Sanna Marins besök i skärgården kan ha varit årets politiska blunder från Socialdemokraterna. Magdalena Andersson har sedan hon tillträdde åtnjutit betydligt större popularitet än sin företrädare Stefan Löfven. Så vems smarta idé var det att ställa Magdalena Andersson bredvid Sanna Marin? Det är uppenbarligen inte bara Liberalerna som numera helt saknar PR-strategi. Hur kunde Socialdemokraterna tro att det var en bra idé att låta svenskarna jämföra Andersson med Marin, sida vid sida?

Läs även: Hjort: Nej, nej, kanske och sen går det jättebra

I Sanna Marin har vi en sann ledare, en kvinna som blivit vald helt på meriter och inte för att det var ”dags för en kvinna”. Sanna Marin är i mångt och mycket exakt det som Magdalena Andersson låtsas vara. Hur kunde någon på Socialdemokraternas kansli tro att det var en bra idé att låta lågbudget-versionen av en järnlady stå bredvid den äkta varan? Kontrasten kunde ju knappast vara till Anderssons fördel.

I synnerhet som Andersson inte egentligen hade något nytt att säga. Om Magdalena Andersson på presskonferensen gått ut med att Sverige tänkte följa Finland med in i Nato, så hade presskonferensen varit logisk. Sveriges och Finlands statsministrar skulle stått tillsammans i en styrkedemonstration som förhoppningsvis ekat hela vägen till Moskva.

Så blev det inte. Istället meddelade Magdalena Andersson att man måste ”väga alla fördelar och nackdelar” i Natofrågan, vilket får mig att lite försiktigt fundera över vad exakt det är Socialdemokraterna gjort hittills!? Har Socialdemokraterna alltså varit emot Nato i 70 år, av blinda ideologiska skäl, och först nu kommit på att man kanske borde genomföra en konsekvensanalys, eller vad är det Andersson antyder?

Vidare sa Andersson att det inte fanns någon anledning att skjuta på beslutet. Så långt är vi överens. Anledningen hon angav var dock intressant, nämligen att det är val i september. Socialdemokraterna har i flera månader gynnats av en nationell samlings-effekt som ju ofta uppstår vid kriser: Folket sluter upp bakom sina politiska ledare och den politiska debatten ”pausas”.

Läs även: DEBATT: Sverigedemokraternas Natoomsvängning är ett svek

Men medan Sverige slutit upp bakom Socialdemokraterna, så har Socialdemokraterna uppenbarligen tyvärr inte tänkt särskilt mycket på vad som är bäst för Sverige. Istället behandlar man Natofrågan som en internpolitisk angelägenhet, en källa till splittring och falangbildning inom de egna Socialdemokratiska korridorerna, som måste städas undan snabbt så att man får vrida den politiska konversationen tillbaka dit man vill ha den före valet, och hinner läka såren i det egna partiet.

Givet att Magdalena Andersson av allt att döma har landat i att Sverige bör gå med i Nato, och givet att en riksdagsmajoritet redan (om Finland går med) finns för ett Natomedlemskap oavsett hur Socialdemokraterna röstar, så kan man så klart tycka att Andersson borde göra slag i saken och tillkännage att Sverige och Finland skickar in en gemensam ansökan.

När detta väl är gjort skulle hon kunna återvända till sitt eget parti och förklara sitt beslut, och samtidigt acceptera att en viss falang inom Socialdemokraterna inte skulle stödja ett svenskt Natomedlemskap om så ryssen landsteg i skärgården. Denna falang, ledd av SSU och Tro & Solidaritet, kommer aldrig att förlåta Andersson för att hon tog Sverige in i Nato – och det är helt okej. Som statsminister kan man inte sträva efter att göra alla nöjda, för då får man ingenting gjort. Ungefär som Andersson, med andra ord.

Om Andersson landat i slutsatsen att Nato behövs för Sveriges säkerhet så är det ett oerhört svek att låta processen dra ut på tiden av partipolitiska skäl, för att hon hoppas kunna övertyga Socialdemokraternas antiamerikanska pacifistfalang. När ett land sluter upp bakom en ledare, så är det minsta ledaren kan göra att sätta landets intressen främst.

Läs även: Skogkär: Socialdemokraterna tar Sverige in i Nato – för partiets skull

Men så är ju Magdalena Andersson ingen Sanna Marin, något deras presskonferens gjorde väldigt tydligt. När andra länder har järnladys, får vi i Sverige nöja oss med aluminiumdamer. Som vanligt, med andra ord.