Under de revolutionsromantiska åren omkring 1968 var det mycket snack om ”antagonistiska motsättningar”. En marxistisk term som betyder ungefär samma sak som en röd linje – något man inte kan förhandla eller kompromissa om. Dagens motsättningar handlar inte om kapitalister och arbetare. Dessutom är de betydligt mer handfasta än de konflikter som mest bottnade i studier av suspekta manifest.

Läs även: von Seth: Sjuklövern är inte död än

Symtomen går inte längre att vifta bort: Sjunkande Pisaresultat, ökande terrorhot, mord och bomber varje natt, ingen ljusning när det gäller bidragsberoende och långtidsarbetslöshet, upplopp och antisemitiska demonstrationer, liksom kriminella och klanbaserade gäng som infiltrerar samhällsinstitutioner. Och inte minst ett stort antal områden med ”parallella samhällsstrukturer” där den svenska rättsstaten har satts ur spel. Få förnekar att den viktigaste bakomliggande orsaken är den omfattande immigrationen från Mellanöstern och norra Afrika, som accelererade från år 2015 och fortfarande ligger på en tämligen hög nivå.

Det brukar sägas att ”you cannot unscramble an egg”. Ingen föreställer sig att det går att backa filmen till 2015. Därför ligger fokus på att göra något åt symtomen. Särskilda insatser i skolan. Effektivare polisarbete. Arbetsmarknadspolitiska ”satsningar”. Förbättrad kontroll av bidragsansökningar. Och naturligtvis integration, som vissa tolkar som ömsesidig anpassning medan andra egentligen menar assimilation.

Mycket har prövats förr, och som Einstein konstaterade: “Definitionen av galenskap är att göra samma sak igen och igen och förvänta sig andra resultat.”

Det här handlar om konkreta problem som alla vill undanröja, även om det finns delade meningar om hur det ska gå till. Men det finns ett problem som är betydligt svårare att få ett grepp om. Där det inte finns samma samsyn om problemets art, hur allvarligt det är och hur vi ska ställa oss.

Den helt dominerande delen av invandrarna från Mellanöstern och norra Afrika är muslimer. Islam räknas till de abrahamitiska religionerna, vid sidan av judendomen och kristendomen. Judendomen är inte missionerande – där finns ingen avsikt att göra hela världens folk till judar. Kristendomen har haft en sådan ambition, i praktiken kopplad till kolonialism och geopolitik. Idag är den helt dominerande delen av den kristna världen sekulariserad och tillämpar trosfrihet.

Läs även: Göranson: Den krossade drömmen om Europa

Så är det inte med islam. Den muslimska dogmen erkänner inga andra religioner och har anspråk på att koranens bud ska gälla även icke-muslimer, i den mån de alls har existensberättigande. Och i motsats till kristendomen är islams dogm inte bara teori utan handfast praktik – för extrema sekter, för det muslimska ledarskapet i många länder och även för flertalet av deras befolkning. Där ligger det problem som vi har svårt att hantera genom att bara angripa symtomen.

Jag har inga problem med att idag se fler som har annorlunda namn och annorlunda utseende än när jag var ung. Så länge folk gör rätt för sig, uppför sig hyggligt och respekterar de rättigheter och skyldigheter som är etablerade i vårt land är allt okej. Jag tar gärna till mig nyheter, exempelvis på det kulinariska området. Men det finns en röd linje.

När det gäller barnmisshandel, våld mot kvinnor och andra uttryck för hederskultur finns inget utrymme för diskussion eller kompromiss. Inte heller när det gäller yttrandefriheten, även om åsikter kan upplevas som sårande. Och allra minst när det gäller svensk lags ovillkorliga företräde framför sharia eller andra alternativa rättsordningar.

De åsikter och attityder som kommer till uttryck i Ibn Rushds ”The upbringing of children in islam” lär inte låta sig rubba av aldrig så ambitiösa Sverigekurser. Där är för min del motsättningen antagonistisk. Jag menar att den som stöder eller verkar för en sådan ordning inte har i Sverige att göra. Hur det sedan ska gå till är upp till politikerna att lösa.

Läs även: Brinkemo: Sorgen över ett Sverige som försvann