Varje morgon när jag ögnar igenom Dagens Nyheter rinner adrenalinet till. Inte lika förfärligt som för Jan Guillou som på 1970-talet kallade rikslikaren ”Den Malliga Morgontidningen”, men jag förstår hans irritation.

Denna vinter är tredje gången jag tagit en prenumeration på DN sedan jag slutade runt 2012. Då hade jag varit DN trogen i 35 år. Hemma i Uppsala hade vi haft DN till 1977 då min far, företagare och stabilt borgerlig, bytte till Svenskan efter att någon, antagligen kärnkraftskritikern och ledarskribenten Olle Alsén, gått över gränsen.

Läs även: Sandström: Utan demokrati frodas gatans parlament

Sagt och gjort tog jag själv upp en egen prenumeration på DN därhemma vilket ledde till att familjen Sjunnesson hade tre morgontidningar, DN, SvD och lokaltidningen UNT.

Jag var förvisso inte lika nördig som Johan Hakelius, några mil västerut mot Enköping, vars ledarsideläsande verkar ha börjat väl tidigt, i sjuårsåldern om man ska tro hans tankar i Fokus, nr 8/24. Men DN blev mitt offentliga vardagsrum och under flera decennier som en god vän, en lite småtrist folkpartist med vissa pigga krumelurer som Bengt Ohlsson, numera syrlig i DN:s Lördagsmagasin, och 2012 en vass högerliberal rabulist mot det röda kulturlivet.

På 1980-talet publicerade DN krönikörer som Inga-Lisa Sangregorio, Eva Moberg, Anna Christensen, Harry Schein, Ana Maria Narti (som jag träffade förra året) och hade märkliga dansrecensioner av någon okänd Horace Engdahl. Kanske nådde DN formtoppen senhösten 1982 med den västtyske skribenten Hans Magnus Enzensberger reportage ”Svensk höst” där han bland annat skrev:

Det finns människor som ingen vård och ingen uppfostran, inte ens den mest människovänliga, biter på. Jag vet inte varför men denna visshet lugnar mig.

Och:

Det ser ut som de eviga organisatörerna av denna svenska kultur, Socialdemokraterna, har framgångsrikt och genomgripande genomfört ett projekt som alla tidigare regimer, från teokrater till bolsjeviker hade misslyckats med, nämligen att tämja människor.

På DN:s lätta sida Namn och Nytt roade Red Top, Eld, Alf Henriksson och Bengt Berg medan kulturredaktionens Leif Nylén, Torkel Rasmusson, Göran O Eriksson och Otto Mannheimer guidade in i kulturradikalism, pop och postmodernism. DN var en daglig universitetskurs i aktuell samhälls- och kulturteori där Arne Ruth drev på och rekryterade bra folk, inte minst från mina plitande Uppsalabekanta.

En andra topp nåddes efter år 2000 av den säkre stilisten Maciej Zarembas med reportage om naiv mångfaldsträvan och SFI, svensk skola och kränkhetsdrev. Denne gudabenådade skribent motsvaras idag nästan bara av Richard Swartz och Nathan Shachar. Några andra stilister har DN knappast idag, förutom Benke.

Däremot åtskilliga rabiata, ofta yngre och kvinnliga, vänsterskribenter, som inte håller samma klass som de 80-talskrönikörer jag nämnde – Moberg, Christensen, Narti, med flera. Stadiga foträta tanter som räknade, skrev stilfullt och inte svamlade.

Kultursidorna numera är fyllda med privata utläggningar och plakatpolitik. Greta Thunberg fick ett endagsuppdrag som chefredaktör i december 2020 och kulturchef Björn Wiman låter som Ola Larsmo vareviga dag. En jämmerdal för en sansad prenumerant.

Värst har givetvis DN:s bevakning av migrationen varit:

2014: En volontär på Röda Korset intervjuas i smyg om invandringen och hängs ut av Jens Runnberg, då lokal kulturredakör, nu på DN:s ledarsida.

2014: Sandvikens kommun går med vinst genom statsbidrag från Migrationsverket.

2015: Migrationsverket chef Anders Danielsson hyllas trots misslyckat mottagande.

Läs även: Göranson: En mångkultur som hotar nationalstaten

2018 stod DN:s förre politiske chefredaktör Svante Nycander, en nu avliden hedersman jag träffat, inte ut längre utan skrev en bok och ett debattinlägg i Dagens Industri om den naiva (ny)liberala migrationspolitik som alla nu insett varit förödande för landet. DN har nog härvidlag kommit till insikt även om de tassar runt gröten och propagerar för en S + M-regering för att isolera SD.

Varför jag fortsätter att betala för mina självspäkningar var morgon är en gåta, men jag är genuint nyfiken på om tidningen förmår att ta sig ut den förnumstiga vänsterliberala sits man hamnat i. En förlegad folkpartism för unga världsförbättrare.

I ett annat ämne, Europas pinsamma beroende av USA:s försvar som få europeiska ledare vill erkänna, skrev Bengt Ohlsson i DN i helgen:

Jag önskar mig en Trumpseger lika hett som jag önskar mig njursten, men frågan är om det inte vore välkommet om USA började dra sig ur Nato-samarbetet. Det vore en chans för Europa att äntligen flytta hemifrån och ta ett vuxet ansvar för sitt eget öde, i stället för att år efter år behandla USA ungefär så som odrägliga tonåringar behandlar sina föräldrar. Vi ska kunna ösa skit över dem, men de ska outtröttligt stå kvar och skydda oss från alla farligheter.

Något liknande gäller för DN:s ledar- och kulturredaktioner som ser ner på alla som röstat fram regeringen Kristersson, och särskilt stödpartiet SD. DN vet att vårt land är beroende av hårt arbetande svenskar, varav några födda utomlands men lojala mot landet Sverige som de sätter före bistånd, gratis tolkhjälp och bostäder till gängkriminella. Dags att växa upp DN!

Läs även: Hjort: Alex Schulman och DN:s förfall