Regeringens proposition 1975:26 handlar om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken. I propositionen uttalas att ”medlemmar av språkliga minoriteter ska kunna välja i vilken grad de vill uppgå i en svensk kulturell identitet och i vilken grad de vill bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten”. Detta för att underlätta ”valet mellan att stanna i Sverige eller återvända och återanpassas i ursprungslandet”. Som jag tolkar skrivningen innebär den implicit att om man vill stanna bör man ta till sig den svenska kulturen, väljer man att inte göra det förväntas man återvända.

Läs även: Brinkemo: Dagens våld och gårdagens förklaringsmodeller

Så har riktlinjerna inte tolkats i den allmänna debatten. I stället har det uppstått en föreställning – såväl till höger som till vänster – att Sverige genom en grundlagsändring beslutat ersätta monokulturen med en mångkultur. Visserligen finns i regeringsformen en formulering att minoriteter bör (i versionen från 1974) respektive ska (från och med 2010) ”ges möjlighet att odla sin särart”.

Men det bör ses som ett allmänt hållet mål snarare än en bindande föreskrift. På sin höjd handlar det om en såkallad negativ rättighet, att staten inte ska sätta käppar i hjulet för den som vill hålla liv i sina traditioner. Att mångkulturen är grundlagsfäst är i själva verket en faktoid.

Men kulturella yttringar kan vara problematiska. Jag äter gärna raggmunk med fläsk när jag vill känna mig traditionell. Men jag har inget problem med att andra föredrar gefillte fisch, suovas, tajine eller kebab. Provar gärna själv när jag känner mig nyfiken.

Jag uppskattar min frihet att efter behag fira midvinterblot, jul eller Dies Natalis Sol Invicti. Andra må om de så önskar fira Chanukka eller Id al-fitr. Det är helt OK.

Men det finns andra kulturella yttringar som inte är lika problemfria. Vi har numera en kulturell konflikt i Sverige, och den handlar inte om mat eller helgdagar. Den är inte heller ett resultat av politiskt beslutad mångkultur. Den är i stället en följdeffekt av beslut om i det närmaste fri invandring under en period och har förstärkts av föreställningar om mångkultur som ett medvetet vägval.

För mig framstår tre aspekter på kultur som problematiska. En är förhållandet mellan individen och kollektivet. En annan är förhållandet mellan religionen och lagen. Och den tredje handlar om språket.

För två veckor sedan skrev jag om svenskars horisontella relation till medmänniskorna, som skiljer sig från den vertikala relationen i de flesta andra länder. Den mest uttalade formen av vertikal relation kallas klientsystemet, och innebär att den som är överordnad ger beskydd och förmåner. Motprestationen är den underordnades solidaritet och lydnad. Två dagar senare menade en understreckare i Svenska Dagbladet att den horisontella modellen i Sverige var av förhållandevis sent datum.

Före Axel Oxenstiernas byråkratiska genombrott rådde i stället en ordning som byggde på ”vänskap och ömsesidighet” – i realiteten ett utpräglat klientsystem. Å andra sidan tyder en annan studie av vikingatidens runinskrifter på att Sveariket inte hade samma vertikala maktstruktur som Danmark och Norge. Oavsett hur gammal den horisontella ordningen är – den är något som kännetecknar dagens Sverige och är en del av vår ganska speciella kultur.

Klientsystemet träder in när lagen inte ger tillräckligt skydd åt individen. När inte skyddet från en enstaka ”patronus” räcker kan i stället släkten, klanen, fungera som skydd. Liksom klientsystemet kräver klanmodellen lydnad och solidaritet, bland annat genom att skydda släktens ”heder”. Kollektivets intresse är överordnat och den enskilde tillerkänns inte några individuella rättigheter.

Sverige har haft civila lagar sedan de först sattes på pränt och förmodligen mycket längre än så. Att vårt land kristnades för cirka 1000 år sedan innebar inte att Bibeln fick ställning som svensk lag. Däremot infördes kanonisk rätt för kyrkliga ärenden under en period fram till 1536. Efter Karl XII:s död stiftas lagarna inte av kungen ”av Guds nåde” utan av medborgarna via riksdagen och lagen har rättsligt företräde framför religion eller andra värderingar.

Läs även: Göranson: Tillbaka till vinstmaximeringsprincipen!

Att vara flerspråkig är en tillgång, både när man reser till andra länder och när man vill njuta av kulturella yttringar som böcker, filmer och musik. För många kan flerspråkighet ge nya möjligheter i arbetslivet. Det är en sak. Men jag menar att den formella kommunikationen mellan del allmänna – staten – och individen – jag själv – är en helt annan sak. När jag bor i Frankrike är det för mig en självklarhet att myndigheterna tilltalar mig på franska och att jag förväntas svara på samma språk. Att jag skulle kunna kräva att en fransk myndighet tilltalar mig på svenska vore en helt bisarr tanke. Jag kan inte se att det borde vara annorlunda i Sverige.

Sverige är en nationalstat, inte ett imperium. Vi som bor inom Sveriges gränser lyder under svensk lagstiftning och bidrar genom beskattning till Sveriges offentliga ekonomi. Att vi gör det kan till någon del bero på hot, men till största delen på att vi upplever att det är en legitim ordning. Så är det i en demokrati. Skulle medborgarna fritt kunna välja att i stället följa norsk lag eller betala skatt till Finland skulle grunden för nationalstatsmodellen raseras.

Det finns kulturella yttringar som hotar det kitt som förenar oss som svenska medborgare och ger legitimitet åt nationalstaten Sverige. En är att inte erkänna de rättigheter och skyldigheter som är knutna till individen. En annan att inte erkänna svensk lags företräde framför religiös dogm. Och en tredje att avvisa det svenska språket.

Föreställningen att Sverige bör främja alla former av mångkultur har öppnat dörren för vissa uppfattningar och beteenden som kan hota nationalstatsmodellen. Jag har inga synpunkter på om det handlar om etnicitet, tradition, religion eller något annat. Det viktiga är att nu slå vakt om de principer som har tjänat vårt land väl.

Läs även: Törnvall: Attacken mot äganderätten är ett hot mot vårt välstånd