Från husaffärer till vantolkningar och nu märkliga felöversättningar är det upplysande att minnas att KD under lång tid var medias mest omhuldade hackkyckling, innan rollen gavs till SD. Och i hög grad handlar dagens mediala vrede om just Buschs roll i ”normaliseringen” av SD, skriver John Gustavsson.
Den senaste månaden har varit minst sagt hektisk för Ebba Busch. Efter att ha efterlyst hårdare tag mot våldsamma demonstranter och upploppsmakare fick Busch löpa gatlopp i media. SR tog dock sin ”granskande journalistik” ett steg längre, och felöversatte Ebba Buschs uttalande om upploppet. I bästa fall handlar felöversättningen om ideologisk bias, i värsta fall syftar den till att skrämma Busch till tystnad med ett budskap som mellan raderna lyder: ”Håll tyst om du inte vill bli nästa Lars Vilks”. Det kan såklart visa sig att även andra partiledare på högersidan har felöversatts, men från vad vi vet just nu så har denna typ av slag under bältet bara delats ut mot Ebba Busch. Frågan blir därför – varför just henne?
Läs även: Skogkär: När Ekot klipper till
Något få idag kommer ihåg är att Kristdemokraterna var den ursprungliga hackkycklingen i svensk politik. Innan Sverigedemokraterna dök upp på radarn, så var kristdemokrat det mossigaste och pinsammaste man kunde vara. Partiet, med sina rötter i frikyrkligheten, sågs i bästa fall som en något besvärande politisk relik från ett svunnet, kristet Sverige, och i värsta fall som ett hot mot demokratin, ett parti som om de fick chansen skulle införa någon sorts kristen teokrati i Sverige med Alf Svensson som allsmäktig pingstväns-påve. I själva verket var Kristdemokraterna ett ganska måttligt parti redan från början. Deras första stora fråga var bevarandet av kristendomsundervisningen i skolan. Inte direkt någon Handmaid’s tale-politik, om man säger så.
Precis som SD:s framgångar kommer av att politiker under årtionden haft en mycket mer generös inställning till asylinvandring än den genomsnittliga svensken, så formades KD som en reaktion på ett politiskt etablissemang som drev en mycket mer anti-religiös och kristendomsfientlig politik än vad den genomsnittliga svensken (åtminstone på den tiden) ville ha. Faktum är att hela 2,1 miljoner svenskar – över en fjärdedel av Sveriges dåtida befolkning – skrev på en namninsamling för att bevara kristendomsundervisningen. Socialdemokraterna brydde sig inte, och ur detta folkliga uppror föddes KD.
Att Kristdemokraterna och dess partiledare på nytt är svensk politiks svarta får är alltså på många sätt en återgång till det normala.
Läs även: Dan Korn: I kriget mot Ebba Busch är allt tillåtet
Men det finns såklart också ytterligare en bidragande förklaring: Ebba Busch är, i etablissemangets ögon, en förrädare. Och ingen är så hatad som en förrädare. När Busch valdes till partiledare 2015 var det inte med något särskilt SD-vänligt mandat. Få om några trodde då att hon gradvis skulle ändra partiets linje, som var den linje alla partier hade gentemot SD. Så blev det dock, och svensk borgerlighets skifte i förhållandet till SD har på det stora hela skett på Buschs och hennes partis initiativ, även om Kinberg Batra såklart också förtjänar att nämnas i sammanhanget.
Efter Göran Hägglunds idoga arbete med att slipa bort de sista av de värderingar och idéer som ursprungligen utmärkte Kristdemokraterna och göra partiet till ett meningslöst mellanmjölks-borgerligt parti, så blev KD äntligen insläppta i värmen. Mediahatet skiftade från KD till det växande SD. Hur absurt det än må låta så tror jag att många journalister nu känner sig svikna, eller rent av grundlurade, av Kristdemokraterna: ”Vi trodde att ni var ett anständigt parti, vi släppte in er i värmen, vi slutade kalla er för kristna talibaner och började faktiskt rapportera nästan sakligt om er politik i stället – och det här är tacken!? Ni släpper in SD i finrummet, efter allt vi gjort för er!?”
Att som högerpolitiker behandlas med respekt, granskas objektivt, och citeras korrekt är från vänsterliberala mediers synpunkt nämligen ett privilegium, inte en rättighet. Detta privilegium är förbehållet de högerpolitiker som – likt Annie Lööf – agerar utifrån vänsterns ”anständiga” världsbild och därmed inte hotar rubba själva systemet. Övriga kan inte förvänta sig denna behandling, och förrädare som Busch placeras i svensk medias motsvarighet till Dantes nionde krets, där journalistetik helt upphör att existera.
Läs även: Ahmed: Ebba Busch förtjänar bättre än Sverige
Vad som händer härnäst i denna kontrovers vet jag inte. Jag betvivlar att någon inom SR kommer drabbas av konsekvenser. Hursomhelst så bådar detta illa för de som hoppats på en mer objektiv public service-valbevakning i höst jämfört med hur det såg ut förra valet. När valåret så småningom ska summeras så är det mycket möjligt att vi tvingas konstatera att felöversättningen bara var startskottet för en intensiv desinformationskampanj riktad mot det svenska folket, betald av svenska skattepengar.