Facebook noscript imageGustavsson: Frihandel är nyckeln till att slå Kina
John Gustavsson
Krönikörer
Gustavsson: Frihandel är nyckeln till att slå Kina
Xi Jinping – ledare för en blivande supermakt? Foto: Ng Han Guan/TT
Xi Jinping – ledare för en blivande supermakt? Foto: Ng Han Guan/TT

Trumpadministrationen drog sig ur TPP-avtalet, som hade det uttalade målet att knyta Sydostasien närmare Väst och isolera Kina. Ett nytt frihandelsavtal måste till som knyter Kinas grannar närmre den västerländska gemenskapen, skriver John Gustavsson i sin fjärde och avslutande krönika om Västs kraftmätning med Kina.

Vad ska vi i västvärlden göra åt Kina? I min förra krönika i ämnet diskuterade jag att Kinas inflytande över västvärldens högskolor måste stoppas. Det finns dock mycket mer som behöver göras för att garantera att det tjugoförsta århundradet inte blir ett kinesiskt sådant.

Först och främst så måste frihandelsavtalet Trans-Pacific Partnership återuppväckas. Tanken bakom TPP var att skapa en frihandelszon mellan å ena sidan USA, Kanada, Japan, Australien och Nya Zealand, och å andra sidan en rad sydostasiatiska länder, inklusive Brunei och Malaysia.

Läs även del 1: Gustavsson: Kinas ettbarnspolitik ett nationellt självmord

Poängen med TPP var enkel: Isolera Kina. Genom att erbjuda fri handel med stora västländer som USA, så skulle små länder i Kinas närområde kunna vända sina ekonomier bort ifrån den kinesiska jätten, och istället komma närmare västvärlden. På så vis skulle man förhindra att Sydostasien slukades in i Kinas maktsfär.

I Sydostasien (där Kina inte ingår) bor 655 miljoner människor. Det går inte att överdriva hur viktigt det är för västvärldens framtida ställning i världen, att dessa 655 miljoner inte lever i länder som de facto får en status som kinesiska lydstater. Om Kina lyckas styra 655 miljoner människor i ett dussin länder på samma sätt som Sovjetunionen en gång i tiden styrde Östtyskland, så är Kina helt och hållet ostoppbart. Vi talar om snabbt växande ekonomier, flera av vilka dessutom har viktiga naturresurser.

Tyvärr drog USA under Trump sig ur TPP-avtalet, som sedan kollapsade. Ett mycket märkligt beslut givet Trumps hårda retorik mot Kina och Kinas växande inflytande i världen. En uppföljare (CPTPP) finns dock redan på plats, och om USA – och helst även länder som Storbritannien som står utanför EU:s kontroll – skulle ansluta sig, så finns det goda möjligheter att börja om där man slutade. I en perfekt värld skulle EU ansluta sig till TPP, men unionens byråkrati och inre stridigheter lär i praktiken göra det omöjligt, åtminstone för överskådlig framtid.

De flesta som ställer sig frågande till frihandelsavtal med låglöneekonomier, vilket de flesta länder som skulle omfattas av ett nytt TPP är, gör det med motiveringen att vi i väst skulle förlora industrijobb, som istället skulle utföras av billig vietnamesisk eller malaysisk arbetskraft. Det stämmer inte. I princip alla industrijobb som praktiskt går att outsourca, långt ifrån alla, har redan outsourcats – till Kina. Det TPP gör är att flytta de här jobben från Kina, till länder som inte är lika västfientliga, som inte har supermaktsambitioner, och som inte är stora nog att de på allvar skulle kunna hota väst även om de mot förmodan skulle vilja det.

Faktum är dessutom att vår västerländska livsstil och livskvalité i mångt och mycket är beroende av att vi har länder som kan producera prylar åt oss billigt. Visst finns det goda argument för att Sverige borde vara självförsörjande inom exempelvis jordbruk, men det är ett undantag från regeln. Att producera allting här i västvärlden skulle leda till betydligt högre priser, och skulle framför allt drabba de absolut fattigaste grupperna i samhället, som är beroende av massproducerade, billiga importer. Vi kan inte producera allting här, men vi kan välja vilka länder som våra prylar produceras av.

Läs även del 2: Gustavsson: Kinas ohållbara ekonomiska modell

Slutligen måste även Indien förmås att ansluta sig till frihandelsavtalet. Återigen: Kina kommer inte att bli en supermakt av egen kraft. Det är man för svaga för. Kina behöver allierade, och vår främsta uppgift just nu är att ta alla potentiella värdefulla allierade, och istället knyta dem till väst. Här är Indien minst lika viktigt och sannolikt ännu viktigare än länderna i Sydostasien: Indiens befolkning är inte ens fem procent mindre än Kinas, men födslotalen är dubbelt så höga –2,18 barn per kvinna jämfört med Kinas 1,15. Det är således en tidsfråga innan Indien växer om Kina.

Givetvis är Indien inte perfekt, men landet har inte heller de svåra strukturella problem som Kina brottas med, som jag beskrev i mina två första krönikor om Kina, och viktigast av allt: Indien är en demokrati. Att Indien inte tydligare tagit ställning mot Rysslands invasionskrig är inget annat än ett misslyckande från västvärldens sida. Vi måste, nästan till vilket pris som helst, få Indien att se att deras framtid är som en del av den västerländska familjen, och inte som en del av en indisk-kinesisk allians.

Läs även del 3: Gustavsson: Yttrandefriheten kritisk för kraftmätningen med Kina

Västvärldens ledare har varit naiva inför så gott som alla hot som vi västerlänningar står inför, vare sig det handlat om Ryssland, Kina eller jihadism. Kina är inte på något vis oslagbart, och landet står inför mycket svåra utmaningar, men vi måste likväl agera för att stoppa Kina från att ta positionen som världens främsta supermakt. Det räcker inte att reagera i efterhand, för om och när Kina väl tagit förstaplatsen så kommer det bli väldigt svårt att putta ner dom. Västvärlden måste enas och agera resolut, och det utan dröjsmål.

John Gustavsson

Filosofie doktor i nationalekonomi, konservativ debattör och f.d. politisk rådgivare i Europaparlamentet.
Skriver även på sin egen substack The Hepatica
Twitter: @Nationstatist