Svenskarna röstar på partier, inte på personer. Inte ens på kommunal nivå har jag mycket begrepp om dem som vill företräda mina intressen och vad de är för människor eller om de förtjänar mitt förtroende. Och så är det nog för de flesta väljare.

Visserligen kan man personkryssa kandidater som jag vill prioritera högre än partiets valberedning gjort. I senaste riksdagsvalet utnyttjade drygt var femte väljare den möjligheten. Men bara två av riksdagens 349 ledamöter valdes på grund av personkryss. Systemet innebär att väljarnas förtroende för de enskilda politikerna väger lätt jämfört med partiernas makt över vem som ska få tillgång till köttgrytorna.

Läs även: Springare: Polisen siffertrixar om gängkriminellas antal

Paradoxalt nog upplever jag att jag vet mer om politikerna på riksnivå än på kommunal nivå. Trots den fysiska närheten känner jag ingen lokalpolitiker, hör aldrig någon tala på det lokala torget, diskuterar aldrig deras framgångar eller misslyckanden med bekanta. Rikspolitiker ser jag däremot ofta uppträda i TV i intervjuer eller debattprogram. Jag kan läsa i tidningen och nätmedier vad de skriver eller säger. Och deras inlägg på sociala medier kan avslöja deras karaktär, på gott och ont.

Vi svenskar anses traditionellt ha hög tillit till auktoriteter. Men förtroendet för politiker är numera, trots det, inte imponerande. Valåret 2010 hade 70 procent av väljarna högt eller ganska högt förtroende för politiker. Sedan dess har andelen minskat, valår för valår, för att 2022 hamna på 54 procent. Bilden skiljer sig åt, beroende på partisympatier.

De som röstar på C, L, KD och M har alla tappat en stor del av sitt förtroende för politiker under de tolv åren. Tvärtom är det med S- och MP-väljare som fått ökat förtroende, om än måttligt. På ytterkanterna – V och SD – har förtroendet inte förändrats under perioden. Men för SD-väljarnas del på den låga nivån 27 procent.

Går vi från politiker i allmänhet till partiledarna mäter Novus med jämna mellanrum hur förtroendet utvecklas. I januari 2024 hade knappt hälften av de svenska väljarna mycket eller ganska stort förtroende för oppositionsledaren Magdalena Andersson (S). Ulf Kristersson (M) och Jimmie Åkesson (SD) fick var och en förtroende från en tredjedel av väljarna, Ebba Busch (KD) och Nooshi Dadgostar (V) från en femtedel och Johan Person (L) och Märta Stenevi (MP) från en tiondel.

Daniel Helldén (MP) och Muharrem Demirok (C) fick nöja sig med 4 procent vardera.

Läs även: Sandström: DN Kulturskymning och Markoolios mamma

Det kan tyckas anmärkningsvärt att bara en av riksdagens partiledare når upp till nästan samma förtroende som politiker i allmänhet årnjuter. Dessutom sjunker förtroendet för Magdalena Andersson under det senaste året, från 53 procent i februari 2023 till 47 procent i januari 2024.

För alla de övriga har alltså mellan 70 och 96 procent av väljarna litet eller inget förtroende, inklusive ”vet ej”. Det borde vara ett problem, inte bara för dessa politiker och inte bara för de partier de leder. Det borde vara ett problem för den parlamentariska demokratin som sådan.

Att bara gnöla och oja sig över sakernas tillstånd mår ingen bra av. Jag söker gärna ljuspunkter också där den allmänna bilden är mörk. Därför gläds jag åt att cyberattacker tvingar företag och myndigheter göra något åt sin usla IT-säkerhet innan det blir skarpt läge. Jag tycker det är bra att regioners brist på pengar tvingar fram prioriteringar på det som har verklig betydelse för människors hälsa och tillfrisknande. Och motsvarande för kommunerna, där svag ekonomi förhoppningsvis kan stoppa prestigeprojekt som ska ”sätta kommunen på kartan” och bli en fjäder i hatten för lokala småpåvar.

Också bland politikerskrået tycker jag mig se en del ljuspunkter – personer som inger mig en känsla av förtroende. Känslan behöver inte vara densamma i morgon, förtroende är en färskvara och ett utspel kan snabbt förändra bilden. Det handlar inte heller om sympati för det parti eller den politik som personerna företräder. Snarare är det fråga om mänskliga kvaliteter som integritet, tydlighet och mod.

I SVT-programmet ”30 minuter” gjorde klimat- och miljöministern Romina Pourmokhtari (L) en imponerande stark insats mot den drivne journalisten Anders Holmberg. Men det tyckte inte extremvänstern, anförda av DN:s ledarsida (”Organiserad rasism – med kärnkraft, det är Liberalernas nya melodi”) som också följdes upp med en krönika av Alex Schulman (”Jag ville kasta tv:n i väggen när jag såg Romina Pourmokhtari”).

När Pourmokhtari utnämndes 2022 blev hon den yngsta ministern någonsin i en svensk regering. Trots det framstod hon i TV-programmet som den mogna personen i rummet, och utgör för mig en hoppingivande kontrast mot dem som i sin kritik varken kan hålla sina tankar eller sina känslor i styr.

Maria Malmer Stenergard (M) har som migrationsminister kommit att personifiera regeringens radikala omläggning av migrationspolitiken. Gillar respektive ogillar man den omläggningen smittar det naturligtvis av sig på hur man uppfattar henne som person. Med den reservationen blev jag ändå imponerad av hennes sätt att tackla Anders Holmberg i programmet ”30 minuter”.

Också i andra sammanhang uppfattar jag henne som rak och tydlig på ett sätt som väcker förtroende. Migrationspolitiken väcker starka känslor, och det är lätt att relativisera och sväva på målet när man ställs mot väggen. Så skedde inte i TV-programmet; Malmer Stenergard vek aldrig undan för Holmbergs försök att snärja henne.

Med ny roll som toppnamn i EU-valet har Alice Teodorescu Måwe (KD) kritiserats av många för att hon saknar politisk erfarenhet. Själv ser jag just den egenskapen som en av hennes största tillgångar. Riksdagsledamöternas roll som ”valda ombud för Sveriges folk” har med tiden förändrats till att bli en professionell yrkesroll.

Många av våra toppolitiker har gått vägen från ungdomsrörelse, utbildningar i partiets regi och successivt alltmer prestigefyllda ”förtroendeuppdrag” till en situation där man, utan erfarenheter från den vanliga arbetsmarknaden, vet allt om politikerrollen men ganska lite om det liv och de villkor som gäller för flertalet väljare. Teodorescu Måwe har i sin roll som skribent varit både tydlig och modig, och det intrycket motsägs inte av hur hon framträder i programmen med Daniel Suhonen.

Det sägs att om man spottar på en sten tillräckligt länge blir den våt. Om det vore sant borde Jimmie Åkesson (SD) vid det här laget vara sjöblöt. Men så är det inte. Jag kan inte låta bli att förundras över hur en person som under lång tid har hudflängts av den samlade parti- och samhällspolitiska eliten fortfarande kan behålla sitt lugn och argumentera för den politik han tror på utan att sänka sig belackarnas nivå. Att Sverigedemokraterna haft en betydande framgång i opinionen tror jag till stor del kan förklaras av Åkessons personliga egenskaper.

Jag har valt ut fyra politiker, inte för att jag stöder den politik de står för utan för att de som personer inge mig en känsla av förtroende. Av de fyra har två avslutad akademisk utbildning och har varit verksamma i icke-politiska yrken som de kan återvända till vid behov.

De har därmed en förankring i civilsamhället. Två skulle kunna karakteriseras som politiska broilers utan avslutad yrkesutbildning och vars liv och utveckling har präglats av det egna partiet.

Brist på förankring i civilsamhället utesluter inte att politiker, genom personliga egenskaper som integritet, mod och tydlighet, kan väcka förtroende hos väljarna. Trots det är det olyckligt att den politiska ledningen av vårt land i alltför hög grad ligger i händerna på personer som är yrkespolitiker men inget annat.

Säkert är det en stor del av förklaringen till att svenska folket saknar förtroende för sina ”valda ombud”.

Läs även: Sjunnesson: Med DN som självspäkande adrenalintripp