Historien bakom den stora baltiska penningtvättshärvan i Swedbank som avslöjades av ett prisbelönt team på SVT:s Uppdrag granskning, i vilket den grävande journalisten Axel Gordh Humlesjö ingår, har fått sin skriftliga fortsättning och fördjupning.

Låt mig börja med att slå fast att Honungsfällan - historien om Swedbank, Ryssland och världens största penningtvättskandal av författaren och SVD-journalisten Lars Berge och Axel Gordh Humlesjö (Albert Bonniers förlag 2024) är en såväl utmärkt som nödvändig bok.

Läs även: Sjölander: Får man skämta om vad som helst?

Jag önskar därför att kultursektionen i Sveriges malligaste morgontidning hade satt boken i händerna på någon som kan något om ämnet global penningtvätt, eftersom det är så viktigt, i stället för tidningens litteraturchef Jan Eklund, som tydligt visar att den ryska världen utanför Dostojevskijs Brott och Straff inte är något som han har ens den minsta susning om.

Men som vanligt har sakkunskaper i ett ämne aldrig varit något som belastat eller tyngt skribenterna på DN Kultur. Det har till exempel kulturchefen Björn Wiman tydligt visat upprepade gånger i sina förvirrade skriverier om klimatfrågan, för att ta ett exempel ur högen. Så egentligen borde jag inte bli vare sig förvånad eller upprörd.

Det är så att säga standard operating procedure i tidningsskrapan i Marieberg. Minns DN:s okritiska hyllning av den ekonomiska hitte på-rapporten skriven av konsultbolaget PwC om hur många hundratals miljoner kronor Sandvikens kommun skulle tjäna på den stora invandringen. En rapport som i dagarna firat tioårsjubileum och som den tidigare Bulletinreportern Isabelle Eriksson nyligen utvärderat i en granskning i tv-kanalen Riks.

Ledtråd: Rapporten som var beställd av arbetsmarknads- och trafiknämnden och som handlade om hur mycket kommunen tjänade på sina utrikes födda invånare, vilket uppgavs vara 511 miljoner kronor enbart under det studerade året 2012, visade sig inte hålla måttet.

Låt mig stillsamt notera att revisionsjätten PwC ännu inte, mig veterligen, bett om ursäkt för att de tog betalt av skattebetalarna i Sandviken och hyllades i DN för falsariet till rapport och återbetalat pengarna för det undermåliga så kallade utredningsarbetet, genomfört av några så kallade konsulter.

Men åter till Honungsfällen, en term som har sin bakgrund i KGB:s metod att snärja folk genom sexuell utpressning med målet att göra dem till Sovjetiska spioner.

DN:s recensent Eklund trampar på grund av sina alltför ytliga, eller ska vi säga obefintliga, kunskaper om ryska oligarkers modus operandi om hur de tvättar sina försnillade ryska miljarder genom utländska bankhubbar i Väst. Som Moldavien (alla banker), Cypern (de flesta bankerna), Sverige (Swedbank), Danmark (Danske bank), Tyskland (Deutsche bank) eller Dubai (vilken bank eller finansinstitut som helst i oljeemiratet).

Detta för att därefter skicka pengarna vidare genom otaliga skalbolag för att till slut investera dem på ett med ryska mått rättssäkra (tack vare de västerländska rättssystemen) sätt i fastigheter i den exklusiva stadsdelen Londongrad i City eller i de mer fashionabla delarna av Miami i Florida. Gärna innan dess för säkerhets skull dubbeltvättade i anonymitetshubbar som diskreta och anonyma ägarstiftelser i delstaten Delaware i USA.

Det är ett väl känt faktum att de extrema priserna på fastigheter i just London och Miami till stor del beror på den ryska oligarkdrivna efterfrågan på dessa marknader, kryddade med de köpvilliga oljeschejkernas många miljarder från Saudiarabien med flera oljenationer i den delen av världen.

Läs även: Gustavsson: Socialdemokraterna och den vite mannens börda

Det jag uppskattar med Honungsfällan är att den är välskriven som en bra politisk finansthriller, komplett med agenter och allt. Tänk Jan Guillous två första Hamiltonböcker, fast förlagda till nutiden och bankvärlden och att det hänt på riktigt, istället för dåtiden och Palestinakonflikten i Mellanöstern (bok 1) och historien om vänsterterroristerna i RAF i Västtyskland i början på 70-talet (bok 2). Båda är miljöer som Guillou behärskar på sina fem fingrar.

Axel Gordh Humlesjö har nämligen i samband med releasen av Honungsfällan berättat om hur Säpo varnat honom för att FSB-agenter baserade på den ryska Stockholmsambassaden skuggat honom under delar av det fyraåriga arbetet med uppföljaren till UG-avslöjandet om Swedbank och dess tidigare högprofilerade chef Mikael Wolf.

Det är en berättelse ur verkligheten om hur ryska FSB-agenter och möjligtvis också SVR-spioner medelst facktermen ”komprimat” skaffat för Swedbankchefer ytterst komprometterande material att använda för eventuell utpressning om ryskt behov av kvalificerade banktjänster i Väst skulle uppstå någon gång i framtiden. SVR är namnet på Rysslands utrikesunderrättelsetjänst, för den som undrar.

Poängen här är att den spionvärld som Lars Berge och Axel Gård Humlesjö går in i genom arbetet med Honungsfällan är den verkliga världen anno 2020-talets Sverige. Men de är alltså inte först med att skildra den på svenska i bokens form. De börjar sitt reportage med att, tycker jag, lite för ytligt beskriva en historisk bakgrund som man bör kunna om man ska förstå den ryska kombinerade affärsmässiga, säkerhetspolitiska och inrikes/utrikespolitiska logiken i det som nu sker, och som leder oss rakt in i toppen av Kreml.

Vad man bör förstå är att vid murens fall hade dåvarande KGB en utlandssektion som var välfinansierad med fonder gömda utomlands, alltså i Väst, avsedda att finansiera deras operationer utomlands. Idag är det delvis SVR och delvis FSB som tagit KGB:s plats. De har bytt namn och kläder, men är i grund och botten samma ryska postsovjetiska strukturer. Dessa ekonomiska tillgångar stals från den sovjetiska staten av KGB:s skickliga finansoperatörer, på uttryckliga order av sina chefer, strax innan murens fall.

En av dessa KGB-anställda var vid den tiden den anonyme Vladimir Putin, stationerad i östtyska Dresden. Redan där och då, vid detta sofistikerade bortsmusslande av pengar som doldes i olika nya tillgångar, fonder och investeringsobjekt i Väst, skapades den skuggvärld bestående av ryska spioner, oligarker, och toppolitiker samt internationella bankirer som Honungsfällan så skickligt, och viktigt beskriver.

Bokens viktigaste kapitel heter just ”Komprimat” och bör från och med nu vara obligatorisk kurslitteratur på introduktionskurserna på näringslivets elitskola Handels. Ty precis som Säpo beskriver i handboken Personlig säkerhet,som beskriver hur utländska makter värvar svenskar för att göra dem till sina spioner, måste vi alla, oavsett om vi är verksamma i näringslivet, militären, politiken eller i medierna vara vaksamma och förstå vilka utländska underrättelseintressen det är som hela tiden är på jakt efter svenska tillgångar, oavsett om det handlar om personer, information eller ekonomiska objekt.

Läs även: Göranson: Sverige och förgudligandet av Förenta nationerna

Det förstår nu inte DN:s litteraturknutte Lars Eklund som i inledningen till sin recension skriver att ”historien om ryskt spioneri svajar betänkligt.” Det gör den nu inte, kan jag upplysa Eklund om. Att han inte behärskar ämnet visar han tydligt i inledningen genom att påstå att ”Det nya är själva ramen: den globala omfattningen av korruptionen och penningtvätten. Vilket började klarna efter Panamaläckan 2016.”

Nej, alla som kan det minsta om ämnet vet att den här historieskrivningen började med det stora avslöjandet signerat den internationella välrenommerade grävgruppen OCCRP som grundades år 2006 och är en förkortning av Organized Crime and Corruption Reporting Project. De avslöjade i det som kom att gå under namnet The Russian laundromat, den ryska tvättomaten), hur modern rysk penningtvätt ser ut och fungerar.

Korruptionsavslöjandet handlade om hur en summa om sammanlagt motsvarande 20 till 80 miljarder dollar fördes ut ur Ryssland och tvättades i Väst mellan åren 2010-2014, genom framförallt banker baserade i Moldavien och Litauen.

Om jag inte visste bättre skulle jag ta Eklunds recension, som alltså har som huvudbudskap att försöka förneka de tydliga kopplingarna mellan Swedbank och storbankens baltiska äventyr under framförallt Birgitte Bonnesens tid vid rodret å ena sidan, och rysk penningtvätt samt ryska spioner å andra sidan.

Helt enkelt en rysk klassisk så kallad påverkansoperation i svensk media: Erkänn allt, utom just kopplingen till den svenska påverkansagentens ryska uppdragsgivare. Ty om den skall man sprida oklarheter och så tvivel. Standard operating russian procedure, alltså, för oss som kan mönstren.

Men att ens väcka tanken på att det skulle sitta eller någon gång ha suttit en eller flera ryska eller sovjetiska påverkansagenter på DN:s olika redaktioner är väl orimligt, med tanke på hur adekvat och fullständigt korrekt DN:s all politiska och ekonomiska rapportering visat sig vara genom åren. Eller hur?

Läs även: Berggren: Västs triumfer och den svenska minnesförlusten