Ett företag är en institution som får kapitalet från ägaren, som ”hyr” arbetskraften och som köper insatsvarorna. Ersättningen till arbetskraften bestäms genom anställningsavtal och/eller kollektivavtal. Ersättningen för insatsvaror bestäms genom det avtalade priset. Och ersättningen till ägaren är det som i dagligt tal kallas vinst. Eller förlust, beroende på om intäkterna är större än kostnaderna eller tvärtom.

Läs även: Brinkemo: Knarkets och korruptionens Sverige

Den som går in som ägare till ett företag, vare sig det handlar om att starta ett nytt företag eller köpa en aktie i ett existerande, vet inte om det blir vinst eller förlust – det handlar om att ta en risk. Möjligheten att få en vinst är det som väger upp faran att drabbas av förlust, och det är den möjligheten som är drivkraften för att alls engagera sig i näringsverksamhet.

Den här enkla, säg gärna förenklade, modellen är själva grunden för den liberala marknadsekonomi som också kallas kapitalism.

Ett företag kan öka vinsten på två sätt: det ena är att minska kostnaderna, det vill säga att effektivisera produktionen. Det andra är att öka intäkterna. Att öka intäkterna kan också ske på två sätt: att sälja mer eller att höja priset. Om företaget ökar sin försäljning är det ett tecken på kundernas uppskattning. Att höja priset är inte en framkomlig väg om det råder effektiv konkurrens, eftersom priset bestäms av vad kunderna är beredda att betala.

Råder det däremot monopol finns ingen sådan spärr. Enda botemedlet är då att utsätta företaget för konkurrens, eller åtminstone för hotet om en möjlig konkurrens. Att försöka reglera bort monopolvinster genom att koppla priset till kostnaderna är i praktiken utsiktslöst eftersom det bara leder till att kostnaderna tillåts stiga.

Sammanfattningsvis förefaller den klassiska teorins inriktning på vinstmaximering vara en välsignelse för såväl det enskilda företaget, för konsumenterna som för samhällsekonomin i stort. Det är därför märkligt att den inte bara utsätts för krypskytte från nationalekonomer utan också i praktiken motarbetas av företagen själva.

En orsak till att fokus på vinstmaximering har luckrats upp är den ändrade ägarbilden. Den typiske företagsägaren ser inte längre ut som Krösus Sork; ofta handlar det i stället om ett kollektiv där varje enskild röst är svag. Pensionssparare, försäkringsbolag, stiftelser och fackföreningar utövar inte samma styrning av den dagliga verksamheten som en dominerande ägare kan göra.

Den styrningen sköts i stället av anställda tjänstemän, som kan ha andra mål än att enbart se till vinsten. På så sätt har man vänt fokus, från vinstmaximering, mot andra mål som att maximera omsättningen, långsiktig överlevnad eller att balansera olika intressenter i verksamheten.

I dessa yttersta dagar har ett nytt mål hamnat högt på dagordningen, nämligen etiken. Jag syftar då inte på det självklara att respektera gällande lagar och förordningar och att inte utmana gränserna för vanlig anständighet. Det handlar i stället om att markera aktivt stöd för en politisk agenda, en ”godhetssignalering”. Glasstillverkaren Ben&Jerry’s kan stå som ett typiskt exempel på företag som på hemsidan lyfter fram sitt engagemang för ”en rättvis världsekonomi, social rättvisa, miljö och flyktingar”.

Konfektionsföretagen H&M och Benetton är två exempel på företag som i sin reklam har betydligt fler ”rasifierade” modeller än som motsvarar andelen i den svenska befolkningen. Och påståenden om att företag följer en ”grön” ledstjärna är numera legio.

Den stora elefanten i rummet är naturligtvis SSAB:s satsning på ”grönt stål”. Det gröna stålet har exakt samma egenskaper och kvalitet som det vanliga svarta stålet. Däremot är det mycket dyrare att tillverka. Det innebär att SSAB måste ta ut ett högre pris för stål som kallas grönt. Hoppet är att de som köper stål som insatsvara i sin produktion ska vara villiga att acceptera det högre priset, trots att det gröna stålets fysiska egenskaper är exakt desamma det vanliga stålets.

Om stålet i sin tur exempelvis används för att tillverka en bil förutsätts också att bilköparen vill betala ett högre pris för en bil, där produktbeskrivningen anger grönt stålinnehåll, än för en annan likvärdig bil. Används bilen för taxitransporter innebär nästa steg att kunden gärna betalar mer för att resa i en grönt-stål-taxi än i en annan taxibil. Och så vidare, och så vidare.

Läs även: Ahmed: Extremisternas avsky för judar och humor

Idéer har en stark makt över människors tankar och handlingar. Många väljer bort de alternativ som bäst motsvarar deras behov för att i stället visa lojalitet mot en idé. Det kan handla om vad man köper, hur man reser, vad man äter och mycket annat. Men idéer som under en tid fångar många människor är kortlivade. För att anknyta till exemplet med bilen: många köper idag en elbil trots priset, inte för att den bäst passar deras behov utan för att den är ”grön”. Men få väljer en dyrare bil för att den skulle vara ”feministisk”. Idéer har ett bäst-före-datum.

Det finns tecken i tiden som tyder på att ”godhetssignalerande” åtgärder som saknar mätbar effekt på planetens temperatur inte längre väger lika tungt. Att på kort tid nå klimatmål drivs inte alltid in absurdum längre. Åtgärder som hjälper människor att bättre hantera effekter av en uppvärmning väcker i stället ökat intresse. Och röster höjs som varnar för att SSAB:s grönt-stål-projekt kan sluta i en samhällsekonomisk katastrof.

Företag ska göra det de är bäst på, nämligen att föra samman kapital, arbetskraft och insatsvaror så effektivt som möjligt. På så sätt skapas konsumentnytta och samhällsekonomiskt välstånd. Det är inte företagens sak att driva en ideologisk agenda. I stället bör vinstmaximeringsprincipen komma till heders igen, för allas vår skull.

Läs även: Gustavsson: Vem finansierar Arga Anderssons foliehatt?