Facebook noscript imageGustavsson: Därför gav Boris Johnson upp om premiärministerposten
John Gustavsson
Krönikörer
Gustavsson: Därför gav Boris Johnson upp om premiärministerposten
Rishi Sunak lyckades manövrera ut Boris Johnson. Foto: Kirsty Wigglesworth/AP/TT Andrew Milligan/AP/TT
Rishi Sunak lyckades manövrera ut Boris Johnson. Foto: Kirsty Wigglesworth/AP/TT Andrew Milligan/AP/TT

Arkitekten bakom såväl Johnsons vita flagg i kriget om partiledarskapet som Liz Truss nyligen timade haveri heter Rishi Sunak, en iskall och hänsynslös strateg som nu är ensam herre på täppan. Hur länge han blir kvar där en annan fråga, skriver John Gustavsson.

Boris Johnson har valt att inte åter ställa upp som kandidat till partiledarposten för Tory-partiet och premiärminister av Storbritannien. Han och hans närmaste supporters har de senaste dagarna ringt runt till partiets ledamöter och bett om deras stöd. Kampanjen var febril, och Johnson avbröt till och med sin utlandssemester för att komma hem och övertyga partiet att ge honom en andra chans – och sedan var det bara över. Varför steg han plötsligt åt sidan? För att förstå detta måste ni lära känna Rishi Sunak, som nu av allt att döma blir Storbritanniens nye premiärminister.

Läs även: Gustavsson: Boris Johnson har varit en bra premiärminister

Rishi Sunak är en iskall politiker. Sunak tjänstgjorde som Boris Johnsons finansminister och högra hand, tills han i början av juli ledde en palatskupp mot Johnson. På Sunaks initiativ avgick inom loppet av några dygn hela 59 ministrar och partihöjdare från sina positioner i protest mot Johnsons ledarskap, och ett fåtal dagar efteråt insåg Johnson att hans position var omöjlig, varpå han meddelade sin avgång.

Offentligt sökte Sunak ge bilden av att han var lojal in i det sista och försökte rädda Johnsons ledarskap tills det inte gick längre och han var tvungen att agera. Denna bild motsägs av att han registrerade sin kampanjdomän ready4rishi.com redan i december 2021, alltså över ett halvår före Johnsons avgång. Detta var bara dagar efter att ”Partygate”-skandalen börjat nystas upp: Media hade då fått uppgifter om att ett antal sociala sammankomster hållits i regeringskvarteren under pandemin, alltså under en tid då restriktionerna förbjöd sådana sammankomster.

Johnson nekade till en början till att några sammankomster alls ägt rum, men steg för steg blev avslöjandena – och bevisen – värre: Sammankomsterna visade sig i flera fall vara rena spritfester, Boris Johnson själv hade deltagit, och fester hade förekommit i Johnsons egen lägenhet. Detta samtidigt som vanliga britter inte ens tilläts fira jul med sina nära och kära, allt för att minska smittspridningen.

Hur fick media nys om alla sammankomster? Var fick de bilderna ifrån? Vi vet att en av källorna var Dominic Cummings, och att Cummings – åtminstone då – var ett stort fan av Rishi Sunak. Vi vet också att Sunak deltog vid åtminstone en av de regelbrytande sammankomsterna, vilket han själv erkänt. I december förra året trodde ingen att den begynnande skandalen så småningom skulle tvinga Johnson att avgå. Sunak visste dock vad som var på väg att avslöjas, kanske för att han själv eller hans lojalister var medias källa. Därför registrerade han sitt domännamn, och började förbereda sig på den partiledarkampanj som han visste skulle komma efter att Johnson så småningom tvingats bort.

Den partiledarkampanjen gick dock inte som planerat. Partimedlemmarna, som har sista ordet när Tories väljer ledare, föredrog Liz Truss framför Rishi Sunak. Att säga att Sunak inte tog förlusten särskilt väl vore en underdrift. Några veckor efter att Truss valts lade hon fram sin nu ökända budgetproposition, den som skulle leda till hennes fall. Budgetpropositionen innehöll egentligen bara saker som hon just kampanjat och blivit vald av medlemmarna att genomföra. Trots detta ledde propositionen till uppror i parlamentsgruppen.

Dussintals av Rishis lojalister i parlamentsgruppen gick ut i media och offentliggjorde att de under inga omständigheter tänkte stödja sin nya partiledares budgetmotion. Föreställ er att 30 socialdemokratiska riksdagsledamöter i oktober 2021, några veckor efter att Magdalena Andersson blev vald till partiledare, hade gått ut och meddelat att de tänkte rösta ner Anderssons höstbudget, så förstår ni hur absurd situationen var.

Respekten för partiledaren, som ändå vunnit rättvist mot Sunak, var obefintlig från dag ett. Liz Truss försökte desperat att kompromissa och övergav några av de mer radikala bitarna i budgetpropositionen för att gå Sunak till mötes. Hon bytte ut finansminister Kwasi Kwarteng mot Sunak-lojalisten Jeremy Hunt, men Sunaks anhängare svarade på varje eftergift med att ännu mer högljutt kritisera Truss, och snart började man öppet kräva partiledarens avgång. Efter bara drygt sex veckor fick Rishi Sunak som han ville, och Truss kastade in handduken.

Läs även: Gustavsson: Därför krisar Liz Truss, Tories och Storbritannien

Då återstod nästa problem: Boris Johnson. Enligt partiets regler får den sittande, avgående partiledaren, inte kandidera när en ny partiledare ska väljas. Men eftersom det nu var Truss, och inte Johnson som var sittande partiledare, så var det fritt fram för Johnson att försöka ta tillbaka den position han förlorat bara månader tidigare. Denna gång lämnade Rishi Sunak dock inget åt slumpen: Efter att ha kuppat bort sin andra partiledare inom loppet av drygt tre månade skulle inget få hindra honom från att denna gång själv få toppjobbet.

Saken är den att Boris Johnson egentligen aldrig varit särskilt populär bland ”proffspolitikerna”. Han är folklig, burdus och impulsiv, något som varit både en styrka och en svaghet. Bara timmar efter Liz Truss avgång ändrade partiledningen – som redan från början ville ha Sunak – reglerna för det kommande partiledarvalet: Varje partiledarkandidat fick bara tre dagar på sig att samla in nomineringar från minst 100 parlamentsledamöter (av 357 möjliga), och därefter skulle partimedlemmarna få välja mellan de två kandidater med flest ledamöter bakom sig i en snabb internetomröstning. Hela processen skulle vara över på en vecka, och om bara en kandidat fick över 100 ledamöters stöd, så skulle den kandidaten anses vald.

De nya reglerna, i synnerhet kravet på 100 nomineringar, var designade för att säkerställa att Johnson inte skulle komma tillbaka som partiledare. Johnson hävdade själv att han hade 100 ledamöter bakom sig, men bara runt 60 hade offentliggjort sitt stöd innan Johnson oväntat avslutade sin kampanj. Samtidigt hade flera av Sunaks anhängare meddelat att de inte tänkte acceptera Johnson och lyda partipiskan om han blev vald som partiledare. Då föredrog de partisprängning.

Under lördagen träffades Boris Johnson och Rishi Sunak. Exakt vad som sades lär vi aldrig få veta, men vi vet att källor nära Sunaks kampanj började läcka ut till media att Boris Johnson, om han blev vald, återigen skulle få ”Partygate”-skandalen runt halsen: Det fanns nämligen fler fester ingen ännu hört om, och fler bilder att publicera, ännu värre än de tidigare. När Johnson avgick var han under utredning för att ha ljugit inför parlamentet, efter att inför parlamentet ha nekat till att ha brutit mot pandemirestriktionerna, vilket han ju bevisligen gjorde.

Källorna gjorde gällande att utredningen, om Johnson återkom, skulle återupptas och att han sannolikt (med hjälp från Sunaks gäng) skulle fällas av parlamentet och beläggas med censur – vilket skulle innebära att han som första premiärminister i historien skulle beläggas med munkavle och nekas tala inför parlamentet. Det är en väl kvalificerad gissning att Rishi Sunak, när han i förrgår träffade Boris Johnson, förklarade allt detta för honom och fick honom att inse att matchen var över.

När Johnson igår meddelade att han trots allt inte tänkte kandidera i omröstningen som sker idag, angav han också partiets splittring som skäl: Han menade att han visserligen hade goda chanser att bli vald till partiledare, men att han hade insett att han, även om han blev vald, inte skulle kunna ena parlamentsgruppen och vara den effektiva ledare partiet behövde. Det stämmer, men det beror i grunden på Sunaks fanatiska anhängare.

Rishi Sunak har genom ett långsiktigt och iskallt politiskt spel trixat bort två premiärministrar från det egna partiet. Nu återstår att se om han själv kan ena partiet och vända opinionslyckan. Som konservativ och svensk anhängare av Tories hoppas jag på det bästa, men jag har mina tvivel. ”Alla som tar till svärd, skall dödas med svärd”, som det står i skriften.

Rishi Sunak har huggit ner alla som stått i hans väg till toppen. Sannolikt håller hans motståndare nu i bakgrunden på att slipa knivarna, och det skulle inte alls förvåna mig om en av dem snart finner sin väg in i Sunak egen rygg.

Läs även: Gustavsson: Liz Truss var inte den järnlady Storbritannien behöver

John Gustavsson

Filosofie doktor i nationalekonomi, konservativ debattör och f.d. politisk rådgivare i Europaparlamentet.
Skriver även på sin egen substack The Hepatica
Twitter: @Nationstatist