Den nuvarande utvecklingen mot en mer pragmatisk samverkan mellan svenska riksdagspartier framstod som cementerad när Tidöavtalet presenterades. Valrörelsen 2022 kommer sannolikt framöver att forma hur de flesta unga väljare betraktar riksdagsarbetet framgent: Vikten av att finna kompromisser för landets bästa och minska ned på polariseringen ökar. Men en förlegad aversion mot åsiktsmångfald och samarbetsvilja lever än kvar i svensk politik. För att den ska tyna bort krävs det att forna politiska hegemoner elimineras.

Läs även: Korn: Självuppoffring och människooffer

Över 200 000 unga svenskar röstade på något av maktskiftespartierna till höger i skolvalet 2022. Av samtliga röstberättigade röstade 60 procent på SD, M, KD, eller L, ett mer eller mindre enat lag. Vid valurnorna föll det inte in någon högersympatisör att avstå från ens partival på grund av det medföljande sverigedemokratiska inflytandet. Den nya generationen, bestående av unga och stundande förstagångsväljare, har visat att de inte låter sig duperas av påtvingade etiketter och skrämseltaktiker. Sakpolitik slår stigmatisering.

Det var annat ljud i skällan för inte så länge sedan. År 2010 var det nyblivna riksdagspartiet kammarens svarta får. Ledamöter vägrade hälsa på sverigedemokratiska förtroendevalda och tilltala partiets andre vice talman. Det ansågs otänkbart att sitta i samma sminkrum som Jimmie Åkesson (SD). Förutom att detta lade grunden för dagens polarisering, ledde denna avhumaniserande uteslutningslek till en lojalitetsgrad bland SD-väljare som saknar motstycke. 84 procent av SD:s väljare 2014 röstade på samma parti igen 2018. Idag fortsätter trenden uppåt.

Ända sedan partiets inträde i Riksdagen har sverigedemokratiska väljares upplevelse av stigmatisering fördjupats och skapat en stark partipolitisk identitet. Det sades att SD inte var som andra partier, ofta i syfte att missgynna partiet. Men i dåtidens debattklimat kanske det var en bra sak? Begreppet “sjuklövern” myntades för att benämna de sju andra partiernas likheter inom migrations- och kulturpolitiken, och hur de till varje pris inte ville beblanda sig med avvikande åsikt. Tanken var att SD:s outsiderroll skulle bli en röstmagnet.

Stefan Löfvens (S) tumultartade start som statsminister 2014 gynnade partiet. Den socialdemokratiske partiledarens lövtunna majoritet gjorde honom oförmögen att få igenom sin budget, vilket ledde till hot om regeringskris. Nästan alla partier bjöds in till förhandlingar, som i slutändan resulterade i Decemberöverenskommelsen, ett försök till att kringgå parlamentariska realiteter med konstgjorda riktlinjer för både regering och opposition. På samma sätt som Italiens premiärminister Giorgia Meloni vann valet i år på att inte ha suttit med i landets breda “pandemikoalition”, kunde SD framställa sig som David i kampen mot Goliat.

Men när Kristdemokraterna efter knappt ett år drog sig ur påbörjades försvagningen av “sjuklöverperspektivet”. Partiledarskiftet inom KD skulle också betyda en första öppning för SD sett till direkt inflytande. Sara Skyttedals (KD) triumfartade kupp mot Decemberöverenskommelsen 2015, en rad kafferaster och luncher partiledare emellan. samt gemensamma kärnkraftsturnéer tycks dock inte ha suddat ut sjuklövern helt och hållet.

Talet som Sverigedemokraternas partiledare höll på partiets landsdagar, där han kritiserade den muslimska minoritetens benägenhet till antisemitism och pekade ut vissa moskéer som osvenska radikaliseringscenter, har framkallat avståndstaganden från båda sidor i svensk politik. Det har, till skillnad från tidigare, också blivit påtagliga konsekvenser från regeringspartiernas sida: enligt uppgift rör det sig om indragen närvaro vid pressträffar, “uppläxningar” per telefon och försurad attityd mot SD:s regeringsduglighet inom M och KD.

Att S skulle svär ve och förbannelse över islamkritiska uttalanden förvånar föga. Partiorganisationen skickar ut namnkunniga företrädare som Morgan Johansson och Peter Hultqvist på pinsamma och innehållslösa pressträffar med ett enda syfte att mobilisera partiets livsviktiga muslimska väljarbas.

Lite mer förbluffande är emfasen i de andra Tidöpartiernas fördömanden. Det stämmer att Åkessons utspel inte är optimalt för Natoprocessen, och att Turkiet kan komma att utnyttja tongångarna i Sveriges inrikespolitiska debatt som ytterligare svepskäl att skjuta upp ansökan. Samtidigt är enskilda uttalanden knappast avgörande i det större geopolitiska spelet; regeringstopparnas Natovurm tillåter dem inte att se skogen för alla träd. Utrikesminister Tobias Billström (M) har själv dementerat att SD-ledarens kommentarer är av betydelse för Natoprocessen. Men även om de var det, hur länge skulle Sverige tvingas lägga det politiska livet på is för att blidka Erdoğan?

Läs även: Skogkär: Andersson på flykt från sina egna lögner

Att statsministern och vice statsministern, högsta representanter för M och KD, anklagar koalitionspartnern för att sakna ansvarskänsla respektive respekt är förargligt, och utgör ett nytt bottennapp för Tidösamarbetet. Detta förstärker åter föreställningen om “sjuklövern” och skadar den nyfunna konstruktiva synen på svenskt politiskt arbete.

För att uppnå statusen som regeringsbärande statsministerparti måste Sverigedemokraterna göra upp med stigmatiseringen runt dess väljare. Utöver sporadiska fördömanden från andra partier föreligger ett större problem: att 22,8 procent av populationen öppet diskriminerar mot sverigedemokrater, och att 83 procent av partiets väljare i olika utsträckning ser ett behov att självcensurera. Detta är varken naturligt eller friskt i en demokrati som Sverige.

Faktum är att den politiska intoleransen är sanktionerad av Socialdemokraterna i syfte att hålla sig kvar vid makten. Med Magdalena Andersson (S) i spetsen har maskineriet gått på högvarv, så till den grad att trumpistiska alternativa fakta ses som en naturlig del i kommunikationsstrategin.

Dagens mätningar tyder på att den huvudsakliga konflikten inte längre står mellan socialdemokratin och borgerligheten; i den senaste fick den forna Alliansen ynka 64 mandat. Inte heller är den mellan Tidölaget och de rödgröna – SD är frekvent opinionsmässigt större än hela regeringen. Nej, kampen står mellan Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna.

Tiden att göra bot på maktstrategisk politisk intolerans rinner ut – snart kan även dagens unga väljare falla för socialdemokratisk stigmatisering. Bara om Sverigedemokraterna besegrar S och avlägsnar fråntar dem titeln som solen i svensk politik, kan diskrimineringen av väljare upphöra, och “sjuklövern” till slut dödförklaras för gott. Tiden är kommen att göra sig av med snäva åsiktskorridorer och förlegade maktpartier.

Läs även: Hjort: Accepterar Magdalena Andersson antisemitism?