I tidernas begynnelse – åtminstone i min tids begynnelse – bestod politiken av Regeringspartiet och Borgerligheten. Regeringspartiets uppgift var att bygga Folkhemmet, Borgerlighetens att klaga över hoten mot Kyrkan, Konungen och Penningpåsen.

Det var en stabil ordning, med Socialdemokraterna på den ena sidan, Högerpartiet och Folkpartiet på den andra. Och så Bondeförbundet som ingen visste vilken sida de hörde till.

Det var starka personligheter som ansvarade för politiken: Tage Erlander som var så anspråkslös och hedersam att hans änka lämnade tillbaka blyertspennor märkta ”Tillhör statsverket” efter hans bortgång. Jarl Hjalmarsson med näringslivsbakgrund som alltid var elegant klädd i fluga. Bertil Ohlin som var professor i nationalekonomi med internationell status. Och så Gunnar Hedlund i Rådom, lantbrukare och juris doktor.

Borgerlighetens roll var länge kritikerns, den som varnade och klagade över socialisternas planer och åtgärder för att ersätta det civila samhället med ett politiskt samhälle. Borgerliga sympatisörer kunde gräma sig över att socialdemokraternas fasta grepp om rodret tycktes evigt. Men samtidigt känna sig trygga med borgerliga politikers stöd för ekonomisk liberalism, värnande om stabila institutioner och motstånd mot regeringens flirtande med Sovjet.

Idag, trekvarts sekel senare, är det som borgerligt sinnad väljare svårare att känna sig trygg med alternativen till en socialdemokratisk regering.

Moderaterna, som traditionellt varit kritiska mot fördelningspolitiska excesser, delar ut ekonomiska godispåsar till höger och vänster. Godis som naturligtvis i slutändan måste betalas av skattebetalarna själva. De har också förknippats med ”affärer” av det slag som engelsmännen kallar sleaze. Kristdemokraterna, som under en tid framstått som den mest konsekventa förespråkaren för en borgerlig politik, gör plötsligt en vänstersväng. Liberalerna har begått harakiri. Och Sverigedemokraterna: frågan är om de någonsin varit ett borgerligt parti. Idag är det i varje fall folkhem och välfärd för hela slanten.

Varför gör de på detta viset?

Borgerlig politik brukar traditionellt handla om ekonomisk liberalism, gärna i Adam Smiths anda. Gynnsamt klimat för innovationer och entreprenörer. Medborgare som gör rätt för sig och tar ansvar för sig själva och sin familj. Att reformer vilar mer på evidens än på politisk vilja. Frågan är om det räcker för att tillfredsställa väljarna i en orolig tid.

Det är uppenbart att många människor är rädda nu. Ryssland driver krig i Ukraina och beter sig hotfullt även mot NATO:s norra flank. Iran har stärkt sin ställning efter USA:s debacle och visar inga tecken på att avsluta proxikrigföringen, varken i Levanten eller i Västeuropa. Kina förbereder sig för att ta tillbaka Taiwan. Föreställningen att vi hotas av allvarlig klimatförsämring har bitit sig fast. Likaså uppfattningen att vi går mot privatekonomiskt sämre tider.

Både opinionsmätningar och Tidöpartiernas vägval tyder på att det blåser motvind för borgerlig politik. Osäkra tider brukar traditionellt innebära starkare stöd för sittande regeringar, men ingen regel utan undantag.

Läget kan verka bekymmersamt för den som undrar vart borgerligheten tog vägen. Men… ”it’s not over until the fat lady sings”.

Lennart Göranson