framför hantverk och god kvalitet.

Hantverk kostar. Civilekonomer och ”entreprenörer” är bra på att effektivisera och ”stimulera” efterfrågan och kan därmed erbjuda billiga alternativ. Men om tillräckligt många av oss är beredda att betala för kvalitet finns alltid en nisch för det goda hantverket, så länge marknaden och konkurrensen är fri. Det hänger på oss själva.

Och jag vet andra glassar som duger.

Läs även: Göranson: NPM och baksmällan i offentlig sektor