I valtider framhäver LO och Socialdemokraterna traditionsenligt arbetarrörelsens roll och hävdar att den bidragit till att arbetarna och de sämst ställda fått det bättre. Utan facket skulle de fattiga vara utlämnade åt den kalla, förtryckande marknaden.

Läs även: Gustavsson: Vill S höja din skatt med 3 000 kronor i månaden?

Hur blev vi då rika i Sverige? Hur fick de fattiga det bättre? Var det arbetarrörelsens förtjänst? Eller Folkpartiets? Eller den paternalistiska Högerns? Det kan vara bra att börja med hur människor förr faktiskt hade det.

Från det att människan uppstod och fram till omkring år 1800, levde människor världen över på motsvarande ungefär 3 dollar per dag. Idag är vi, enligt Deirdre McCloskeys sammanfattning, ungefär 16 gånger rikare. Om vi tar hänsyn till vad vi får för pengarna har vi det omkring 100 gånger bättre än för drygt 200 år sedan.

Dödligheten var i Sverige i början av 1800-talet omkring 27 promille per år och 35 promille i städerna. Andelen barn som dog under första levnadsåret var nästan 200 promille – ett av fem – i början av 1800-talet. På 1860-talet var spädbarnsdödligheten i Stockholm 270 promille.

Om man lever på i snitt 3 dollar om dagen, och det blir nödår, vilket det ofta blev, då svälter man, då existerar det inga ”rika” att omfördela från. En tredjedel av Finlands befolkning ska enligt Alf Åberg ha svultit ihjäl 1696–97. Sverige drabbades av hungersnöd så sent som 1867–69, en hungersnöd som var rent fruktansvärd i det då mindre utvecklade Finland. 1800-talets nödår i Sverige var dock milda jämfört med dem som drabbade landet under 1700-talet, som i sin tur var milda jämfört med 1600-talets nödår.

Skattetrycket i Sverige var bara 5–6 procent under den medeltida ”gamla regimen”, som i Sverige varade fram till mitten av 1800-talet, men ekonomin var samtidigt hårt reglerad. Det liberala genombrottet gav oss få regleringar, näringsfrihet och frihandel, men behöll de låga skatterna och den värnade äganderätten. Inga plan- och bygglagar lade hinder i vägen för utvecklingen. Sveriges ekonomi sköt fart som en raket och redan på 1920-talet hade vi blivit ett av världens rikaste länder.

Detta välstånd kom alla till del. Manliga industriarbetare hade i Sverige mycket kortare arbetstid i slutet av 1930-talet än i början av 1860-talet, samtidigt som reallönen var 3,5 gånger vad den hade varit 70 år tidigare.

Hur kan vi då ha en så negativ bild av 1800-talets industriella revolution, när alla människor snabbt fick det så oerhört mycket bättre, och samtidigt inte en än värre bild av äldre, förindustriella tidsåldrar?

Belysande i sammanhanget är en av Alexis de Tocquevilles lagar för sociala processer, något den franske sociologen Raymond Boudon diskuterar. Socialt missnöje uppstår paradoxalt nog inte så mycket när alla nästan svälter ihjäl som när det sker en välståndsökning. Den franska ekonomin gick som tåget decennierna före den franska revolutionen, precis som den svenska från 1860-talet.

Människor påverkas dock mycket av förväntningar. Om jag får det dubbelt så bra under en tioårsperiod, medan min granne får det tre gånger så bra, så blir jag lätt missnöjd. Dels på grund av avundsjuka, dels på grund av att jag jämför, inte med hur jag förr hade det, utan med mina högt ställda förväntningar.

Ernst Wigforss formulerade denna Tocquevilles lag som att ”fattigdomen fördrages med jämnmod när den delas lika av alla. Den blir outhärdlig då den dagligen kan jämföras med andras överflöd”.

Denna avund, en av kristendomens sju dödssynder, får då som i Sverige sedan 60–70 år styra politiken. Den inriktas till stor del på att beskatta ”de rika”, och på att, om så krävs, döda marknadsekonomin och göra oss alla fattiga, så att grannarna och ”herrarna” blir lika fattiga.

Läs även: DEBATT: Behovet av beredskapsskatten är ren bluff

Industrialismen skapade inte bara välstånd; den var också vad som gjorde att dödligheten sjönk. Rinnande vatten istället för brunnar, avlopp istället för utedass, sophantering, tillräckligt med mat, mat som inte gav matförgiftning, näringsrik mat, fysiskt lättare och mycket säkrare arbeten inom industrin än inom jordbruket, mindre arbete med liar, yxor, knivar, spadar, hackor. Bilar istället för hästar som kan skena och sparka. Uppvärmda hus, fotogenlampor och sedan glödlampor.

Våra politiker är mycket stolta över vad de gör men beträffande så kallade sociala reformer var det ständigt fråga om att ta över sådant som redan skedde. Åttatimmarsdagen är ett illustrativt exempel på hur arbetarrörelsen och andra politiker tar åt sig äran för något de inte haft någon egentlig del i.

Åttatimmarsdagen infördes 1919, det vill säga, arbetstiden sänktes till 48 timmar i veckan. Vad skulle ha hänt om 48-timmarsveckan hade införts säg 1700, eller 1840? De flesta skulle ha svultit ihjäl. De arbetade ungefär 60 timmar i veckan och långt mer än så när skörden skulle in.

Marknadsekonomin och industrialismen hade 1919 hunnit göra Sverige så pass välmående, och arbetstiden så kort, att åtta timmar per dag endast var en liten sänkning av arbetstiden, en sänkning som skulle ha kommit av sig självt några år eller ett decennium senare.

Två tredjedelar av Sveriges befolkning svalt dock inte ihjäl på grund av åttatimmarsdagens införande. Marknaden, och på den hårt arbetande människor, hade gett Sverige ett sådant tillstånd av välmående att allt som skedde var för det första att arbetslösheten ökade något lite, eftersom det blev dyrare att anställa.

För det andra minskade reallönerna också något, eftersom de som åtnjöt åttatimmarsdagen arbetade något mindre. De som behöll sina arbeten kände att de fått det bättre, bland annat för att de, på grund av den pågående politiska debatten, inte insåg att de fick lägre inkomster, till stor del något lägre löneökningar under några år.

Läs även: Nordling: Röda skattehöjningar vid rödgrön valvinst

Samma resonemang gäller för olycksfallsförsäkring, sjukförsäkring, sjukvård, semester, pensioner, barnomsorg. Det var i varje läge något som framkommit spontant och som nästan existerade i färdig form, som staten tog över, standardiserade, homogeniserade, generaliserade och sedan gradvis förvrängde och ofta förstörde. Alltmedan politikerna tog åt sig äran, alltmedan de stoltserade i lånta fjädrar.