Nationalekonomen Adam Smiths viktigaste verk An Inquiry into the Nature and Causes of The Wealth of Nations publicerades 1776. Boken är en av grundstenarna för kapitalismen och den klassiska liberalismen. Liksom många andra tjocka böcker erbjuder den en ymnig flora av sentenser och citat som kan tjäna som stöd för de teser man vill driva. Själv har jag valt ut tre.

Läs även: Liberalismens kris beror på att vi blundade

It is not from the benevolence of the butcher, the brewer, or the baker, that we expect our dinner, but from their regard to their own interest.

Smith talar här om “intresse”. Dagens samhällsdebatt handlar om vinsten, men det betyder i princip samma sak. Nämligen att det måste finnas en morot för att företagare ska förse oss med de varor och tjänster som vi behöver eller önskar oss och är beredda att betala för.

In general, if any branch of trade, or any division of labour, be advantageous to the public, the freer and more general the competition, it will always be the more so.

Möjligheten till vinst är alltså inte tillräcklig för att vi ska få de bästa produkterna till de lägsta priserna. Vi måste kunna välja bort de erbjudanden vi inte är nöjda med, och det kan vi bara om det finns en fungerande konkurrens mellan företagen.

People of the same trade seldom meet together, even for merriment and diversion, but the conversation ends in a conspiracy against the public, or in some contrivance to raise prices.

Företagarna har med andra ord ett objektivt intresse av att sätta konkurrensen ur spel genom prisöverenskommelser eller marknadsdelning som eliminerar konsumenternas tillgång till gynnsammare alternativ. Den smakligaste moroten får man om man lyckas etablera ett monopol eller en situation med motsvarande makt att bestämma pris och kvalitet. För att en liberal marknadsekonomi ska fungera optimalt måste staten därför skapa och tillämpa regler som förhindrar konkurrensbegränsningar.

Frågan är då hur en sådan politik mot det som Smith kallar ”conspiracy against the public” bäst bör utformas. Min bild av hur det idealt borde fungera är att jämföra med trafikreglerna.

Ingen föreställer sig att den bästa trafiksituationen kan skapas genom att föraren sätter sig i baksätet och låter en trafikpolis ta över ratten. Inte heller att polisen sätter sig bredvid föraren och ger order om att svänga höger och vänster, gasa och bromsa. Det skulle inte heller fungera att föraren i varje situation ringer upp trafikpolisen för att få godkänt för det han tänker göra.

Nej, när det gäller trafik så är modellen enkla och tydliga regler som inte ändras med jämna mellanrum. Ansvaret att följa reglerna är förarens. Men den som bryter mot reglerna ska veta att risken för upptäckt inte är försumbar och att konsekvenserna är allvarliga.

Sverige har under mycket lång tid dominerats av en socialdemokrati som har vacklat mellan marknadsliberala och socialistiska principer för näringslivspolitiken. Det har lett till att många företag ägs av staten eller kontrolleras av staten på ett sätt som motsvaras av trafikpolisen som tar över ratten. När företag har formell frihet att agera på marknaden uppmanas de många gånger av företrädare för regeringen eller av statliga myndigheter att ”ta sitt ansvar”, vilket i praktiken innebär att göra något annat än det som hade varit företagsekonomiskt motiverat.

Läs även: Lidström: Klassisk liberalism: Från Burke till Sowell

Sådana uppmaningar rättar man sig efter om alternativet är ny lagstiftning eller vitesföreläggande. Alltså en motsvarighet till trafikpolisen som ger anvisningar från passagerarplatsen. Det är också vanligt att företag måste ansöka eller anmäla åtgärder eller förfaranden för att få ett förhandsgodkännande av en myndighet, ungefär som om bilföraren skulle behöva ringa upp trafikpolisen under färden.

De här uttrycken för interventionistisk näringslivspolitik står i kontrast till ett alternativt system där företagen tar det fulla ansvaret för sina åtgärder, under ett regelverk som är tydligt och stabilt. Överträdelser av reglerna prövas av domstol som också dömer ut sanktioner.

Har då den nuvarande regeringen förmått modifiera den näringslivspolitik som under lång tid har genomsyrats av en övertro på politisk styrning?

Många vittnar om att svenska företagare, särskilt småföretagare, upplever byråkratin som ett stort problem. Tillståndsansökningar, rapporteringskrav och detaljreglering tar tid och kraft som i stället borde ha lagts på att skapa nöjda konsumenter och överträffa konkurrenterna.

Regeringen har tagit vissa initiativ för att förenkla livet för företagarna, bland annat slopat krav på att spara kvitton i pappersform och slopat tillståndskrav för offentlig danstillställning. Det ska också bli enklare och snabbare att söka tillstånd för gruvverksamhet, för utbyggnad av elnät, för att återväta våtmarker och andra åtgärder på miljöområdet.

Regeringen har också tagit vissa initiativ för att vässa kampen mot skadliga konkurrensbegränsningar. Man vill effektivisera åtgärderna mot konkurrensbegränsande offentlig säljverksamhet och mot otillåtna offentliga direktupphandlingar. Konkurrensverket ska få mer pengar och informationsinsatser ska göra konsumenterna mer prismedvetna.

Det kan tyckas handla om detaljer och små steg. Men ändå steg i rätt riktning. Något paradigmskifte är det däremot inte fråga om.

Det har visat sig lättare än någon trott att radikalt förändra både försvarspolitiken och migrationspolitiken. Det borde inte vara svårare att reformera spelplanen för det svenska näringslivet och rensa ut arvet från det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet.

På fotbollsplanen vill vi ha spelare som tillåts koncentrera sig på det som är deras uppgift, regler som är enkla, tydliga och inte förändras under matchen, och domare som inte deltar i spelet utan bara ingriper vid regelbrott.

En sådan ordning ger bäst utbyte för publiken. Och på samma sätt skulle en liberal marknadsekonomi i Adam Smiths anda ge det bästa utbytet för de svenska konsumenterna.

Läs även: Nordling: Nyliberalismen gjorde Sverige rikare