Kriget i Ukraina kom som en överraskning för många, även för sådana som borde ha vetat bättre. Som jag själv. Överraskningen är i sig själv överraskande, eftersom ukrainakriget är högst typiskt. Det är ett klassiskt erövringskrig. Historien är packad med sådana.

Läs även: Koraszewski: Hamas och att avkolonialisera förslavade sinnen

Särskilt typisk var den optimism kriget inleddes med. Putin ska ha räknat med att Kiev skulle tas på tre dagar och att de ryska trupperna skulle hälsas som befriare. Nu vet vi att det inte blev så. Men det får mig att dra ett äldre exempel på sådan optimism till minnes, nämligen det som förebådade det första världskriget.

En av de många optimisterna var Tysklands kejsare, Wilhelm II. I ett tal till avresande soldater sade han att de ”skulle vara hemma innan löven fallit från träden.” Kriget kom istället att vara i över fyra år, och mellan två och tre miljoner tyskar dog.

Folk hurrade över hela Europa vid krigsutbrottet 1914. Det stora äventyret skulle börja.

Precis som 2022 hade man år 1914 en lång fredsperiod bakom sig, och det senaste storkriget var det fransk-tyska, som hade utkämpats 1870–1 och tagit knappt ett halvår. Tänkare spekulerade om ”den eviga freden,” och att krig nu blivit en omöjlighet i ett allt mer civiliserat Europa.

Men fransmännen ville ha revansch, och en ny generation tyskar ville upprepa sina fäders bragd. Även resten av Europa ville ha sin del av de roliga. Kriget sågs som något uppfriskande, något som kunde väcka en allt mer småborgerlig kontinent från sin påstådda dvala.

Idag tycks denna krigsoptimism bisarr. Mycket gör det i efterklokhetens bländande ljus. Men egentligen är sådan optimism snarare standard. Exempel finns i olika grad inför varje krig, ironiskt nog ofta på båda sidor. Segervissa förutsägelser står mot segervissa förutsägelser. Bara en sida kan få rätt i sin tro på den snabba segern – men båda kan få fel.

Det är egentligen inte så konstigt att folk är optimistiska inför krig. Optimism är en förutsättning för att krig alls ska bryta ut. Om folk inte trodde att det skulle gå bra så skulle de ju inte ha startat krig. Utan optimism, inget krig. Och ibland får man faktiskt rätt. Åtminstone tillräckligt ofta för att få oss att bli mer optimistiska och tro att även nästa krig kommer att bli kort. Tänk Rysslands invasion av Georgien 2008 och annekteringen av Krim 2014.

Läs även: Brinkemo: Korruption à la Mellanöstern – i Sverige

Ironiskt nog är det ofta just krigsentusiasm och andra känslostormar som gör framtiden så svårförutsägbar. Samma fenomen som får oss att tro att vi ska vinna gör denna seger högst osannolik. Motståndarna har ju sin egen entusiasm, vilket ger dem styrka att kämpa tillbaka. Människor tycks ibland drabbas av kollektiva galenskaper som vi har svårt att förstå i efterhand.

Trosvissheten sprider sig från människa till människa som en sjukdom – denna fördömda säkerhet som får oss att tro att framtiden har förutsetts. Wilhelms förutsägelse mötte den franska förutsägelsen, och resultatet blev det långa skyttegravskriget.

Krig börjar när man vill, men slutar inte lika enkelt. Wilhelm II insåg sitt misstag, och det har nog också Putin gjort vid det här laget. Miljarder människor har fått samma läxa genom vår tusenåriga historia. Problemet är bara att krigsoptimismen fortfarande skördar sina offer.

Det som såg ut som en så bra idé våren 2022 har nu blivit en katastrof för alla inblandade, men det verkar inte finnas någon väg ut ur den. Detta är ett gott exempel på hur illa det kan gå när man lurar i sig att en viss framtid är oundviklig. Den oundvikliga framtiden visar sig ofta högst undviklig.

Läs även: Göranson: Sverige måste rusta för fred!