Ett populärt meme som kommer och går i sociala medier med de politiska konjunkturerna lyder i en av sina många varianter samt i översättning: Mitt behov av att hålla mig uppdaterad om samtiden krockar med mitt behov av att bevara min mentala hälsa. Memet är i sin tur baserat på en skämtteckning i The New Yorker av den amerikanske tecknaren David Sipress.

Läs även: Brinkemo: Midsommar vid en tall som livet självt

Sagda meme har legat och skavt i bakhuvudet på sistone. Vi har på kort tid fått uppleva ett krig i Ukraina, en Natoansökan kombinerad med regeringskris och erdogansk vrede, samt omfattande påskkravaller efter den svensk-danske politikern Rasmus Paludans koranbrännarturné i riket. För att nämna blott ett litet axplock samtidsmalörer.

Och inte minst årets lugubra rekord i antal dödsskjutningar: 33 stycken i skrivande stund. Att bevara sin mentala hälsa och själsfrid har varit enklare.

Inte så få politiknördar i mina flöden ger uttryck för rent apokalyptiska sinnesstämningar. Somliga talar på allvar om systemkollaps och landsflykt. Till och med underhållningslitteraturen är dystopisk. På nattduksbordet ligger Snabba Cash-författaren Jens Lapidus senaste bok Paradis City, en Flykten från New York-inspirerad historia som utspelar sig bland annat i min barndoms Rinkeby i en nära framtid. Detta i ett Stockholm som beskrivs ha en mordfrekvens som det av gangsterrappare odödliggjorda och av våldsamma gäng styrda South Central, Los Angeles.

Politik är viktigt. Men så är även allas vår mentala hälsa. Och inte ens de mest hårdhudade samhällskritiker tänker på topp utifrån alltför defaitistiskt dystopiska sinnesstämningar. Det kan finnas poänger med att sätta vår nuvarande situation i Sverige i en smula perspektiv.

1993–94 bodde jag i Bogotá, Colombias huvudstad. Jag försökte studera historia vilket väl gick sådär, och sålde exklusiva herrkläder i stans motsvarighet till Gekås Ullared, en skattebefriad och soldammande industrizon i stans utkanter. Jag svettades och sålde enligt min mening dyra och stillösa märkeskläder till övre medelklassungdomar som anlände i bil med sina föräldrar från stans norra delar. Märken jag aldrig stött på i Sverige tidigare: Guess och Tommy Hilfiger, bland andra. Som skulle inta NK ett par år senare.

1993 var mordfrekvensen i Bogotá 81 människor per 100 000 invånare. I absoluta siffror 4 352 mord i en stad med drygt 5 miljoner invånare, låt vara att detta var den officiella siffran. Längst i söder låg de svartbyggda kvarter som klättrade sig uppåt blånande kullar, där elen drogs i nakna koppartrådar mellan husen, stulen direkt ur ställverket. Cynikerna gissade att den officiella siffran var humbug, och att staden snarare huserade dryga 7 miljoner människor. Alltså någon miljon färre än antalet innebyggare i det Sverige som samma år hade en mordfrekvens på 1,6 per 100 00 invånare.

Trots detta ställde folk sina väckarklockor i de fattiga södra stadsdelarna såväl som i de rikare norra. Klev upp och trotsade den infernaliskt larmande trafiken i egna fordon eller överlastade bussar, bussar som man fick se till att kliva av och på i farten, emedan bussförarna aldrig saktade in helt för folk yngre än 80. Tog sig till kontor och fabriker. Stämplade in och gjorde sitt jobb och försökte undvika att betala mer skatt än nödvändigt. Köade utanför Televerkets huvudkontor i timtal eftersom installatörerna var missnöjda och protesterade genom att koppla ur folks telefonanslutningar i tusental. Jobbigt, förvisso. Men ingen systemkollaps, ingen apokalyps.

Idag, 30 år senare, har mordfrekvensen i stan sjunkit till 16 per 100 000, låt vara nästan 16 gånger högre än dagens svenska situation, men en mycket klar förbättring. Saker kan alltså bli bättre, även om det tar tid.

Colombia då stod inte inför någon systemkollaps och Sverige idag gör det ännu mindre.

Läs även: Lindberg: Hala badkar attackerar inte i flock, Guillou

Min poäng här är inte att lansera någon sorts Jan Guillousk badkarsteori, gjuta olja på vågorna och påstå att inget finns att oroa sig över eller klaga på – circulé, circule, här finns inget att se – liksom. Absolut inte, bort det. Det finns rätt spektakulärt goda skäl att oroa sig och att framföra kritik.

Våra politiker svamlar i dagarna om en aborträtt som inget parti ifrågasatt, triggade av ett HD-beslut i ett land med ett konstitutionellt system som har noll överensstämmelse med det svenska, och detta med siktet inställt på att skapa en valfråga av hundraprocentigt imaginär karaktär. Detta samtidigt som förvaltningskris orsakar skenande bränslepriser och kaos på landets internationella flygplats, ett krig driver på en rekordinflation, och det dödliga skjutvapenvåldet i offentliga miljöer som bekant ökat exponentiellt det sista halvåret.

33 skjutvapendöda är förskräckliga siffror i ett svenskt såväl som europeiskt perspektiv. Siffror som utgör toppen på ett isberg av samhälleliga tektoniska skiftningar, förändringar som måste tas på allvar.

Läs även: Brinkemo: Zen, författardrömmar och Forsythia i blom

Det finns alltså skäl till oro och till kritik, till att formulera politiska alternativ. Men det finns även skäl att besinna sig och måna om sitt själsliga välmående, samt att undvika alltför svärtade tanketrakter. Ta några djupa andetag. Så att man även fortsättningsvis klarar av att rikta en klar blick på samtiden, kommentera och diskutera den, och detta utan att riskera sin mentala hälsa på kuppen.